Umeå
En liten vit katt, slickar i sig resterna av in näringsdryck, ser otroligt sött ut, han doppar tassen i glaset.
Tini är i Sthlm och jag kan inte annat att sakna henne.
Maten går bra, som alltid nu, känns lite konstigt att äta mer än andra hela tiden, men sen kommer jag på att det är col att min kropp just nu behöver så mycket mer än alla andra.
Tänkte inte skriva så mycket mer idag, för ag tänkte rycka upp mig efter gårdagens festande och duscha.
Fick en fråga av en tjej som går på Mando, som frågade om det bara handlade om att bestämma sig och att om ångesten då släpper.
Ja i mina ögon fungerar det så, men å andra sidan gick jag med stark ångest i sju månader och var verkligen inte kapabel till att bestämma mig. Men när man börjar få ett lite stabilare BMI så är det som att hjärnan börjar att fungera och man ser helt plötsligt att det finns ett liv och en värld utanför sin ångest.
forts ångest
Har Ni tänkt på att ofta när man tränger undan ångesten och problemen, så bearbetar man dem i sina drömmar istället?
För mig har det alltid varit ett effektivt sätt, eftersom jag alltför ofta väljer att bära med mig ångesten lite längre, istället för att en gång för alla ta tag i problemen.
Det är fascinerande att ångest kan ge så stark påverkan på en, även hur stark man är som person, så är man aldrig starkare än ångesten. Däremot kan man lära sig sätt att förebygga den, genom att känna till vad som utlöser ångesten.
Jag har valt att inte ha ångest, det handlar inte om något annat, än att jag just bestämde mig att jag inte vill dela allt i mitt liv med den förbannade energivampyren. Bara för att man bestämt sig, så betyder det inte heller att alltid helt plötsligt går som på räls och alla problem är som bortblåsta. Nej det är ett ständigt nötande, hela tiden ifrågasätta sig själv om varför man handlar på ett visst sätt i en viss situation.
För jag tror att om man varit med om saker som ingen människa borde behöva vara med om, men som i slutändan är en stark livserfarenhet. Så måste man lära sig att kunna välja livet istället för ångesten, det handlar om att ständigt göra aktiva val, annars förlorar man sig själv.
För mig har ångest flera gånger kunnat personifierats, vilket kanske är än svårare än anorexin, för det handlar om människor man ständigt möter eller människor som ständigt påminner om de som gav en ett förfall.
Men å andra sidan, när man väl lyckats ta sig upp för första trappsteget, handlar det bara om att inte vända sig om, utan att fortsätta ta steg för steg. Sen när man är tillräckligt högt upp, då kan man vända sig om, för då har man återfått balansen och kontrollen.
Vissa människor kommer alltid att göra en besviken eller skapa ångest, andra inte, oavsett är det viktigt att alltid utgå från sig själv. Att hela tiden vara medveten om vem man är och att det faktiskt är man själv som styr sitt eget liv.
För människor kommer ändå aldrig ändra sig till något som ständigt kan stå upp för en, ibland blir man själv kvar och då ska man klara det utan att falla in i missbruk eller destruktivt beteende.
ångest
Fick en fråga om jag fick uppsvullen mage när jag började äta mer:
Ja absolut, galet uppsvullen, jag ser gravid ut fortfarande, det hör till när magsäcken växer. Men det går sucessivt, till en början ger 100 gram mat en totalt chock för kroppen, men nu äter jag 350 gram utan större problem.
Idag var jag hos läkaren, väldigt spännande och jobbigt, orkar inte ens gå in på alla vackra detaljer, men det kommer bli bra det där.
Jag har tänkt lite på ångest, vad som ger stark ångest för vissa, men inte för andra.
Beror det på vilken uppväxt vi har? Eller handlar det enbart om erfarenhet och fantasi?
Jag har upplevt mycket, bortsett från anorexin, så har jag gått i genom mycket kaos, mer kaos än många andra, men även mindre än andra.
Får fortsätta på min filosofiska stund imorgon, dags att ge lite utrymme för annat.
fängelse vs livet
Jag skulle förbanna mig själv för alla de år jag lagt på att älska något som hatar mig så starkt.
All den tiden som egentligen bara blivit förlorad, får aldrig chans att vändas till något bra.
