Den här platsen är någon annans

Har vandrat bland återfall, varningstecknet är att det inte ger mig ångest utan jag ser framåt och vill skapa en värld där jag är nöjd.

Mina prestationer där jag faktiskt brytt mig har alltid varit på en nivå där jag känner mig trygg och nöjd.

Jag vill bevisa, bevisa att jag är värdig, för egentligen är det väl vad det handlar om, att kunna se resultaten eller få andra människor att genom ord och handling erkänna ditt resultat.

Jag säger att jag kämpar, det är förbannad lögn, eller egentligen kämpar jag, men inte åt det hållet alla tror.
Jag får rysningar av att behöva ta ett återbesök och se att jag ytligt nog väger mer nu än vad jag gjorde förut.

Kan det vara så att allt som hände i höstas berodde på att jag vill återigen leva ett destruktivt liv?
Då kanske det är bättre att jag väljer mig väg själv utan att på kuppen skada andra. Jag håller vad jag lovar, men lovar inget som jag egentligen inte vill.

Avtal med mig själv, pacta sunt servanda, förpliktelser.
Drömmer om att allt kommer allt bli bra.

Ständig glorifiering.

Jag kan inte skilja på

Ni vet den här saknaden i kroppen som ger en bitter eftersmak och känns så förbannat ihålig.
Ändå ska jag alltid stå stark, vara den som alla kan söka sig till, den vännen som ibland ger upp och är det ok?

Fick panik för några veckor sen, har fallit några steg neråt och fler kommer det att bli verkar det som.
Som en trotsig treåring vill jag bevisa, att jag kan visst.
Kan bryta ner mig själv?

Ibland är jag så förbannat tröttsam som person, förstår inte att folk orkar med mig.

Men det kommer bli bra, precis som allt annat, stegvis och trevande.

Do you know what we're fighting for?

Återigen har det varit en evighet sen jag skrev här, jag funderade nästan på att starta en ny blogg, men insåg att det är väl här jag får chans att ta del av min historia.

Så vad har hänt sen sist?

Sommaren kom, jag var ledig, jag tillbringade mina dagar med sol och vänskap. Jag flyttade äntligen in i min lägenhet, men vågade inte riktigt vara själv.

När det blev augusti började jag ett nytt jobb, ett jobb inom sälj, jag körde på för fullt. Helgen innan jag skulle börja skulle jag handla nya kläder till jobbet, var det då allt började?
Det enda jag minns är stark panik och att jag lovade mig själv att vara nyttig, för det här skulle aldrig fungera.

Mitt nya jobb fick ett otroligt utrymme, mina sociala kontaker gick bort en bit, jag skaffade fler och fler vänner.. Och jag åt mindre och mindre, vilket resulterade i ett otroligt snedsteg ifrån mig, jag valde att skapa mitt eget helvete.
Helt plötsligt var jag ensam, jag hade mina vänner kvar, men den som var min själsfrände, ville inte längre dela sitt liv med mig.

Efter det där, det var någonstans i mitten av augusti, gick det riktigt utför men samtidgt uppåt, jag fokuserade på att bli bäst, samtidigt som min starka ångest gjorde att magsäcken krympte och allt blev lite tyngre och mer distanserat för varje dag som gick.

Det finns en tunnelbanestation i Sthlm som inte är min vän, en sation där jag flera gånger trott att jag skulle dö och att mitt hjärta skulle stanna.

Jobbet gick framåt, jobbade förbannat mycket, åt desto mindre och festade desto mer.

Allting ändrade sig i höstas, jag är inte den person jag en gång var, jag är betydligt starkare men även betydligt svagare.

Jag har bytt jobb nu, jag jobbar normalt, 40 h i veckan, jag äter bättre.

Men jag har insett att jag har ständiga mål, mål som måste uppnås, annars blir jag så förbannat lite inom mig själv.

