bye taxi
Idag har gått bra, men känner mig obekväm i mig själv. Som att man kan vakna upp en morgon och faktiskt har gått upp i vikt, för det är så det känns.. Kanske bara inser att jag inte längre har lika låg vikt som när jag påbörjade behandlingen.. Sen är det ändå flera kilo kvar.. Hur ska jag klara det? Jag är så säker på att jag är tillräckligt stor nu och större ska jag bli.. Mycket panik som vanligt över det..
Jag ska iallafall få börja åka kommnunalt nu imorgon, eftersom det ska vara ett sätt att bli av med träningsmanin, hoppas det verkligen funkar..
Träffade en av mina bästa vänner idag, hon har gett mig otroligt mycket stöd och var den som påpekade att jag blev smalare och smalare och verkligen var sjuk. Hon är en fantastisk person, som betyder jätte mycket för mig. Vi var i alla fall på söder och satt nere i årstaviken och pratade en massa. Jätte trevligt :)
vikt vs me
Igår gick bra, tog det lugnt hemma med familjen..
Idag tränade jag som vanligt, svårt att låta bli, framförallt när det har blivit systematiskt nu och en del av min morgon..
Ska kanske få börja åka buss för att jag ska få röra mig lite och kunna bli av med träningsmanin.. får se hur allt blir..
jag tror iaf att jag gått i vikt den här veckan, jag känner det, det suger, men upp i vikt ska jag ändå.. kanske är förr bättre än senare? Det är som att jag inte hade räknat med att gå upp i vikt när jag började behandlingen, typ bara bli frisk från anorexin, haha snacka om dum :(
Hoppas att allt ska lösa sig på ett bra sätt, det är hursomhelst förbannat svårare än vad jag någonsin kunde tro.. jag trodde väl att jag kunde äta, men bara valde att inte göra det..
jag vill åka på sensation i danmark i november, lär juh inte vara så stor chans att jag får göra det.. fysisk aktivitet?
Idag tränade jag som vanligt, svårt att låta bli, framförallt när det har blivit systematiskt nu och en del av min morgon..
Ska kanske få börja åka buss för att jag ska få röra mig lite och kunna bli av med träningsmanin.. får se hur allt blir..
jag tror iaf att jag gått i vikt den här veckan, jag känner det, det suger, men upp i vikt ska jag ändå.. kanske är förr bättre än senare? Det är som att jag inte hade räknat med att gå upp i vikt när jag började behandlingen, typ bara bli frisk från anorexin, haha snacka om dum :(
Hoppas att allt ska lösa sig på ett bra sätt, det är hursomhelst förbannat svårare än vad jag någonsin kunde tro.. jag trodde väl att jag kunde äta, men bara valde att inte göra det..
jag vill åka på sensation i danmark i november, lär juh inte vara så stor chans att jag får göra det.. fysisk aktivitet?
störd
Jag måste hitta en lösning snart, det är inte mycket som gör mig glad, oftast blir jag bara sjukligt besviken på människor.
Imorgon ska jag träffa en utav mina bästa vänner, det ska bli fantastiskt, men sen får det vara nog. Jag slänger alla andra planer, jag är störd i huvudet och orkar inte med mig själv.
Imorgon ska jag träffa en utav mina bästa vänner, det ska bli fantastiskt, men sen får det vara nog. Jag slänger alla andra planer, jag är störd i huvudet och orkar inte med mig själv.
ångest
Hur mycket kan man gråta egentligen?
Jag tror nästan att jag har gråtit klart för en hel livstid under det här året.
Igår fick jag jätte mycket ångest hemma, det låste sig flera gånger, allt kändes helt fruktansvärt.
Fick verkligen panik, grät i flera timmar, kunde inte sluta..
På något sätt om det är såhär fortfarande, när kommer det egentligen att vända då?
Har inte jag kämpat tillräckligt?
Hur kan man ge sån motvilja och ångest?
becoming insane
Det är sol ute, hur fint som helst, men jag kommer ändå inte få njuta av det vackra vädret. Idag är det faktiskt en ultimat promenaddag, även om alla väder är ultimata för promenader när man är sjuk..
Igår hängde jag och bästis, det va skitmys, mycket roliga saker att skratta åt :)
Men idag är jag har jag inga planer, igen.. Så jag är väl inte på sådär jätte bra humör. Jag vill ha massa kramar, men jag tycker inte om det eftersom det känns som alla känner allt mitt fett och jag vill inte att folk ska veta om hur mycket som sitter på min kropp. Lite jobbigt situation, jag är väldig kramig person egentligen.. Varje gång nån tar tag i mig så tror jag att dom gör det för att kolla hur mycket fett jag har på mina armar eller någon annan stans..
Dagens låt är helt klart: Infected mushroom "Becoming insane" hur bra som helst..
Igår hängde jag och bästis, det va skitmys, mycket roliga saker att skratta åt :)
Men idag är jag har jag inga planer, igen.. Så jag är väl inte på sådär jätte bra humör. Jag vill ha massa kramar, men jag tycker inte om det eftersom det känns som alla känner allt mitt fett och jag vill inte att folk ska veta om hur mycket som sitter på min kropp. Lite jobbigt situation, jag är väldig kramig person egentligen.. Varje gång nån tar tag i mig så tror jag att dom gör det för att kolla hur mycket fett jag har på mina armar eller någon annan stans..
Dagens låt är helt klart: Infected mushroom "Becoming insane" hur bra som helst..
vad är jag?
Jag har ätit frukost+mellis, hur skulle jag egentligen klara något utan min familj?
Dagens plan är att träffa Ida, typ gå på bio sen ska jag klippa lugg har jag bestämt nu. Typiskt mig att aldrig kunna vänta på något, är alldelse för impulsiv, men det är ok..
Jag skulle vilja ta en långpromenad, eller kanske är det anorexin?
Jag har märkt att mycket av det jag gör är inte längre min egna fria vilja, sånt jag inte märkte före behandlingen.
Då trodde jag att det jag själv som bestämde olika saker och all träning, mat och viktfixering var mina egna val och mer en livsstil än en sjukdom.. Nu börjar jag fatta att det inte är jag själv.. Jag skulle aldrig gråtit innan behandlingen för att jag skulle gå upp i vikt, eftersom jag aldrig ens tillät mig själv att gå upp i vikt, utan det var bara enbart ner jag skulle. om det någon gång händer jag gick upp lite i vikt, blev jag hysterisk och tränade och ännu mindre, tills jag pressat ner ytterligare 4 kg..
Dagens plan är att träffa Ida, typ gå på bio sen ska jag klippa lugg har jag bestämt nu. Typiskt mig att aldrig kunna vänta på något, är alldelse för impulsiv, men det är ok..
Jag skulle vilja ta en långpromenad, eller kanske är det anorexin?
Jag har märkt att mycket av det jag gör är inte längre min egna fria vilja, sånt jag inte märkte före behandlingen.
Då trodde jag att det jag själv som bestämde olika saker och all träning, mat och viktfixering var mina egna val och mer en livsstil än en sjukdom.. Nu börjar jag fatta att det inte är jag själv.. Jag skulle aldrig gråtit innan behandlingen för att jag skulle gå upp i vikt, eftersom jag aldrig ens tillät mig själv att gå upp i vikt, utan det var bara enbart ner jag skulle. om det någon gång händer jag gick upp lite i vikt, blev jag hysterisk och tränade och ännu mindre, tills jag pressat ner ytterligare 4 kg..
du är så duktig lilla töntaanorexi
Vaknar, kan inte låta bli att passa på att träna, kan inte heller låta bli att fuska när jag mäter upp till min frukost. Eftersom man blivit så skillad på att fuska är det lätt att göra det även om andra i köket. Det skulle inte gå lika bra på Mando, även om man lyckas lite då och då. Sen är det juh knappast jag som lyckas, utan det är anorexin som är fantastiskt bra på att sparka på alla framsteg. Men varje avklarat mål om dagen är i sig ett framsteg, på samma sätt varje morgon som jag vaknar och inte ger mig ut på en promenad är ett framsteg. Helt enkelt all tid som jag la på träning och motion förut, lägger jag nu på att äta, det är otrolig vändning.