Om bara alla andra kunde se hur livet verkligen är, allt det vackra som faktiskt finns.
När man väljer att vända hatet till kärlek och när man kan se att himmel faktiskt är blå.
Jag vet hur förbannat svårt det är att sitta med en kvävande ångest och då varje ny dag är en plåga.
När man mår som sämst, behöver solen aldrig mer gå upp, för man kan inte skilja på vad som är dag och vad som är natt. Det enda man ser är mörkret och när man sträcker ut händerna är det enda man känner ett iskallt galler, själens fängelse går inte att fly från, man måste själv hitta nyckeln till vägen ut.
Jag önskar jag kunde säga att allt bara en dag blir bra, men det är inte så lätt.
Däremot om man fortsätter kämpa för sitt egna liv, så kommer varje dag kännas bättre.
Många säger att jag är en inspirationskälla, men egentligen skriver jag bara om verkligheten som alla kan skapa, om man bara vågar.
Nyckeln finns där, jag lovar, om du bara vågar släppa det iskalla gallret, så kommer du att snart ha nyckeln i din hand.
bmi 19 ja
Annars så känner jag mig totalt bombad, min röst är skev och jag är svag i kroppen och nej jag orkar inte bli sjuk, matlusten försvinner totalt då. Men det går bra ändå, gäller att bara köra stenhårt, som alltid. Börjar bli riktigt trött på att behöva följa matschemat, det isolerar mig och då menar jag inte jag vill undvika själva energiintaget. Utan jag vill ha min frihet tillbaka, jag kan lätt äta allt jag äter nu, men jag vill kunna sova ut, tro mig det är ett fucking hell att behöva gå upp hur tidigt som helst bara för att äta, fast normala människor skulle sovit minst 5 timmar till.
Men å andra sidan tänker jag bara köra för jag vill bara bli av med allt, ge mig ett bmi på 19 oki? Please?
Jag orkar inte hålla på att inte ha ett liv, det är tröttsamt, jag skiter i maten, det är bara ibland jag får ångest men jag klarar det så jävla mycket bättre nu än förut, inga våldsamma utbrott. Jag är lugn och glad och fixar typ allt, jag vill bara bli friskskrivning, jag typ betar hela tiden av delar av min "förbjudna livsmedel"-lista. Jag saknar inte ett bmi på 14/15 heller, det är bara tungt att leva då.
SÅ snälla, imorgon kan jag väl ha ett bmi på 19 snälla? eller inte fan.
jag ska i alla fall till läkaren halv elva.
that's it.
glorifiera helvetet
Min kropp mår bättre och bättre och börjar fungera allt mer, känns jätte skönt.
Har precis tagit en promenad med mams, jätte skönt med frisk luft speciellt när det aldrig är maniskt.
Jag har inte haft någon ångest alls, bortsett i från i lördags, men det är sådana bakslag som kommer ibland. Jag vet att jag är starkare än någon sjukdom. Därför är det så hemskt att läsa om andra som är i den fasen, jag själv varit i alldelse för länge, men som sakta men säkert ger mig sig nu.
Internet är ibland en fara, med tanke på att information och idéer kan spridas fortare än vad man kanske räknar med. Jag tycker det är otroligt viktigt att tänka i genom vad man lämnar ut eller sprider för budskap genom sin blogg eller liknande. Jag vill aldrig påverka andra negativt, även om man ibland behöver ventilera sin ångest, men det är aldrig någon som kan kännas ens egna ångest och uppleva de känslor på samma sätt som man själv upplever.
Jag blir så ledsen när jag läser om människor som väljer sjukdomen istället för att välja livet. Även om det inte är underviktiga än, så har det sagt i gång ett hjul med självhat och då kan man inget göra. Det hjälper inte att man säger att det är ett helvete att ha ett bmi på 15 (som de så ofta eftersträvar), för det är helvetet som de glorifierar.
På ett sätt skulle man väl kunna se det som att man är en pakt med "djävulen" man tror att man ska få leva i paradiset, men istället lever man med en brännande ångest.
Jag skulle aldrig kommit såhär långt om det inte varit för mina vänner och familj. Det är svårt för dem att stå emot sjukdomen och faktiskt förstå vad som är rätt att göra. Tini är exemplarisk, hon hatar anorexin och vill verkligen inte va vän med den, så hon vet precis hur hon ska handla för att jag ska få övertaget igen.