Jag har kanske inte kommit så långt, jag är på väg tillbaka, men varje gång jag går tillbaka, mindre extremt blir det och desto starkare blir jag när jag tar mig tillbaka.

Jag har gjort många misstag och fler kommer jag att göra, jag låter det utveckla mig.
Jag är varken smalast eller smartast och även om jag skulle vara det så skulle jag aldrig själv se det?
Så varför är vägen dit så lockande?

ångest is a fucked up thing

Alla har så rätt angående förbrännings ökande tabletter och köp av våg, det vet jag också. Men har Ni tänkt på hur svårt det är att inte låta sjukdomen få fäste? Allt sådant är ju förfan ren idioti, ändå tycker man att man är på tok för tjock för att ens få köpa nya kläder. Ett ständigt missnöje. Jag har ätit bra idag, frukost, glass och stor middag, så ingen fara på taket än.

Är bara så förbannat trött på ångesten och all skit den för mer sig, hur jävla skakis man kan bli..

Imorgon ska jag fira J student, ska bli toppen :)

Före det blir det sushi med en kär vän, träning och sen försöka göra mig lite fin innan jag ska sticka i väg.

Hur går det för Er?

svacka?

Så nu är det måndag, solen skiner åtminstone lite halvt, jag ska möta D o träna snart. Har sovit över 13 timmar och sen städat lägenheten efter allt röj i lördags ;)

Det kan vara så att jag bara hamna i en kort svacka, men det kan även vara att det är något mer långtgående. Jag åt massa igår, vilket jag ofta gör när jag är sliten, även när jag var riktigt sjuk. Så just nu kan jag inte avgöra alls faktiskt. Får se hur det känns efter träningen och ikväll, när jag fått i mig frukost eller va det nu må vara. Just nu räcker det fint med bara kaffe!

Jag skriver mer sen, of course.

en liten våg

Somliga säger att saker blir lättare, just nu är det nog svårt att förstå.
Det är roligt att folk försöker peppa andra att vara friska medan de själva är sjuka. Ja ja that's life.

Trött som fan idag, jag och J drack otaliga mängder vin igår, men har i allafall fått i mig frukost. Ska dra och träna snart, ska bli toppen. Funderar på att åka utomlands. Känner mig uttråkad här och min ångest får mig att tappa greppet totalt, kanske blir bra då?

Snart födelsedag, orkar inte fira, vad spelar det egentligen för roll?

Vill ha en våg också, med tanke på att alla vågar försvann när jag var i behandling, kanske ska köpa en dag idag :) För det är väl knappast något man kan önska sig i födelsedagspresent va?! ;)
Skriver mer sen, är väl ingen som ens orkar läsa här längre.

oh du ljuva ångest

Jag förstår inte hur ångesten ibland kan komma så starkt att man håller på att kvävas. Är det egentligen något annat som alltid skapar det hela eller vad beror det egentligen på?

Jag är så extremt trött hela tiden, orkes och viljelös.

Igår fick jag en sådan stark ångest att jag inte var säker på att jag skulle klara av att åka tunnelbanan.

Men det är stabilt nu eller hur?

Jag ska vara hemma ikväll, imorgon ska jag lämna min kissekatt till mina föräldrar, träna och sen åka bort lite.

over and out.

misslyckande

Min ångest släpper inte, jag har ätit bra, eller framförallt igår, drack alkohol och hade tränat.
Vet inte vad som är rätt och fel längre, jag försöker bara andas. HELVETE.

Försökte väga mig för några dagar sen, det var nog ett sign att vågen inte fungerade. Skulle bara få ännu mer panik.

Är konstant trött, överanalyserar allt, är i en jävla bubbla.
Glad att jag har mina vänner som pushar mig i rätt riktning.

Just nu är jag bara ett monster, en person som aldrig kommer få vara smal. Ett misslyckande rakt i genom.
Hur fan kan det bli såhär?

förbränningsökande tabletter när man blivit friskförklarad ifrån anorexi?