Idag händer det nog inte så mycket.. Jag funderar fortfarande på min vikt och vad jag kan tänkas väga. Helvete..
För att fortsätta prata på om yta, så funderar jag på att klippa lugg igen, måste verkligen göra nånting åt mitt hår.
Kan juh alltid prova, mitt hår växer sjukt fort, även fast jag typ tappar hår överallt. Härligt härligt.
Idag händer det nog inte så mycket.. Jag funderar fortfarande på min vikt och vad jag kan tänkas väga. Helvete..
För att fortsätta prata på om yta, så funderar jag på att klippa lugg igen, måste verkligen göra nånting åt mitt hår.
Kan juh alltid prova, mitt hår växer sjukt fort, även fast jag typ tappar hår överallt. Härligt härligt.
vikt?
Jag blir avundsjuk på folk som går ner i vikt, det är självklart, speciellt människor jag bryr mig om. Samtidigt som jag också vill gå ner i vikt, blir jag förbannad på att anorexin biter sig fast i dom allt hårdare. Ta Anna Banana<3 som exempel, det är en sjukt smal person, men hon fattar inte det själv (såklart) och nu går hon ner mer i vikt och jag vill så gärna att hon ska må bra och känna sig fri. För även om anorexin ger en otroliga kickar och man faktiskt stundtals mår fantastiskt, så är det bara på villkoret att man förlorar sin frihet.
Min mamma och jag pratade om hur det var innan jag kom till Mando, framförallt i slutet av våren. Hon pratade om allt negativt med anorexin som den gjorde med mig, hur kall och frusen jag var konstant, hur trött jag var och framförallt hur låg puls jag hade. Hon frågade mig idag om jag kom ihåg att jag satt vid bordet och inte lyssnade på något dom andra pratade om och lite då och då nickade till.. Jag vet inte, visst kommer jag ihåg att jag frös nåt förbannat, vinterjacka i sommarvärmen och jag kommer ihåg att jag inte orkade någonting. Men själva tröttheten har faktiskt inte släppt ännu, jag vill ofta bara sova. Förut trängde jag undan tröttheten med överdrivna promenader o s v.
Idag fick jag en otrolig ångest när jag tänkte på min vikt, vad väger jag nu?
Hur ska jag klara att gå över 50 kg? Väger jag redan över 50 kg? Vad vägde jag egentligen när jag kom in?
För jag har kommit på att jag troligtvis vägde 2 kg mindre (störd våg), vilket gör att jag vägde ännu mindre efter ett tag i behandlingen. Varför kunde jag inte uppskatta det?
Ja det är inte normalt att ha ett sådant lågt BMI, fast man kan ha betydligt lägre, men ändå kroppen fungerar juh faktiskt inte som den ska vid en sån vikt. Den fungerar juh inte ens nu perfekt och då äter jag ändå 6 mål om dagen.
Jag kunde inte låta bli mina töntiga sit ups den här morgonen heller.
Måste skärpa mig ihelgen, annars höjer dom mitt matschema och jag vill inte lära mig äta mer än vad som är normalt.
Min mamma och jag pratade om hur det var innan jag kom till Mando, framförallt i slutet av våren. Hon pratade om allt negativt med anorexin som den gjorde med mig, hur kall och frusen jag var konstant, hur trött jag var och framförallt hur låg puls jag hade. Hon frågade mig idag om jag kom ihåg att jag satt vid bordet och inte lyssnade på något dom andra pratade om och lite då och då nickade till.. Jag vet inte, visst kommer jag ihåg att jag frös nåt förbannat, vinterjacka i sommarvärmen och jag kommer ihåg att jag inte orkade någonting. Men själva tröttheten har faktiskt inte släppt ännu, jag vill ofta bara sova. Förut trängde jag undan tröttheten med överdrivna promenader o s v.
Idag fick jag en otrolig ångest när jag tänkte på min vikt, vad väger jag nu?
Hur ska jag klara att gå över 50 kg? Väger jag redan över 50 kg? Vad vägde jag egentligen när jag kom in?
För jag har kommit på att jag troligtvis vägde 2 kg mindre (störd våg), vilket gör att jag vägde ännu mindre efter ett tag i behandlingen. Varför kunde jag inte uppskatta det?
Ja det är inte normalt att ha ett sådant lågt BMI, fast man kan ha betydligt lägre, men ändå kroppen fungerar juh faktiskt inte som den ska vid en sån vikt. Den fungerar juh inte ens nu perfekt och då äter jag ändå 6 mål om dagen.
Jag kunde inte låta bli mina töntiga sit ups den här morgonen heller.
Måste skärpa mig ihelgen, annars höjer dom mitt matschema och jag vill inte lära mig äta mer än vad som är normalt.
rörelsemani ;)
Idag har jag vart i stan med en annan tjej från Mando. Vi gick runt och kollade i affärer, vilket jag inte har gjort på hur länge som helst. Kan ni fatta hur skönt det var att få promenera runt? Även om det inte ens var mycket, old times.
På en gång känner jag att motståndet för att äta växer, det är lixom fysiskt och inte bara dumma tankar.
Jag vet all aktivitet jag gör ger mig faktiskt ett maniskt beteende, vissa kanske kan klara av att hitta balansgången, men inte jag. Kanske är jag en svag person eller en person som försöker få ut så mycket som möjligt av alla situationer..
Imorgon är det sista dagen på Mando för den här veckan, helt fantastiskt :) jag ska verkligen försöka sova ut lite på lördag, mysa framför tv:n och hitta på lite givande saker.
Egentligen skulle jag vilja skippa maten, köra några träningspass, dricka cola light och avsluta kvällen med en massa skumpa och dansande. Shit vad jag är hälsosam, helt otroligt.
Jag längtar i alla fal fortfarande en massa tills jag kan få aktivitet på mitt schema, mycket spännande :)
På en gång känner jag att motståndet för att äta växer, det är lixom fysiskt och inte bara dumma tankar.
Jag vet all aktivitet jag gör ger mig faktiskt ett maniskt beteende, vissa kanske kan klara av att hitta balansgången, men inte jag. Kanske är jag en svag person eller en person som försöker få ut så mycket som möjligt av alla situationer..
Imorgon är det sista dagen på Mando för den här veckan, helt fantastiskt :) jag ska verkligen försöka sova ut lite på lördag, mysa framför tv:n och hitta på lite givande saker.
Egentligen skulle jag vilja skippa maten, köra några träningspass, dricka cola light och avsluta kvällen med en massa skumpa och dansande. Shit vad jag är hälsosam, helt otroligt.
Jag längtar i alla fal fortfarande en massa tills jag kan få aktivitet på mitt schema, mycket spännande :)
panik
Idag ska jag åka till stan, mycket spännande :) Hoppas på att få promenera runt lite och få lite av den friska höstluften..
Allt har väl gått bra idag, med matschemat och så. Är bara totalt omotiverad, jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp en massa. Samma gamla fråga som alltid.
Tränade lite i morse, varför vet jag inte. Hur skulle jag må om jag inte gjorde det?
Varför utvecklar man ständiga manier?