Jag tänker på de som bryter ner sig själva, kanske i början för att få uppmärksamhet och sen bara för att de inte står ut med sig själva. Det är fruktansvärt, jag önskar att man kunde få människor att förstå. Många ser anorexi och bulimi som en psykisk sjukdom, vilket det absolut inte är, däremot påverkar de givetvis psyket och man bryter ner sig själv lite mer för varje dag.
Man ska älska sig själv, så att man kan älska andra. Låter man något onaturligt ta över kroppen och psyket, förlorar man mer än vad man får tillbaka.
alla är smala
Ska strax dra i väg och handla, men måste bara först berätta om en reflektion jag har gjort.
Jag har alltid varit sjukt kritisk till andra människor, hur de äter och ser ut. Men nu på något underligt sätt, bryr jag mig inte alls längre, jag försvarar andra istället för att vara den som hatar. Jag tycker dessutom att alla är mycket smalare nu än vad jag såg förut. Jag trodde ett tag att alla tappat i vikt, innan jag insåg att det är min syn som har ändrats.
Jag känner mig smalare än någonsin och ändå väger jag betydligt mer nu än vad jag gjorde för ett halvår sen, men vi Ni vad? Jag bryr mig inte, inte alls, jag har stängt av den sjuka sidan.
Igår träffade jag Angelica på Carmen, så jävla värt, min lilla sötnos har äntligen kommit hem från l'italia.
Imorgon ska jag träffa Siri på morgonen och simma, får se hur det går. Jag och tini ska också gå simma snart, ska bli nice att prova annan träningsform också.
På onsdag är det mando, lunch+w-base och möte. Spännande.
Måste få nya näringsdrycker och andra intressanta saker,
Nej har inte så mycket mer att säga just nu, min hjärna är avstängd, kom hem sju i morse, jag älskar att festa helt enkelt.
näringsdryck
Det är fredag, igår var en bra på dag. Hängde med Tini hela eftermiddagen, fikade, hitta på galna planer och tog en lite promenad.
Igår var jag på Mando, fick pannkakor mycket gott, hade ganska långt möte med min behandlare.
Vet Ni vad det galna är? Även fast jag har följt allt och ibland ätit mer, druckit massa vin än vad jag ska och inte tränat den här veckan, så jag har typ inte gått upp något i vikt. Så nu har jag tillbaka näringsdryckerna, det är inte ångest, men det känns skit, eftersom jag har konstant mätt och illamående. Jag längtar tills jag får välja själv hur jag ska äta, så jag inte behöver maxa allt så mycket,
Tänker byta näringsdryck snart också, är skittrött på kaffesmak suck, helt sliskig, men what ever jag behöver det. känns lite segt bara.
Om en vecka är jag i Umeå hos Jessi, ska bli helt fantastiskt, första helgen på 7 månader som jag ska klara av helt själv. Det kommer gå jätte bra hursomhelst.
Idag blir det en afterwork, sen ska jag färga mitt hår. Imorgon ska jag och Ida leka målare, vi kommer rocka och sen på kvällen festi, såklart,
Nästa vecka är det bara en dag jag ska vara på Mando, känns fantastiskt.
Snart är det vår.
w-base och panik
Tänkte att jag skulle börja med att berätta vad W-base är för något.
Vi använder en våg, som kallas "Mandometer", på den finns, lunch, middag och w-base. Vid lunch och middag ska man bara väga upp mat till 100%, enkelt förklarat, sen när man äter så ska man trycka in med jämna mellanrum, hur mätt en frisk person blir under måltiden. Vid w-base, ska man helt enkelt väga upp vad man tror är en normal portion och sen fylla i hur mätt man själv är under måltiden. Man får inte väga in grönsaker, utan målet är att väga upp 280 gram mat.
För 6 veckor sen när jag gjorde w-base, vägde jag upp kring 140 gram. Igår vägde jag upp dryga 230 gram, så jag har verkligen vågad chansa och försöka lita på mig själv. Dessutom var det svårt, för jag kunde inte titta på någon annan och ris är alltid svårt att väga upp.