Man sitter ständigt i en situation där man ska välja vad som är rätt och fel. Är det rätt att tjuvröka om man redan slut?
Är det rätt att köpa förbränningsökande tabletter när man blivit friskförklarad ifrån anorexi?

Finns säkert svar som talar både för och emot, men hur ska man egentligen agera själv?

Jag sitter med ångest över min kropp, kanske gamla minnen med andra vårar som kommer tillbaka. Samtidigt så får jag ångest av när jag försöker göra något åt det. På samma sätt får jag ångest när jag röker fast jag sagt att jag slutat och själva anledningen till att jag röker är att jag har ångest.

Har inte skrivit här på evigheter, tror att det skulle vara bra för mig att börja igen.

Det ständiga känslan av att vara misslyckad, oavsett hur man än vrider och vänder på det.
Jag hamnar i bråk, får panikattacker och gråter hysteriskt. Den stunden det känns bättre är då jag är med människor som står mig nära eller när jag kör slut på mig på gymmet.

Vilket jävla dilemma, stackars mig, finns säkert ingen annan som mår sämre.
Hatar när jag får ångest över sån här meningslös skit, jag vill hjälpa andra, inte bli hjälpt själv. 

Ska ta en cigg nu och fundera lite, kanske blir det bättre?

Rock on baby

Japp då vaknade jag sjuk kl fem i morse, vilken fantastisk start, låg vaken till kl sju, bitterheten är ljuv.. Blåskatarr eller någon annan jävla skit, mycket trevligt.

Har ätit mycket idag, lunch på mando, middag o sen godis. Dessutom lite juice på det, för att försöka få bort bakterierna..

Mando gick bra, eller kanske är väl allt relativt. Prata om att jag måste kämpa på nu, vet inte fan om jag orkar bara.. Vi får se, allt kanske är underbart när jag vaknar imorgon.

Känner mig så himla trött nu, funderar på att krypa ner i sängen och sova tills jag ska till jobbet imorgon.

Är inte på humör idag, det känns inte så bra någonting, känner mig nere.


kaos

Underbart, måndag, min ångest fungerar som en måttstock för mina relationer?
Varför i helvete gör jag det så fantastiskt svårt för mig själv?
Jag förväntar mig att folk ska bära mig, jag är för i helvete vuxen.

Är det så att en vecka med lite dåligt matintag resulterar i att jag inte klarar av att vara jag?
Att jag önskar mig ett annat liv?

Jag vill bara att allt ska vara lätt, jag vill älska mig själv, varför gör jag inte det?
Varför stötter jag bort den person som nu står mig närmaste? endast för att han inte förstår hur han ska hantera mina negativa tankar. Jag blir trött, otroligt trött på mig själv och mitt beteende. idag har det ju gått helt fantastiskt bra att äta, jag har ätit en hel frukost, för första gången på en vecka i princip. Helgen har faktiskt gått bra om man ser överlag, så vad fan är problemet?

Hur kan jag sitta och begära och förvänta mig att andra ska anpassa sig efter mig och mina vanor, är jag så jävla egoistisk?

Tacka fan för att jag till slut får ett negativt bemötande, utan det skulle jag väl inte tänka efter. Men sitta här och skriva om vad som är rätt och fel är en helt annan sak än att faktiskt handla rationellt.

Om man vill veta hur man sårar någon på mest förödande sätt så har jag de flesta tillvägagångssätt, stoltheten i sitt esse. Självupptagen och elak, är det något att eftersträva?

Fan ta den idioti som skapar avstängdhet, är det egentligen normalt?
Är jag normal?

Tror jag uppriktigt att jag kan behandla folk på ett sätt som passar mig hela livet? Då menar jag i negativa termer.

En liten liten jävla svacka och jag vänder upp och ner på allting och funderar över huruvida jag ska fortsätta med allt.