Varfje dag är det som ångesten som kommer över mig som ett band över brösten. Hela kroppen fylls med obehag, varför blir det så? Varför kan jag inte bara vara helt jävla normal och gå till mitt jobb, äta, träffa vänner och bara vara normal?
Nu ska jag gå ut och röka.
Allt har väl gått bra idag, med matschemat och så. Är bara totalt omotiverad, jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp en massa. Samma gamla fråga som alltid.
Tränade lite i morse, varför vet jag inte. Hur skulle jag må om jag inte gjorde det?
Varför utvecklar man ständiga manier?
Varfje dag är det som ångesten som kommer över mig som ett band över brösten. Hela kroppen fylls med obehag, varför blir det så? Varför kan jag inte bara vara helt jävla normal och gå till mitt jobb, äta, träffa vänner och bara vara normal?
Nu ska jag gå ut och röka.
Alla ljuger
Jag hittade gamla bilder, som en av mina bästa kompisar skickat till mig, när jag kom hem från nån resa eller nåt liknande för några år sedan. Hjälp, fick bara mer panik, snacka om rund, jag var INTE smal. Alla ljuger bara som säger annat, varför? Varför kan inte alla bara vara ärliga gentemot mig, precis som jag faktiskt är emot dom?
Jag vill verkligen inte se ut så igen, iofs vill jag inte se ut som jag gör nu heller för den delen.. Jag vill bara vara smal. Därför blir maten min fiende, det handlar inte om hur den smakar o s v. Smaker är lätt att vänja sig av vid, det är enbart kalorimängden som spökar.
Varför kan inte alla bara säga ärligt hur jag ser ut, eller för den delen såg ut. Jag blir bara så jävla förvirrad och misstänksam.. När jag var ganska vältränad förut såg folk det och sa det, lite av det kunde jag också se. Jag kunde däremot inte se att jag hade vältränad mage, jag såg även då bara fett.. Men det fick jag höra att jag hade också, vilket egentligen är rimligt med tanke på hur mycket jag faktiskt tränade.. Men allt är vad man själv ser, man tycker juh på nåt sätt att man faktiskt är mest ärlig emot sig själv..
Idag åkte jag med en pratglad taxichauförr
Han - Åker du till Novum varje dag?
Jag - Ja
Han - Hur länge har du gjort det?
Jag - Några månader..
Han - Det är bra, så du kan bli frisk och lära dig äta!
Det är det där jag inte fattar, hur fan kunde han veta det, han har aldrig kört mig förut. Novum är en miljon saker, bra gissning.. Skönt att i alla fall inte bli påhoppad med massa obehagliga frågor i alla fall..
Vi prata på om hans jobb sen, så det kändes lugnt och dessutom var jag framme jätte tidigt så jag slapp all stress..
Jag vill verkligen inte se ut så igen, iofs vill jag inte se ut som jag gör nu heller för den delen.. Jag vill bara vara smal. Därför blir maten min fiende, det handlar inte om hur den smakar o s v. Smaker är lätt att vänja sig av vid, det är enbart kalorimängden som spökar.
Varför kan inte alla bara säga ärligt hur jag ser ut, eller för den delen såg ut. Jag blir bara så jävla förvirrad och misstänksam.. När jag var ganska vältränad förut såg folk det och sa det, lite av det kunde jag också se. Jag kunde däremot inte se att jag hade vältränad mage, jag såg även då bara fett.. Men det fick jag höra att jag hade också, vilket egentligen är rimligt med tanke på hur mycket jag faktiskt tränade.. Men allt är vad man själv ser, man tycker juh på nåt sätt att man faktiskt är mest ärlig emot sig själv..
Idag åkte jag med en pratglad taxichauförr
Han - Åker du till Novum varje dag?
Jag - Ja
Han - Hur länge har du gjort det?
Jag - Några månader..
Han - Det är bra, så du kan bli frisk och lära dig äta!
Det är det där jag inte fattar, hur fan kunde han veta det, han har aldrig kört mig förut. Novum är en miljon saker, bra gissning.. Skönt att i alla fall inte bli påhoppad med massa obehagliga frågor i alla fall..
Vi prata på om hans jobb sen, så det kändes lugnt och dessutom var jag framme jätte tidigt så jag slapp all stress..
mani
Idag har jag följt matschemat, men jag kunde inte skippa mitt lilla träningspass. Allt blir så fel, för det ger ingenting, det är knappast så att jag kommer gå ner i vikt eller stå still, men däremot får jag ett än mer maniskt beteende..
Jag börjar tänka allt mer på vad jag ska göra med mitt liv. Har jag några mål eller finns det något jag kan sträva efter, samtidigt som jag arbetar mot ett friskt liv.
Ibland ser jag mig inte ens själv som sjuk, jag är inte en sån person. Dessutom känner jag mig alldelse för stor för att få diagnosen anorektiker.
Jag vill kunna resa, även om det bara handlar om några dagar, vill jag kunna få upptäcka en ny stad, slappna av. Gå promenader, sitta och dricka kaffe och bara njuta att vara ledig. Fast jag vet att jag måste upp i vikt för att få göra en resa och det är då det krockar lite. Men nu börjar jag säkert gå upp mycket i vikt, med tanke på att jag äter otroligt varierat för att vara jag. Idag åt jag till exempel köttfärslimpa med kantareller och potatis. Jag anstränger mig hela tiden, jag tar leverpastej på en smörgås på kvällen istället för bara mjukost, vilket är en kamp i sig eftersom leverpastej innehåller runt 15 kcal mer per matsked. Låter löjligt och ingen "big deal" men det är ändå något som betyder en massa för mig.
Jag har gjort framsteg, jag dämpar inte längre min hunger med cola light. Jag går inte heller upp mycket tidigare på morgonen för att ta en promenad innan jag åker i väg. Jag äter frukost, jag äter lunch, jag äter middag och mellanmål. Jag äter tillochmed lagad mat två gånger om dagen. Ändå är det svårt, svårt att vara bekväm i sig själv, svårt att inte jämföra sig. Svårt att vilja existera.
Jag börjar tänka allt mer på vad jag ska göra med mitt liv. Har jag några mål eller finns det något jag kan sträva efter, samtidigt som jag arbetar mot ett friskt liv.
Ibland ser jag mig inte ens själv som sjuk, jag är inte en sån person. Dessutom känner jag mig alldelse för stor för att få diagnosen anorektiker.
Jag vill kunna resa, även om det bara handlar om några dagar, vill jag kunna få upptäcka en ny stad, slappna av. Gå promenader, sitta och dricka kaffe och bara njuta att vara ledig. Fast jag vet att jag måste upp i vikt för att få göra en resa och det är då det krockar lite. Men nu börjar jag säkert gå upp mycket i vikt, med tanke på att jag äter otroligt varierat för att vara jag. Idag åt jag till exempel köttfärslimpa med kantareller och potatis. Jag anstränger mig hela tiden, jag tar leverpastej på en smörgås på kvällen istället för bara mjukost, vilket är en kamp i sig eftersom leverpastej innehåller runt 15 kcal mer per matsked. Låter löjligt och ingen "big deal" men det är ändå något som betyder en massa för mig.
Jag har gjort framsteg, jag dämpar inte längre min hunger med cola light. Jag går inte heller upp mycket tidigare på morgonen för att ta en promenad innan jag åker i väg. Jag äter frukost, jag äter lunch, jag äter middag och mellanmål. Jag äter tillochmed lagad mat två gånger om dagen. Ändå är det svårt, svårt att vara bekväm i sig själv, svårt att inte jämföra sig. Svårt att vilja existera.
anorexi my ass
Allt är planering, ständigt räknande.. Jag la på lite för mycket grönsaker, vilket gjorde att det blev lite mindre potatis.. Jag insåg att maten som serverades blev mindre kalorier om man tog med såsen, som innehöll knappt nånting, istället för utan (eftersom det skulle bli mer).