Hade hursomhelst sjuklig panik igår, kändes som att hela livet höll på att kväva mig, jag fuskade inte eller så, oavsiktligt missade jag 2,5 dl juice. Paniken försvann när jag hade sällskap, men jag var själv var den där igen och alla människor såg så himla konstiga ut och jag undrade varför alla levde. Men som tur var åkte jag in till söder, träffa värda människor och drack vin och idag är det inte alls kvävande. Även om den ligger där och väntar på att få ta över. Anledningen jag tror att den släppt är att jag verkligen gått emot sjukdomen, den kommer hålla på att försöka jävlas så fort den får chansen. Men jag står inte ut med att försöka kämpa om sjukdomen ständigt försöker ta över, så jag tänker helt enkelt blunda för den. För i mina ögon är det relativt enkelt, antingen väljer att vara sjuk och ha en extrem undervikt eller så väljer att vara helt frisk och ha en normalvikt. Jag har bestämt mig för att välja det senare alternativet för jag vill faktiskt kunna leva ett liv och jag kommer alltid ha vetskapen om att jag kan gå ner i vikt om jag vill. Men ett sjukt liv är aldrig något att föredra, när man börjar gå åt ett friskare liv. Det är fruktansvärt, jag känner fortfarande stundtals följder av sjukdomen, både psykiskt och fysiskt. Jag är fruktansvärt osäker och tror att det inte går att lita på folk, samtidigt känner jag att min balans och blodcirkulation fortfarande är totalt kass.
Men det kommer att bli bättre varje dag, jag tror att paniken måste få komma ibland, för att jag ska inse att jag måste vara uppmärksam.
Idag har jag sökt jobb och en språkkurs, så det känns bra, försöka komma igång, för första gången på länge så känns det kul. Förut var jobb och skola ett problem, dels för den ständiga huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och det ständiga behovet av att träna och röra på mig.
Nu har jag helt plötsligt sjukt mycket tid över och vet Ni vad?
Det är förbannat mycket mer värt än att sitta och räkna 5 kcal hit eller dit, ständigt vara trött och tvinga sig ut i snöstormar.
lite om allt
2 veckor som har gått bra, när jag missat något så har det för första gången inte varit avsiktligt.
Nu känner jag ett stort behov av att hitta ett jobb, jag tror jag skulle behöva känna att jag faktiskt gör något med mitt liv än att bara glida runt.
I veckan får det bli kickboxning någon dag, när eller med vem vet jag inte än. Annars kanske det blir någon annan rolig träningsform med någon av mina söta vänner.
Lördagen rockade, bokstavligen, svinkallt när vi skulle åka hem och det var mindre kul, men alltid lika värt att gå upp med söta och värda människor.
Idag ska jag och mams köpa present till min äldsta bror som fyller år imorgon, sen ska jag träffa Johanna idag också och det känns fantastiskt.
Imorgon blir det lunch på mando, jag ska göra w-base, får se hur det går, ska bli spännande. Tycker att det är stressande med w-base, men det är bara att få det gjort så äär det över sen. Egentligen skulle jag behöva äta på w-base lite oftare. Ska höra imorgon om hur vi ska lägga upp behandlingen från och med nu.
Annars försöker jag bara tvinga bort alla tankar, stundtals känns det väldigt jobbigt, men till största delen går det riktigt bra. Det är komplicerat, men som jag sagt tidigare handlar det bara om att bestämma sig.
Jag försöker se framåt, se det som att jag har haft en stor del av mitt liv som jag hatat mig själv, övertränat, levt med svält och då nästan varje dag har varit ett nederlag. Nu handlar det om att hitta verkliga saker i livet som ger något, inget destruktivt, vad det blir vet jag inte än. Kanske handlar det mest om att försöka hitta en balans, jag kommer att lyckas på ett sätt eller annat, det kommer att bli bra.
livsprocess
Sitter hos Tini<3 hängt, ätit sushi och dricker vin, trevligt som alltid, vi ger varandra styrka eller åtminstone ger hon mig en otrolig styrka.