Det är tragiskt, det är fan på tiden att jag rycker upp mig på allvar.

Som toppen på isberget så ska jag på återbesök på mando imorgon.

lördag

Vad glad jag blir att några faktiskt fortfarande kollar in här ibland, jag ska bli duktig på att uppdatera nu igen, det är riktigt mysigt att se att folk läser och kommenterar!

Jag var ju sjuk, halvseg vecka allmänt måste jag säga, en del jobb och väldigt trött.. Men igår blev det träning vilket resulterade i yrsel(?) och sen träffade jag R<3. På kvällen blev det kalas, gick ut, träffa fina människor och dansade massa, riktigt värd kväll med andra ord.

Det är inte alls bra för mig att bli sjuk, jag får totalt negativ syn på mat och blir en riktigt bitch, nojjor och allmänt icke behov av mat. Jag veta att det är fucked up och bara hjärnspöken, men jag har riktigt lätt att falla tillbaka i gamla önster tydligen. Inte för natt det ger något på vikten, än så länge så är det den mentala delen so är förvrängd, vilket inte alls är roligt. Det gäller väl att kämpa på och att gå emot alla felande tankar, eftersom det enda de resulterar i är ett helvete. Visst låter jag rationell?
Det är i alla fall lättare att tänka och prata än att faktiskt handla, men I will rock!

Hur går det för Er?

Jag ska ha en lugn lördagskväll.. Är ledig söndag, måndag också så det är riktigt skönt faktiskt.

Imorgon blr det träning och dejt med min fina Ida<3

here i'm

Funderar på att börja skriva igen men jag har en stark känsla av att de flesta av Er som förut läste har slutat för länge, länge sen.

Nu har jag varit friskskriven i ca 2 månader, allt rullar väl på egentligen, det är upp och ner som för vem som helst, det som skiljer mig ifrån andra är att mina dåliga dagar ger sig uttryck i att jag känner mig tjock.

Jag har fortfarande otroligt svårt för att folk säger att jag nu ser ut att må bra, för under flera år har de orden endst betytt att jag är tjock. Lite komplicerat är det väl ändå kanske.

Jag äter bra varje dag, tränar sunt, som vem som helst och oftast mår jag faktiskt väldigt bra.

Sen ska jag inte ljuga och låtsas att allt är fantastiskt, jag får fortfarande längtan efter att bli "smal", svälta, överträna o s v. Bli den lilla människan som alla kläder sitter så stort på, vara den som ständigt är svag och fryser, även om jag förstår att det är bara helt skeva tankar. För det komiska är att jag oftast är en väldigt stark och bestämd person som varken låter mig själv eller någon annan ta skit för den delen heller.

Just idag är jag sjuk, igår mådde jag dåligt på jobbet och idag kändes det inte bättre, snarare tvärtom, men hoppas starkt på att kunna gå tillbaka imorgon, jag är ingen sitta hemma person.

Jag såg en fråga om hur man ska hålla sig ifrån återfall, om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning. Det som gör att jag ofta skärper mig när det börjar luta åt fel håll, är dels att min familj ifrågasätter vad jag äter o s v och jag själv känner en panik inför att svälta och överträna.
Det är som att mycket för mig har blivit omvänt, förut vägde jag mig så fort jag fick chansen nu mår jag dåligt jag bara ser en våg. Jag får panik av bars (typ atkins, naturdiet) och lättprodukter. Samtidigt vet jag att det är en hårfin kant till att jag går tillbaka till gamla mönster.

Fick din syster någon behandling? Isf vilken?
Jag ska fundera ordentligt och se om jag kan komma med någon hjälp.


svar på frågor

Tack för alla fina kommentarer, jag uppskattar det jätte mycket <3

Tänkte att jag skulle svara på era frågor, om jag kan hjälpa till så gör jag det mer än gärna.