Varje dag väljer jag det brödet som är minst kalorier i, jag fuskar med matskedarna med russinen, fuskar om ingen ser när jag lägger upp på mandometern.
Varje dag räknar jag alla kalorier, flera gånger om, räknar, tänker och "sparar".
Varje dag har jag ångest.. För varje dag möter jag min spegelbild, mina feta armar, min mage, min dubbelhaka och mina lår. Det är patetiskt att man kan ha så mycket fett, när man är på en vikt som jag egentligen, jag förstår verkligen inte det. Jag börjar tro att min skelett väger väldigt lite. Så kan det faktiskt vara.
Jag tränade som sagt lite i morse, ska försöka låta bli imorgon.
Nu har jag i alla fall fått bekräftat att jag inte gått upp i vikt som jag ska någon gång under behandlingen, man ska öka 0,4 - 0,6 kg per vecka.. Well hur mycket har jag ökat? Vad händer om jag inte tränar?
Varje dag väljer jag det brödet som är minst kalorier i, jag fuskar med matskedarna med russinen, fuskar om ingen ser när jag lägger upp på mandometern.
Varje dag räknar jag alla kalorier, flera gånger om, räknar, tänker och "sparar".
Varje dag har jag ångest.. För varje dag möter jag min spegelbild, mina feta armar, min mage, min dubbelhaka och mina lår. Det är patetiskt att man kan ha så mycket fett, när man är på en vikt som jag egentligen, jag förstår verkligen inte det. Jag börjar tro att min skelett väger väldigt lite. Så kan det faktiskt vara.
Jag tränade som sagt lite i morse, ska försöka låta bli imorgon.
Nu har jag i alla fall fått bekräftat att jag inte gått upp i vikt som jag ska någon gång under behandlingen, man ska öka 0,4 - 0,6 kg per vecka.. Well hur mycket har jag ökat? Vad händer om jag inte tränar?
Arg att vara
Jag känner mig arg idag, ovanligt? Nej inte särskilt, det är en relativt latent känsla som jag ständigt bär med mig i de flesta situationer. De flesta människor jag möter och de flesta händelser, tolkar jag negativt. Jag tror helt enkelt att allt som möter mig i livet, är för att förstöra för mig. Jag bygger upp ett skal, flyr och klagar på allt och alla. Det är inte så att jag heller sätter upp mig själv högre och anser mig vara en mer värd person. Tvärtom, jag blir arg på allt och alla, för att jag är så fruktansvärt arg på mig själv. I mina ögon är jag ett misslyckande och en person i bakgrunden.
Jag vet att jag kan klara av saker, rent kunskapsmässigt är jag ganska stark. Men det är allt det andra som väger tyngst, alla tankar och allt självhat. Att ständigt känna sig fel, kan inte kunskap i världen stå över.
Kunde inte låta bli att träna lite i morse heller, känns som jag håller på att tappa greppet. Även om jag följer matschemat, så kan jag inte låta bli aktiviteten. Jag tänker att om jag bara varit smalare skulle jag kunnat accepterat ingen aktivitet och all mat.. Egentligen tror jag inte att det stämmer.
Fick ångesten över middagen igår, vilket inte brukar hända hemma, satt och grät. Men det gick över och allt gick bra och jag försöker trampa på alla elaka tankar.
Jag vet att jag kan klara av saker, rent kunskapsmässigt är jag ganska stark. Men det är allt det andra som väger tyngst, alla tankar och allt självhat. Att ständigt känna sig fel, kan inte kunskap i världen stå över.
Kunde inte låta bli att träna lite i morse heller, känns som jag håller på att tappa greppet. Även om jag följer matschemat, så kan jag inte låta bli aktiviteten. Jag tänker att om jag bara varit smalare skulle jag kunnat accepterat ingen aktivitet och all mat.. Egentligen tror jag inte att det stämmer.
Fick ångesten över middagen igår, vilket inte brukar hända hemma, satt och grät. Men det gick över och allt gick bra och jag försöker trampa på alla elaka tankar.
varför gör jag såhär?
Jag klarar inte att se ut såhär, jag är för tjock, det funkar inte. Jag vet att jag beklagar mig som fan hela tiden, men varför ska det vara så jävla svårt. Jag vill bara gå ner lite till och få träna. Jag orkar inte trycka i mig en massa och se mina lår växa. Fan :(
Saknar Anna Banana skitmycke också, så jävla tomt utan henne, hon mår skit och jag mår skit, men tillsammans är vi oslagbara!
Idag har jag verklig ångest över allt jag ätit, sjävklart inte över matschemat, men det bara känns, det är fruktansvärt.
Började gråta förut innan middagen.. Hur svårt kan det vara?
Hoppas jag klarar av att bestämma mig för att inte träna och följa behandlingen stenhårt nu..
Saknar Anna Banana skitmycke också, så jävla tomt utan henne, hon mår skit och jag mår skit, men tillsammans är vi oslagbara!
Idag har jag verklig ångest över allt jag ätit, sjävklart inte över matschemat, men det bara känns, det är fruktansvärt.
Började gråta förut innan middagen.. Hur svårt kan det vara?
Hoppas jag klarar av att bestämma mig för att inte träna och följa behandlingen stenhårt nu..
smygträni
Sitter på Mando och har ångest, som alltid. Den känslan som oftast hänger sig kvar.
Även om man ibland kan le och skratta, så är det ändå alltid ångesten som omfamnar en tillslut.
Maten har gått bra, jag har följt schemat, förutom att jag slängde lite av frukosten imorse. Men det berodde enbart på att jag skulle få sitta själv i labb och jag kan inte klara av att äta själv. Nu undrar jag om jag skulle kunna fixa frukost själv hemma, vilket jag kunde tidigare. Det är som att är helt handlingsförlamad när det gäller att ordna det jag ska äta själv, jag kan liksom inte förmå mig att ta det steget. När jag inte är på Mando, så är jag med min familj, så jag är juh faktisk aldrig själv. Sen när det kommer till det stadiet så får jag helt enkelt se hur det går.
Nu har jag börjat röra på mig allt mer, känner att jag vill träna varje dag, även fast det är bara lite, så växer det allt starkare. Om jag inte skulle göra det, så skulle jag känna mig fruktansvärt dålig, helt plötsligt så måste jag träna lite på morgonen, för att jag ska kunna äta sen under dan. Jävla skit.
Även om man ibland kan le och skratta, så är det ändå alltid ångesten som omfamnar en tillslut.
Maten har gått bra, jag har följt schemat, förutom att jag slängde lite av frukosten imorse. Men det berodde enbart på att jag skulle få sitta själv i labb och jag kan inte klara av att äta själv. Nu undrar jag om jag skulle kunna fixa frukost själv hemma, vilket jag kunde tidigare. Det är som att är helt handlingsförlamad när det gäller att ordna det jag ska äta själv, jag kan liksom inte förmå mig att ta det steget. När jag inte är på Mando, så är jag med min familj, så jag är juh faktisk aldrig själv. Sen när det kommer till det stadiet så får jag helt enkelt se hur det går.
Nu har jag börjat röra på mig allt mer, känner att jag vill träna varje dag, även fast det är bara lite, så växer det allt starkare. Om jag inte skulle göra det, så skulle jag känna mig fruktansvärt dålig, helt plötsligt så måste jag träna lite på morgonen, för att jag ska kunna äta sen under dan. Jävla skit.
gå upp i vikt skit
Jag är orolig för en sak, tänk om jag går upp i vikt även fast jag tar de minsta alternativen eller "tränar". Kommer jag våga ta mackorna med lite mer kalorier sen? Kommer jag våga bryta all aktivitet då?