Ikväll ska vi gå ut och jag ska sätta mig själv högst upp tillsammans med mina vänner. För det är d man mår som bäst man känner att man trivs med livet och man känner sig lyckad. Egentligen är livet inte så komplicerat som folk så gärna vill tro. Livet är i grund och botten väldigt enkelt, bara man vågar öppna ögonen och tro på livet.
destruktiv söker destruktiv
Idag ska jag åka ut och träffa min bror, ännu ett steg till att bli frisk, för jag tror att han ska laga mat och det är alltid en utmaning att äta mat som andra lagar. Mcyket av spärrarna har släppt när jag inte längre räknar kalorier, jag trodde inte att det skulle vara så lätt att sluta. Men jag antar att det beror på att hela jag har bestämt mig för att lyckas, jag fokuserar på min inre styrka.
Jag har insett att människan har en styrka som jag inte trodde existerade, men som jag sagt tidigare så är jag medveten om att kunna lida av anorexi kräver en otrolig styrka.
Det jag undrar varför jag i helvete slösade bort så många fantastiska år av min ungdom, till att hata mig själv och försöka uppnå en perfektion som jämställs med döden.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att inse, att genom anorexin och andra stora problem har jag blivit en person som har en otroligt förståelse för andra människor. Helt plötsligt består mina dagar av glädje och trygghet, jag vågar tycka om andra människor. Människor som är snälla, inte enbart destruktiva personer som tillåter mig leva i misär.
För ofta när man mår dåligt, så umgås man med andra människor som mår dåligt, eftersom det är så lätt att umgås med människor som är på samma nivå som en själv.
Nu känner jag att jag väljer vilka jag umgås med, utifrån de egenskaper och personligheter de har. Jag undviker personer som fortfarande ser kärleken i anorexin. Sådana människor bär en fin personlighet innerst inne, men jag är på tok för svag för att klara av att bära även dem.
Men vet Ni vad?
Varje dag blir jag lite starkare och jag märker att jag lättare slår bort sjuka personers panik över en fisk som evenetuellt har 3 gram panering, för varför ska jag bry mig?
Däremot tycker jag synd om dem, för de missar så mycket, all glädje man kan känna.
Jag tycker om livet, det är fantastiskt och man kan lyckas med allt man vill lyckas med, så länge man bara vågar släppa taget.
anorexins fängelse
En fantastisk dag som avslutades med blödande, avskavda knogar, men jag gillar kickboxning det passar mitt psyke.
Har insett att jag troligen äter som en byggarbetare, vilket är lite underligt men jag bryr mig inte.
Jag tänkte att jag skulle skriva lite om fördelen med att verkligen bestämma sig att bli frisk.
Lättast är att beskriva det med ett kort men starkt ord, frihet.
Alltför ofta fick jag höra att anorexin var ett fängelse och som att jag levde i ett fruktansvärt vakum.
Det är först nu jag förstår vad de menar med fängelse, för jag har älskat anorexin i flera år, vi har fungerat bra ihop, tro mig.
Problemet är att anorexin styr allt, varje steg man tar och ändå tror man att anorexin är en stöttepelar, en bästa vän.
Anorexin i en sjuk persons ögon är:
- En trygghet
- En framtid
- En lycka
- En jakt på perfektion
- En kärlek
- En kick
Kort sagt något man alltid kan lita och som alltid finns där.
När man är riktigt sjuk, så skrattar man åt de som kallar anorexin för fängelse, för behandlingen är då det största fängelset. När man sedan vågar ta vägen mot ett friskare liv, så ser man ett behandlingen är ett fängelse för anorexin och inte för en själv, som man så pliktskyldigt trodde innan.
Även om jag nu ser anorexin som ett helvete, så vet jag att jag lätt kan falla tillbaka och glorifiera demonen. För i mina ögon är anorexin ett missbruk, något som när man väl börjat med har svårt att sluta med, för varför ska man sluta när man mår så bra? Men det är en falsk lycka, en lycka som enbart beror på någon annans villkor.
När man istället lyssnar på enbart sig själv, så är det först då man kan uppleva äkta lycka.
Tro mig när jag säger det, för att uppleva den äkta lyckan och livslusten, måste man släppa alla spärrar och då menar jag verkligen alla. Det handlar inte om att göra något halvdant, utan man måste göra allt till fullo, ständigt kämpa emot det som hör sjukdomen till. Men vet Ni vad? Det är värt det, för få den chansen att se på världen med andra ögon, är mer värt att något missbruk i hela världen.