Jag tror att om man vill vräka i sig mat och inte ser sig själv som frisk, så är man inte i sista stadiet. För att komma till sista stadiet måste man skänka kroppen balans, äta rätt och framförallt tillräckligt. Ger man kroppen för lite energi kommer den vilja kompensera detta genom att äta mer när den får chansen, alternativt hamna i halvsvält, vilket gör att den istället lagrar all energi. För att man ska slippa dessa "sug" efter att vräka i sig måste man äta flera gånger per dag och låta kroppen rehabilitera sig.
Sen kan det givetvis även bero på att du känner att du vill straffa dig själv och därigenom villl vräka i dig, för att i nästa stund plåga dig själv genom svält och överträning, som du då ser som berättigad efter att ha vräkt i dig en massa.

När man har ett BMI på 17 är man väldigt underviktigt och därmed har sjukdomen ständigt ett stort utrymme även om man inte tror det, att du har kämpat dig upp 7-8 kg är otroligt starkt jobbat och jag vet vilket jävla helvete det är. Men jag vet också att det går att fortsätta kämpa. Din kropp mår fortfarande väldigt dåligt, det samma gäller din hjärna som fortfarande inte har möjlighet att fungera så bra som den ska vid en sådan låg vikt.

Jag kan inte säga att det är lätt att gå upp i frisk eller bli fri från den hånfulla sjukdomen, men jag kan säga att jag vet att det är fullkomligt möjligt. För ett år sedan fick jag panik, grät och hyperventilerade över att jag skulle äta två digestivkex, idag äter jag godis och skräpmat utan närmare eftertanke. Hade jag kunnat göra det om jag stannat på undervikt?
Nej aldrig, jag behövde gå upp i vikt för att man hjärna skulle kunna fungera igen, samtidgt som jag var tvungen att varje dag motivera mig själv till att äta. Jag valde helt enkelt att inte lyssna på mig själv, jag kunde aldrig se mig som smal, men jag förstod på ett sätt att jag måste vara smal, med tanke på att jag var tvungen att gå en behandling, dricka näringsdrycker och alla sa att jag var på tok för smal. Alltså valde jag att lura mig själv, till en börja intala mig själv hela tiden att jag ar för smal och att jag måste upp i vikt, även om det var sjukt svårt.
När jag sedan hade bestämt mig att jag skulle bli fri från den sjukdomens helvete, valade jag skapa mig en ny identitet, men tanke på att anorexin ofta är ens identitet. Jag blev överdrivt positiv till andra människor, försökte se det goda i allt och till slut blev det en del av mig. Jag kunde helt plötsligt se ljuset och för varje dag försvann helvetet lite mer.


Mando har friskskrivit mig, jag är kort sagt symptonfri. Däremot kommer jag vara på uppföljning där 11 gånger på 5 år, dels för mig och dels för Mando.

friskskrivning, anorexi bye bye

Jag har återigen inte skrivit jär på väldigt länge.. Har varken haft tid eller ork att sätta mig här, jobbar en massa och tränar och träffar vänner.

Förra fredagen blev jag friskskriven, känns helt fantastiskt, att jag kom dit, det trodde jag inte.
Allt känns mycket lättare, som om jag har lämnat min sjuka identitet bakom mig, tagit flera steg i mitt nya liv, som fylls av välmående på olika sätt.

Jag känner mig otroligt glad, det bästa är att jag vet att alla kan bli friska, ingen behöver stanna i fängelset och tro att sjukdomen är ett tryggare alternativ än det verkliga livet..

Jag ska skriva mer, men jag är fantastiskt bakis och är i stort behov av en dusch för jag har en doft som klassas som fräscht ;)

Jag lovar att skriva, säg gärna till om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva om för jag har ju gått i genom alla stadier i den där fucking sjukdomen.

KRAM

Om

Min profilbild

Isabelle

En plats för mig att uttrycka det jag tänker och känner.

RSS 2.0