Ibland försöker jag intala mig själv när jag är går fast jag inte får, eller göra lite sit ups, att om vid nästa vägning ändå gått upp i vikt, så ska jag inte träna något alls mer. För då ger det ingenting annat än mer ångest och jag går ändå upp i vikt.
Nu vet jag juh inte alls, jag vet juh att jag bara känner mig tjock, men det betyder egentligen inter så mycket. För flertalet gånger har jag känt mig fetast och bara gråtit och knappt vågat visa mig, samtidigt som jag faktiskt gått ner i vikt.
Hursomhelst så självklart önskar jag att jag är en sådan person som inte går upp i vikt så lätt, utan att det krävs mycket mer. Men jag tror faktiskt inte att jag är det. Jag är en person som kommer gå upp en massa, anledningen till att det stod stilla ett tag. Är enbart för att jag ätit potatis vid dom flesta målen istället för pasta, på den senaste tiden, dessutom väljer jag dom kalorisnålaste bröden. FAN!
Ibland försöker jag intala mig själv när jag är går fast jag inte får, eller göra lite sit ups, att om vid nästa vägning ändå gått upp i vikt, så ska jag inte träna något alls mer. För då ger det ingenting annat än mer ångest och jag går ändå upp i vikt.
Nu vet jag juh inte alls, jag vet juh att jag bara känner mig tjock, men det betyder egentligen inter så mycket. För flertalet gånger har jag känt mig fetast och bara gråtit och knappt vågat visa mig, samtidigt som jag faktiskt gått ner i vikt.
Hursomhelst så självklart önskar jag att jag är en sådan person som inte går upp i vikt så lätt, utan att det krävs mycket mer. Men jag tror faktiskt inte att jag är det. Jag är en person som kommer gå upp en massa, anledningen till att det stod stilla ett tag. Är enbart för att jag ätit potatis vid dom flesta målen istället för pasta, på den senaste tiden, dessutom väljer jag dom kalorisnålaste bröden. FAN!
smal vs me
Varför är jag så tjock?
Jag ser juh till och med när jag mäter allt.
Allt jävla fett.
FAN va jag hatar det här.
Jag vill försvinna, svälta ner mig, leva med cola light, sluta vara tjock. Det är inte fint, jag är inte fin, allt fett som täcker mig kropp i överflöd, helt jävla meningslöst.
Jag försöker se saker positivt, men Mando tar upp alldelse för lång tid och där är alla så jävla mycket smalare. Jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp så mycket heller, det är orimligt, jag kommer se helt gigantisk ut, det är verkligen inte normalt. Jag har en fet kropp i grund och botten vafan.
Dessutom känner jag mig ensam, jävligt ensam, varken Anna eller Rebecca är där.
Jag kan njuta mer av saker, som tillexempel prata med folk eller se kvällssolen spegla sig i husen. Men samtidigt är det bara korta sekvenser av lugn. Hela tiden kommer ångesten och tankarna tillbaka. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Jag ser juh till och med när jag mäter allt.
Allt jävla fett.
FAN va jag hatar det här.
Jag vill försvinna, svälta ner mig, leva med cola light, sluta vara tjock. Det är inte fint, jag är inte fin, allt fett som täcker mig kropp i överflöd, helt jävla meningslöst.
Jag försöker se saker positivt, men Mando tar upp alldelse för lång tid och där är alla så jävla mycket smalare. Jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp så mycket heller, det är orimligt, jag kommer se helt gigantisk ut, det är verkligen inte normalt. Jag har en fet kropp i grund och botten vafan.
Dessutom känner jag mig ensam, jävligt ensam, varken Anna eller Rebecca är där.
Jag kan njuta mer av saker, som tillexempel prata med folk eller se kvällssolen spegla sig i husen. Men samtidigt är det bara korta sekvenser av lugn. Hela tiden kommer ångesten och tankarna tillbaka. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Tvång
Kan saker bli tyngre?
När blir allting lättare?
Imorse kände jag att det var en dag då jag var extra tjock.
Har velat fly hela dagen, men har inte gjort det. Tog en promenad, bara en halvitmme, men jag märker att allt är tvångsmässigt. Samma sak gäller med mina sit ups, även om det bara är runt 30 st, så är dom likförbannat tvångsmässiga. Dessutom känner jag en trötthet, jag känner att min kropp egentligen orkar, men frågan är hur det kan vara så?
Hade glömt att beställa mat, men det fanns en över, så jag fick kycklingfilé med potatis, vilket absolut kändes lugnt. Säkert eftersom det var rätten med minst kalorier idag.
Just nu känner jag mig jätte varm och jag har även en krypande ångest, typ som att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill så gärna bli frisk, men jag vill inte gå upp mer i vikt. Jag vet inte ens om jag skulle kunna lära mig leva med den kroppen jag har nu, men hellre det än massa kilo till. Jag vet inte ens vad jag väger nu.
Även om jag hör att andra i samma situation väger mer än mig, kan jag inte se det. Jag tycker fortfarande att jag är en person som ser fet ut. Även om min vikt inte har ökat riktigt som den ska utan gått lite åt fel håll, vilket är skönt, så är det min syn som väger tyngst.
Jag ska hänga med paps ihelgen, så det blir ändå mysigt, då är det inte laddat på samma sätt som på Mando, att äta. Hålla mig lugn och inte tänka. Men fan va svårt det är.
Jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag inte har något liv och inte heller orkar ha det.
När blir allting lättare?
Imorse kände jag att det var en dag då jag var extra tjock.
Har velat fly hela dagen, men har inte gjort det. Tog en promenad, bara en halvitmme, men jag märker att allt är tvångsmässigt. Samma sak gäller med mina sit ups, även om det bara är runt 30 st, så är dom likförbannat tvångsmässiga. Dessutom känner jag en trötthet, jag känner att min kropp egentligen orkar, men frågan är hur det kan vara så?
Hade glömt att beställa mat, men det fanns en över, så jag fick kycklingfilé med potatis, vilket absolut kändes lugnt. Säkert eftersom det var rätten med minst kalorier idag.
Just nu känner jag mig jätte varm och jag har även en krypande ångest, typ som att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill så gärna bli frisk, men jag vill inte gå upp mer i vikt. Jag vet inte ens om jag skulle kunna lära mig leva med den kroppen jag har nu, men hellre det än massa kilo till. Jag vet inte ens vad jag väger nu.
Även om jag hör att andra i samma situation väger mer än mig, kan jag inte se det. Jag tycker fortfarande att jag är en person som ser fet ut. Även om min vikt inte har ökat riktigt som den ska utan gått lite åt fel håll, vilket är skönt, så är det min syn som väger tyngst.
Jag ska hänga med paps ihelgen, så det blir ändå mysigt, då är det inte laddat på samma sätt som på Mando, att äta. Hålla mig lugn och inte tänka. Men fan va svårt det är.
Jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag inte har något liv och inte heller orkar ha det.
JA jag är inte smal
Idag var det en som jobbar på Mando som frågade varför jag behövde taxi, då svarade jag ja det undrar jag också. Så frågade hon om jag bodde långt i från o s v.. Tack så mycket, årets fetto klampar in för varför ska jag ha taxi när till och med dom som jobbar på mando tycker att jag kan gå? Dessutom tittade hon på mina ben när hon frågade det, så det så. Jag sa juh det jag har rätt, jag vet precis hur jag ser ut, jag har ingen skev bild av mig själv.