Senaste för en timme sen märkte jag hur jag på ren automatik började att räkna kalorier, det är då det krävs att ha styrkan att började koncentrera sig på annat. Det kan vara något banalt som att tänka på vädret, alltför att säga "Nej" till anorexin, säga "Du är inte välkommen här längre". För anorexin ska inte vara välkommen i någons liv, alla har rätt att vara fria och älska sig själva. Jag försöker varje dag se på mig positivt och när jag känner mig stor, så intalar jag mig själv att det är bara hjärnspöken.
Glöm inte att det är ett missbruk, en sjukdom, visserligen en förfärligt stark sjukdom, men den går att bota, för den mänskliga styrkan, är starkare än något missbruk.
mot anorexin för livet
Ångest är något som ofta onkontrollerat isolerar en och man kan inte göra så mycket annat än att försök ge utlopp för den. Det kan vara genom att lyssna på anorexin, svälta, träna, fuska o s v.
Faktum är att jag inte har tillåtit mig att ha någon ångest, efter min extrema ångestattack förra måndagen som var helt kaos, bestämde jag mig nu får det var nog. Visst var jag rädd, tro mig, rädsla att försöka gå emot anorexin. Men jag tänker såhär, den styrka jag har haft till att svälta, träna, vandra timmar med att hjärta som egentligen inte orkar slå, kan jag vända till att få leva ett liv.
Det här är inte lätt, man kan inte säga vad som måste ske för att personer som lider av olika ätstörningar måste bestämma sig. För mig är det känslan av hopplöshet och besvikelsen från de som stöttat mig så länge. Jag känner att det är nog, jag har gått och haft panik och hatat mig själv i 6-7 år och de senaste åren har jag manipulerat och ljugit, för mig själv och för de jag älskar.
Jag känner mig förbannat trött på att tro att anorexin kan göra allting bra, visst har den gett många kickar, men desto mer helvete, för enligt anorexin gör man aldrig tillräckligt. Alltså är man ständigt misslyckad och får aldrig uppnå de man så gärna vill, perfektion.
Det jag känner nu när jag är bestämt mig, är att jag inte är misslyckad längre, jag är stark, jag är oövervinnlig och framförallt lycklig. Mitt projekt är att få bort anorexin ur mitt liv, det mest elimentära är att förlja matschemat, ta alla de alternativ anorexin hatar, sluta räkna kalorier och framförallt bestämma sig för att "jag ska upp i vikt".
Jag har räknat kalorier i flera, flera år och nu har jag slutat, det är en underlig känsla, tro mig, jag har väldigt mycket tid och koncentration över till viktigare saker.
Det handlar om att intala sig själv att man måste upp i vikt, även om man tycker att det absolut inte behövs, så är det bara att köra det som en mantra varje dag. Jag menar inte fan behövde jag gå ner i vikt när anorexin tog överhand, men likförbannat rasade jag kilo efter kilo.
Varje dag är en ny dag, en ny dag med nya möjligheter och utmaningar.
Man måste fokusera på sig själv, se sig själv som värdefull eller som jag brukar säga "jag är bäst" för juh mer jag säger det, desto mer kommer jag tro på det. Juh mer jag kan lära mig att tycka om mig själv, desto mer kommer jag kunna ge kärlek till de människor som finns runt omkring mig.
"Om mitt liv har något att säga någon, så är det här jag säger det."
planering och styrka
Inget väder är dåligt väder, jag har börjat leva igen, även om det knappt gått en vecka, så går det väldigt lätt så fort man bara bestämmer sig. Anorexin har jag lagt i en liten ask med hänglås på, jag har fortfarande kvar nyckeln men snart kommer jag hitta ett bra ställe att slänga den på, så att jag aldrig hittar den igen.
Imorgon ska jag till Mando, blir en kortvisit, bara möte och lunch, så det känns riktigt skönt, sen får jag se vad dagen bjuder på.
På tisdag ska jag och mams ha en egen dag, typ hitta på något fantastiskt, det ska tydligen vara ganska varmt, så kanske en promenad, nationalmuseet och italiensk glass?
Onsdag, tror jag iaf, att jag och Ida<3 ska ge oss på kickboxning, kommer bli en spännande upplevelse.
Sen är det väldigt öppet, fredag Mando igen och 10mellis, mycket skönt.
Jag önskar att alla som är sjuka, kunde betstämma sig, som jag har gjort.
