Den här platsen är någon annans

Har vandrat bland återfall, varningstecknet är att det inte ger mig ångest utan jag ser framåt och vill skapa en värld där jag är nöjd.

Mina prestationer där jag faktiskt brytt mig har alltid varit på en nivå där jag känner mig trygg och nöjd.

Jag vill bevisa, bevisa att jag är värdig, för egentligen är det väl vad det handlar om, att kunna se resultaten eller få andra människor att genom ord och handling erkänna ditt resultat.

Jag säger att jag kämpar, det är förbannad lögn, eller egentligen kämpar jag, men inte åt det hållet alla tror.
Jag får rysningar av att behöva ta ett återbesök och se att jag ytligt nog väger mer nu än vad jag gjorde förut.

Kan det vara så att allt som hände i höstas berodde på att jag vill återigen leva ett destruktivt liv?
Då kanske det är bättre att jag väljer mig väg själv utan att på kuppen skada andra. Jag håller vad jag lovar, men lovar inget som jag egentligen inte vill.

Avtal med mig själv, pacta sunt servanda, förpliktelser.
Drömmer om att allt kommer allt bli bra.

Ständig glorifiering.

RSS 2.0