Annars är det inget som händer, jag och Britt<3 tog en promenad idag ute i solen, bara kort, men skönt, det kändes som vår.. Självklart ska jag inte gå, men jag orkar inte mer. Sitter och göder mig själv och har alldelse för mycket fett att ta på. Det är inte oki, jag är totalt jävla missplacerad, jag vet faktiskt inte om jag orkar. Helvete! Jag är förfan inte ens sjuk, jag är en B-anorektiker, alla är sjukare än jag och för den delen smalare. Helt enkelt patetisk och det bästa är att jag inte ens kan jobba nu eftersom jag är sjukskriven, jag är ingenting, jag har inget liv, inga pengar, ingen livsglädje.. Ingenting, förutom en vilja att försvinna.
Anna banana
Ja jag äter hellre 70 gram broccoli än ett extra glas juice.. bra drag där. i alla fall för sjukdomen.
jag orkar fortfarande ingenting, bästis kommer hit. vill gå ut på en långpromenad. men går nog inte alls nej.
Får i alla fall prata.. Digestivkexen gick bra idag.. satt med Rebecca och Britt :)
Men nu till det viktigaste, jag vill att Anna<3 ska komma tillbaka till Mando..
Anna fatta att du är skitsmal ditt pucko, dina ben sticker juh för i helvete ut. Du kommer dö om du går ner mer :( Det vill inte jag, jag vill att du ska kunna hänga med din älskade boyfriend och inte vara arg. Jag vill att du ska må bra, sippa ångesten, som bara blir värre och värre när man svälter vidare, även om man faktiskt inte först märker det.
Jag vill att vi ska kunna gå på äventyri, festi jaa allt bra!
Du är bäst, kom tillbaka, snälli?
<3
jag orkar fortfarande ingenting, bästis kommer hit. vill gå ut på en långpromenad. men går nog inte alls nej.
Får i alla fall prata.. Digestivkexen gick bra idag.. satt med Rebecca och Britt :)
Men nu till det viktigaste, jag vill att Anna<3 ska komma tillbaka till Mando..
Anna fatta att du är skitsmal ditt pucko, dina ben sticker juh för i helvete ut. Du kommer dö om du går ner mer :( Det vill inte jag, jag vill att du ska kunna hänga med din älskade boyfriend och inte vara arg. Jag vill att du ska må bra, sippa ångesten, som bara blir värre och värre när man svälter vidare, även om man faktiskt inte först märker det.
Jag vill att vi ska kunna gå på äventyri, festi jaa allt bra!
Du är bäst, kom tillbaka, snälli?
<3
att inte lyckas
Även fast jag skakat i hela kroppen av att gå ner för en trappa eller suttit och stirrat apatiskt framför mig, eftersom inget betyder någonting annat än vikt och kalorier. Så har jag alltid orkat höra av mig till mina vänner och träffa flera av dom varje dag. Men nu när jag får behandling, orkar jag ingenting, jag accepterar situationen och sover bort min tristess. Ångest är för djupt rotad för att orka bry sig. Jag börjar istället lita på nya personer, glömmer dom andra, för dom kommer väl ändå aldrig förstå? För att allt dom säger, väljer att tolka fel, även om jag egentligen inte vill.
För jag tror att mina vänner tycker att jag allt är lite rundlagd och samtidigt känner jag mig ofta för fet för att visa mig ute. I mina ögon är jag inte anorektiker, i sådan fall en jävligt misslyckad sådan.
Eftersom mitt liv kretsar kring mat och nu även kring att äta 6 gånger varje dag, hinner jag inte med så mycket mer. Jag ser mitt liv rinna ut i sanden. Samtidigt som livet minskar, så växer jag och blir att tjockare. Vissa människor som jag inte sett på länge, som vet att jag är sjuk, vågar jag inte ens träffa, för att jag är just för tjock.
Många av mina vänner har nog glömt bort mig, det är inte många som hör av sig längre. Förutom Ida, som ständigt står vid mina sida<3 Hon lyssnar på min ångest, min panik och mina besvikelser dagligen. Samtidigt som min värld faller bort, blir hennes värld allt större. Jag sitter på en klinik, äter och känner mig tjock, hon är smal och vacker, går i skolan, träffar vänner och spinner vidare på sitt sociala nät. Jag får aldrig vara själv, utan är i princip under ständig bevakning, hon ska snart flytta med sin pojkvän.
Hur blev det såhär? Jag som började så bra, jag har en utbildning, som jag nu inte ens vet om jag vill använda.
Missförstå mig rätt, även om jag är avundsjuk på min bästis, så är det i en postiv bemärkelse, jag vill att hon ska ha all lycka i världen, för Ida är en fantastisk person. En person som alla egentligen borde få träffa, för det finns ingen som hon. Men jag önskar att även jag kunde få en del av livet tillbaka, alla fester, träning, frihet, sovmornar o s v. Nu har jag nämligen ingenting. Faktum är att jag vet inte längre vad jag vill ha, för jag vill inte leva ett liv som ännu tjockare,
Om jag ändå bara kunde få vara smal.
TJOCKIS
Äntligen hemma på kvällarna, vilket betyder mer fritid ;)
Även om jag har hängt med coola personer på Mando, så är faktiskt Mando en miljö man gärna undviker..
Veckan har väl gått relativt bra, d v s jag har inte missat något.
I söndags flippade jag och flydde matsalen, hade halva portionen kvar.. Fick kompensera det med näringsdryck på måndagen, hemskt. Kände mig jätte utsatt.
Har ändrat matschemat idag, lagt till grönsaker (typ broccoli 70 gram vid lunch och middag) så nu blir det full portion. Dessutom slipper jag juicen vid 10-mellis då :) Ändrade på eftermiddagen och bytte torkad frukt+nötter mot 1 frukt och 2 matskedar russin :) Så har jag lagt till leverpastej som ett alternativ på kvällen..
Visst matschemats har följts, tycker inte heller att jag haft någon speciell aktivitet. Tydligen såg juh vikten inte bra ut, även fast jag följt matschemat, känslig kropp? Har ändå en känsla av att jag kommer gå upp en massa nu.
Igår åt jag på w-base, va lika nervös som förra gången typ. la typ upp mindre mat än förra gången, la väl upp runt 135 gram mat eller nåt. mycket spännande..
Ångesten har inte släppt, idag efter middagen började jag gråta, även fast vi hade ätit wook med ris, så som det var en MASSA grönsaker. Kändes fel.. I måndags pratade jag med mams och sa att hon inte förstod hur tjock jag är och hur tjock jag kommer se ut när jag nått min målvikt, grät en massa.
För jag vet att jag är tjock, jag känner juh fettet på min kropp. Det är så orättvist att jag inte kan få vara smal. fettet bara väller ut. jag orkar verkligen inte det.
<3 till Anna och Rebecca, ni är grymma!
Även om jag har hängt med coola personer på Mando, så är faktiskt Mando en miljö man gärna undviker..
Veckan har väl gått relativt bra, d v s jag har inte missat något.
I söndags flippade jag och flydde matsalen, hade halva portionen kvar.. Fick kompensera det med näringsdryck på måndagen, hemskt. Kände mig jätte utsatt.
Har ändrat matschemat idag, lagt till grönsaker (typ broccoli 70 gram vid lunch och middag) så nu blir det full portion. Dessutom slipper jag juicen vid 10-mellis då :) Ändrade på eftermiddagen och bytte torkad frukt+nötter mot 1 frukt och 2 matskedar russin :) Så har jag lagt till leverpastej som ett alternativ på kvällen..
Visst matschemats har följts, tycker inte heller att jag haft någon speciell aktivitet. Tydligen såg juh vikten inte bra ut, även fast jag följt matschemat, känslig kropp? Har ändå en känsla av att jag kommer gå upp en massa nu.