Man tar den styrkan man hade till att bli sjuk, jävligt sjuk, till att bli frisk, det går, jag trodde inte det själv, men det fungerar alldelse utmärkt. Ställ lite krav på sig själv, våga, man växer helt enkelt som människa.
Snart lunch, sen fika i stani med VÄRDI!
Tini och jag är en fantastisk kombination<3
motivationsera
Det är verkligen som något lossnat och jag orkar inte räkna alla KCAL längre eller fokusera på min vikt.
Igår hade jag möte på mando kl 11 och åt lunch där, allt gick bra, så jag ska bara in 2 ggr nästa vecka, mycket ledig tid. Så nu ska jag söka jobb och kanske åka och rida och lite sånt.
På onsdag är det träning med Ida, kickboxning, sjukt roligt.
Igår var värsta superbra dagen, jag och mams möttes i stan, köpte lite saker, sen åkte jag till söder och träffa anna. Efter det mötte jag upp Ida så handla vin och middag sen drog vi hem till mig, åt mellis, pratade och bytte julisar.
Sen kom johanna, middag och vin, myste och gjorde oss i ordning. Efter det åkte vi in och hängde med älsk tini<3 mera vin och mys, satt och snacka och sen åkte ida hem och vi andra drog ut på klubb ;)
MYCKET lyckad kväll, idag bakis och trött, men men..
mando+vikt+smör
Idag gick jag upp kl 06, alldelse för tidigt för min smak.
Tog vikt på Mando och åt frukost där och vet Ni vad?
Jag tog en smörgås med SMÖR och skinka, jag är så himla stolt över mig själv, har inte ätit riktigt smör på 7 år säkert. Känns skitbra, ska verkligen fortsätta ta det.
Hade tappat lite i vikt igen, känns juh lite tryggt med tanke på att jag följt matschemat till hundra procent och inte haft någon aktivitet eller nåt sånt. Hursomhelst så kanske jag ökar till nästa vecka, annars blir det väl en höjning, kan tänka mig att jag får en höjning snart ändå om jag ska kunna ha ett aktivt liv med träning, promenader och sånt som är normalt.
Idag är jag väldigt trött, men ska spana på lite jobb, Tini<3 har gett jätte bra tips som jag ska kolla upp.
För övrigt är min nya favoritserie Dog Whisperer, hur fantastiskt program som helst. Finns säkert både bra och dåligt med det programmet, men det är fascinerande att se hur hundarna får en trygghet och tillit.
viktbesatta
Dagens fundering i min stilla eufori är:
Varför är folk som besatta av andra personers vikt?
Självklart inte friska i den utsträckning, men det finns en lust att känna till vad andra väger.
Idag när jag var på Mando upplevde det jag verkligen, om jag inte hade mått så bra som jag gjorde, hade jag flytt ut och börjat gråta och träna hysteriskt. Det är som att vissa försöker locka fram vad man kan tänkas väga, men nej jag säger inte det till den vem som helst. Nu så vet jag inte exakt vad jag väger, fuskvägde mig på nyår vilket var totalt missvisande med tanke på att jag ätit och druckit en del och vågen var skev, men jag kan säga oavsett de aspekterna så har jag en bra bit kvar till min delmålvikt och verkligen till min målvikt.
Anledningen till att jag får börja träna har inte med min vikt att göra, visst har jag gått upp sen jag kommit in i behandling, givetvis, skulle varit konstigt annars. Men anledningen till att jag får börja träna är för att jag ska få nya intryck och belöningar, dessutom har jag varit i behandling i snart 7 månader.
Jag vill inte veta vad någon väger och jag vill inte heller få frågan vad jag väger, för just nu är det inte relevant i mitt liv.
Förhoppningsvis kommer det inte heller ha så stor betydelse framöver heller.
Människor som är nere i svackor vill jag inte ha nära inpå, eftersom de ser endast svart, precis som jag har gjort dag ut och dag in. Men nu när jag mår bra, vill jag omge mig med människor som mår bra och stötta de som mår sämre men som jag tycker så himla mycket om. För de skapar inte diskussioner om min vikt utan de pratar om hur de mår och det bryr jag mig om och vill ta del av.
Men alla som bara sitter och är sjuka och inte ens försöker göra någonting åt det, ska hålla sig på avstånd, däremot när de är redo att ta emot livet så finns jag mer än gärna där och hjälper till.