Igår åt jag på w-base, va lika nervös som förra gången typ. la typ upp mindre mat än förra gången, la väl upp runt 135 gram mat eller nåt. mycket spännande..
Ångesten har inte släppt, idag efter middagen började jag gråta, även fast vi hade ätit wook med ris, så som det var en MASSA grönsaker. Kändes fel.. I måndags pratade jag med mams och sa att hon inte förstod hur tjock jag är och hur tjock jag kommer se ut när jag nått min målvikt, grät en massa.
För jag vet att jag är tjock, jag känner juh fettet på min kropp. Det är så orättvist att jag inte kan få vara smal. fettet bara väller ut. jag orkar verkligen inte det.
<3 till Anna och Rebecca, ni är grymma!
jävla kamp
Det är lördag och jag sitter på mando..
Har nästan ingen tid att skriva.
Kort sagt så är det verkligen upp och ner, mest ner tyvärr.
Det som får dagarna att går och till och med kan ha jävligt kul, är för att det finns underbara människor att hänga med (ni vet vilka ni är) <3 :)
Gråter varje dag, är arg varje dag. Hatar allt.
Fryser och tappar hår, mycket fascinerande. Vikten är inge bra tydligen, fast ändå känner jag mig tjock..
Ikväll händer det inte mycket, ska väl typ kolla tv. fast egentligen orkar jag inte så mycket annat.
även om jag ständigt tycker synd om mig själv och inte har nåt liv.
nästa vecka ska jag göra lite ändringar på matschemat. Får se vad det blir, vil slippa nötterna och eller framförallt juicen ;) dricker nämligen en massa juice. kommer säkert få sås och grönsaker på schemat också, vill inte :( sås blä..
hur går det för er?
Har nästan ingen tid att skriva.
Kort sagt så är det verkligen upp och ner, mest ner tyvärr.
Det som får dagarna att går och till och med kan ha jävligt kul, är för att det finns underbara människor att hänga med (ni vet vilka ni är) <3 :)
Gråter varje dag, är arg varje dag. Hatar allt.
Fryser och tappar hår, mycket fascinerande. Vikten är inge bra tydligen, fast ändå känner jag mig tjock..
Ikväll händer det inte mycket, ska väl typ kolla tv. fast egentligen orkar jag inte så mycket annat.
även om jag ständigt tycker synd om mig själv och inte har nåt liv.
nästa vecka ska jag göra lite ändringar på matschemat. Får se vad det blir, vil slippa nötterna och eller framförallt juicen ;) dricker nämligen en massa juice. kommer säkert få sås och grönsaker på schemat också, vill inte :( sås blä..
hur går det för er?
jag=fel
Shit vad jag har beklagat mig id en här bloggen, det enda jag gör är att gnälla.
Men vet ni varför? För att det är så förbannat jävla svårt att vara i det här.
Allt som alla säger, tolkar jag fel.
Allt som alla gör, tolkar jag fel.
Alla blickar, tolkar jag fel.
Hela tiden tror jag att allt som händer omkring mig har med att folk antingen inte tycker om mig, eller att dom tycker att jag är fet. Det är obehagligt, inte oki men så himla svårt att ändra.
Så varje dag går jag och blir besviken, känner mig misslyckad och mindre värd.
Varje dag gråter jag över min misär.
Varje dag är en kamp, en kamp som jag egentligen inte orkar utkämpa.
Juh mer jag ifrågasätter, desto mer ifrågasatt blir jag.
Juh mer jag hatar, desto mer blir allt mörkare.
Vet ni vad?
Kanske klarar jag inte det här, kanske går allt åt helvete.
Men kanske går det bra också och jag försöker verkligen nu ge det en chans.
Istället för att skrika nej och att jag inte vill ha och sedan fly.. Kanske jag ska försöka stanna upp och ge det en chans.
Annars kan jag alltid skita i allt och dra till Milano till min kära Angelica, där jag egentligen skulle varit, om jag inte hade erkänt min anorexi.
that's it.
berätta gärna vad som händer hos er, så att jag har nåt kul att läsa ;)
Dagarna blir nämligen SÅ jävla långa.
/H
Men vet ni varför? För att det är så förbannat jävla svårt att vara i det här.
Allt som alla säger, tolkar jag fel.
Allt som alla gör, tolkar jag fel.
Alla blickar, tolkar jag fel.
Hela tiden tror jag att allt som händer omkring mig har med att folk antingen inte tycker om mig, eller att dom tycker att jag är fet. Det är obehagligt, inte oki men så himla svårt att ändra.
Så varje dag går jag och blir besviken, känner mig misslyckad och mindre värd.
Varje dag gråter jag över min misär.
Varje dag är en kamp, en kamp som jag egentligen inte orkar utkämpa.
Juh mer jag ifrågasätter, desto mer ifrågasatt blir jag.
Juh mer jag hatar, desto mer blir allt mörkare.
Vet ni vad?
Kanske klarar jag inte det här, kanske går allt åt helvete.
Men kanske går det bra också och jag försöker verkligen nu ge det en chans.
Istället för att skrika nej och att jag inte vill ha och sedan fly.. Kanske jag ska försöka stanna upp och ge det en chans.
Annars kan jag alltid skita i allt och dra till Milano till min kära Angelica, där jag egentligen skulle varit, om jag inte hade erkänt min anorexi.
that's it.
berätta gärna vad som händer hos er, så att jag har nåt kul att läsa ;)
Dagarna blir nämligen SÅ jävla långa.
/H
Anorexiskit
När ska man sluta tänka?
Tänk om jag vågar följa matschemat en hel dag.
Tänk om jag vågar gå upp i vikt, istället för att alltid kämpa emot.
Tänk om jag vågar sluta smygträna eller ta trapporna.
Tänk om jag vågar ta emot den hjälp som erbjuds.
Tänk om jag vågar lite på att tankarna försvinner när man ökar i vikt.
Tänk om allt bara kunde bli bra.
Tänk om jag vågar följa matschemat en hel dag.
Tänk om jag vågar gå upp i vikt, istället för att alltid kämpa emot.
Tänk om jag vågar sluta smygträna eller ta trapporna.
Tänk om jag vågar ta emot den hjälp som erbjuds.
Tänk om jag vågar lite på att tankarna försvinner när man ökar i vikt.
Tänk om allt bara kunde bli bra.
sjuk?
Det går inte bra, jag får flippar hela tiden. jag kan inte, för då är jag dålig. jag är mycket fetare än alla andra och det är jobbigt. jag vill inte fuska, jag vill bli frisk. jag saknar att vara frisk, problemet är bara att man måste gå upp i vikt och jag vill inte, verkligen inte.
är juh på mando hela dagarna nu, kom hem nyss.. så jag hinner inte skriva så mycket.
har flytt några gånger idag, men det får bli bättre. typ im..
är juh på mando hela dagarna nu, kom hem nyss.. så jag hinner inte skriva så mycket.
har flytt några gånger idag, men det får bli bättre. typ im..
feta jag
Ohh jag är så fet, kommer aldrig bli smal eller fin.
jag är värdelös helt enkelt, fetast på mando helt klart :(
depp..
middan tog alldelse för lång tid, ville inte alls =/
skit hatar det här, jag hatar hatar hatar..
jag är värdelös helt enkelt, fetast på mando helt klart :(
depp..
middan tog alldelse för lång tid, ville inte alls =/
skit hatar det här, jag hatar hatar hatar..
Lite svar
Vad har du haft som lägst BMI?
Sökte du själv till behandlingen på Mando?
Bor du ensam?
Mitt lägsta BMI vet jag inte exakt, eftersom vågarna i min omgivning försvann, men nog 15.
Jag blev remitterade till Mando av en person jag gick och prata med för att jag mådde så dåligt och med mycket ångest.
Vet faktiskt inte om jag skulle vågat söka själv, blev totalt chockad när jag fick höra att jag skulle på "ätutredning".
Nej, jag bor tillsammans med mina föräldrar, tanken var att jag skulle flyttat när jag avslutade mina studier, men i samband med att jag gjorde det så började jag på Mando. Så då har jag varken pengar och eller möjlighet att bo själv, för då skulle inget fungera.
Har du några fler syskon än din bror?
Vad säger din familj om din situation? Är dom ledsna? Bråkar ni mkt?
Ja, jag har två bröder, men den äldsta bor lite längre bort med sin familj.
Jag upplever att dom tycker att det är jobbigt och är oroliga, eftersom det egentligen inte finns något de kan göra för att hjälpa till. Självklart ställer de upp 100 %, men det är en otroligt svår situation. Min familj bråkar aldrig med mig, däremot bråkar jag väldigt mycket med dem. Jag är oftast arg och rentav hatisk när allting låser sig och jag får panik. Det är skitjobbigt att bli så elak och trampa på dem man älskar.
Hur länge har du levat med Ana? Hur lång tid tog det innan din omgivning fick veta något? Har du några husdjur?
Som mest påtagligt, runt 1,5 år, lite mer.. Min omgivning började märka ganska omgående, men när man är sjuk är man bra på att manipulera och förminska saker. Dessutom låtsas att ens maniska tränande beror på att man vill vara hälsosam o s v.
Jag har inte husdjur just nu, hade världens bästa katt förut, men han är död nu :(
Sökte du själv till behandlingen på Mando?
Bor du ensam?
Mitt lägsta BMI vet jag inte exakt, eftersom vågarna i min omgivning försvann, men nog 15.
Jag blev remitterade till Mando av en person jag gick och prata med för att jag mådde så dåligt och med mycket ångest.
Vet faktiskt inte om jag skulle vågat söka själv, blev totalt chockad när jag fick höra att jag skulle på "ätutredning".
Nej, jag bor tillsammans med mina föräldrar, tanken var att jag skulle flyttat när jag avslutade mina studier, men i samband med att jag gjorde det så började jag på Mando. Så då har jag varken pengar och eller möjlighet att bo själv, för då skulle inget fungera.
Har du några fler syskon än din bror?
Vad säger din familj om din situation? Är dom ledsna? Bråkar ni mkt?
Ja, jag har två bröder, men den äldsta bor lite längre bort med sin familj.
Jag upplever att dom tycker att det är jobbigt och är oroliga, eftersom det egentligen inte finns något de kan göra för att hjälpa till. Självklart ställer de upp 100 %, men det är en otroligt svår situation. Min familj bråkar aldrig med mig, däremot bråkar jag väldigt mycket med dem. Jag är oftast arg och rentav hatisk när allting låser sig och jag får panik. Det är skitjobbigt att bli så elak och trampa på dem man älskar.
Hur länge har du levat med Ana? Hur lång tid tog det innan din omgivning fick veta något? Har du några husdjur?
Som mest påtagligt, runt 1,5 år, lite mer.. Min omgivning började märka ganska omgående, men när man är sjuk är man bra på att manipulera och förminska saker. Dessutom låtsas att ens maniska tränande beror på att man vill vara hälsosam o s v.
Jag har inte husdjur just nu, hade världens bästa katt förut, men han är död nu :(
ångestattack
Gud va segt det är att va borta över 12 timmar och bara fokusera på MAT och äta.
Gick inte bra på 3-mellis, återigen risifrutti+juice+banan. Banande rörde jag inte överhuvudtaget, fick ångest när jag åt och började gråta. Tillslut jag det som var kvar och slängde det, sen vi jag värsta paniken och det kändes verkligen som världen gick under.. Flydde ut med en tjej på Mando och satt ute, hon prata en massa bra så jag lugnade ner mig.
Känner mig bara så fet och fattar inte varför jag ska äta.
Jag vill inte vara så fet, känner mig totalt obekväm i min kropp.
Nu ska jag svara på er lilla frågestund<3
Sen bara måste jag svara på lite kommentarer och läsa hur det har gått för er :)
Gick inte bra på 3-mellis, återigen risifrutti+juice+banan. Banande rörde jag inte överhuvudtaget, fick ångest när jag åt och började gråta. Tillslut jag det som var kvar och slängde det, sen vi jag värsta paniken och det kändes verkligen som världen gick under.. Flydde ut med en tjej på Mando och satt ute, hon prata en massa bra så jag lugnade ner mig.
Känner mig bara så fet och fattar inte varför jag ska äta.
Jag vill inte vara så fet, känner mig totalt obekväm i min kropp.
Nu ska jag svara på er lilla frågestund<3
Sen bara måste jag svara på lite kommentarer och läsa hur det har gått för er :)
anorexihelvete
Nej jag orkar inte, jag är fetast i världen, jävla skithelvete. fan fan fan
Det kommer inte bli bra, jag vill vara normal, nu kommer jag bara ha fet ångest. Oroar mig redan för allt jag måste äta imorgon. jävla dumma mig.
Det kommer inte bli bra, jag vill vara normal, nu kommer jag bara ha fet ångest. Oroar mig redan för allt jag måste äta imorgon. jävla dumma mig.
mando full time
I morse åkte jag buss, fick en lite promenad så det va skönt, men annars skitkallt och jätte tråkigt att åka buss i 40 min.
Eftersom allt går så dåligt för mig, har min behandlare bestämt att jag ska vara på mando och äta middag varje dag (först kvällsmellis också men jag kände mig totalt anti och ledsen) dessutom ska jag vara där på helgerna. Så nu blir det lite tufft, vi ska köra 2 veckor och se hur det går lixom.
Idag har jag ångest över allt jag ätit, känns inte alls bra, mycket deprimerande. Kommer att ha ätit typ lika mycket kalorier som jag ska äta på en dag, eftersom jag inte gjort det på sista tiden så känns det rätt tungt.
Men jag kommer gå upp en massa i vikt nu och känna mig ännu mera ledsen.
Jag har säkert ett bmi 16 nu eller nåt, hjälp :(
Jag fattar fortfarande inte varför allt ska vara så jävla svårt, jag vill verkligen bara fly, låååångt bort. Leva på cola light och cigg och bara andas.
Jag kanske ändå inte kommer klara det här, fatta va meningslöst att ha lagt ner så mycket tid på det. Men å andra sidan om jag klarar det, så är det här en investering. Fast ska jag vara ärlig så tror jag verkligen inte att jag kan klara det.
Eftersom allt går så dåligt för mig, har min behandlare bestämt att jag ska vara på mando och äta middag varje dag (först kvällsmellis också men jag kände mig totalt anti och ledsen) dessutom ska jag vara där på helgerna. Så nu blir det lite tufft, vi ska köra 2 veckor och se hur det går lixom.
Idag har jag ångest över allt jag ätit, känns inte alls bra, mycket deprimerande. Kommer att ha ätit typ lika mycket kalorier som jag ska äta på en dag, eftersom jag inte gjort det på sista tiden så känns det rätt tungt.
Men jag kommer gå upp en massa i vikt nu och känna mig ännu mera ledsen.
Jag har säkert ett bmi 16 nu eller nåt, hjälp :(
Jag fattar fortfarande inte varför allt ska vara så jävla svårt, jag vill verkligen bara fly, låååångt bort. Leva på cola light och cigg och bara andas.
Jag kanske ändå inte kommer klara det här, fatta va meningslöst att ha lagt ner så mycket tid på det. Men å andra sidan om jag klarar det, så är det här en investering. Fast ska jag vara ärlig så tror jag verkligen inte att jag kan klara det.