Men just nu har jag inte styrka att bära människor som bara sparkar bak ut, för så stark är jag inte än, även om jag är på god väg.
I Want To Break Free ;)
mando+motivation
Hursomhelst hade möte kring hur allt går, jag tycker det går fantastiskt och min behandlare håller med.
Vi har bestämt att jag ska få börja köra kickboxning inom några veckor, ska prova typ nästa vecka. Men sen är det juh troligt att jag kommer äta mer då, vilket är fullt normalt och det klarar jag, i alla fall som jag känner nu.
Jag mår så jävla bra idag, jag har inte känt sån här lycka på fler år, ni vet samma lycka som en förälskelse ger, allt är bara så fantastiskt vackert. Människor som man bara hata förut i sin ångest blir man glada av att se, jag njuter av livet och jag tänker hålla fast i det så hårt jag bara kan.
Imorgon är det vikt+frukost på mando, sen hem och sen träffa Anna :)
Fredag är det möte och lunch på mando, dejt med Ida, Catrin och Johanna och det vankas sushi och vin, kommer bli en fantastisk helg.
En annan bra grej, jag frågade om jag får ta promenader och jag får göra det, så länge det inte blir maniskt givetvis, känns jätte bra, för ibland är det skönt att komma ut i friska luften och prata.
kickbox bye anorexitönt
Jag tänker så köra på kickboxning, jag är totalt galet pepp.
Vet ni vad allt har fanimej gått fantastiskt idag, jag jag erkänner att lite ilska har allt funnits inom mig. Men jag har stått emot, har fixat allt perfekt, helt otroligt perfekt. Men angående kickboxning så tror jag verkligen att det är en träningsform som passar mig, eftersom jag behöver avreagerar mig och köra explosiv träning.
Eller vad tror Ni?
Vad tränar Ni?
Sen har jag juh som sagt tänkt eller ska, börja rida nu så fort som möjligt, ska ringa och höra med ett ställe imorgon :)
Skulle egentligen på cellprovtagning imorgon, men jag får väl boka om tiden, kom juh lite plötsligt liksom.
Imorgon Mando kl 8, sen hoppas jag att jag får ganska tidigt, jag har faktiskt ett liv att skapa ;)
Anorexi? fuck you
Plötsligt efter ett bråk igår, om maten givetvis, så såg jag en vändning.
Efter en extrem ångestattack där jag slog och slog, bland annat mig själv i huvudet, rev och borrade in naglarna i armen och huvudet, så kände jag att du är det nog. Självklart genom hjälp av min bror, han är väldigt motvierande. Nu ska jag köra stenhårt, jag är inte lika rädd, det är som att något har lossnat. Jag försöker se min viktuppgång som positiv, en sak är att jag nu har alla chanser i världen att bygga upp en smal, vältränad och sund kropp som samtidigt får allt det behöver, ingen mera svält. Jag ska kunna äta allt, jag följer mitt matschema självmant nu, det känns fruktansvärt bra för det ger styrka.
Anorexin är stark, ett beroende, men jag tycker inte om beroende. Igår sa jag för mig själv när det kändes som värst "vi flytta här ifrån" vilka är vi? jag är bara en person, fuck you anorexi sluta ta MIN energi sluta hata MIG, du har ingen anledning, jag har gett dig så förbannat jävla mycket mer, jag är värd BÄTTRE.
Så nu jävlar så köra vi bara.
Därför vill jag bara säga att jag är absolut inte intresserad av kommentarer från någon som försöker framkalla en ätstörning eller gå ner i vikt, fast de inte behöver det. Jag har fanimej försökt hjälpa er och varna er men ni lyssnar ändå inte.
Så nu ska jag enbart ha projekt att hata anorexin och jag tänker äta ALLT svårt. Choklad o s v.
För jag är STARK.
That's it ;)
som vanligt funderingar
Igår gick juh relativt bra, idag har gått bättre, blodpudding till lunch, kalorier here I come, för jag ska fanimej inte ha dom där jävla näringsdryckerna. Sen har jag juh självklart funderat vidare på träningen och viktökning och allt runt omkring. Träning ger muskler, som i sin tur väger ganska mycket, är inte det fantastiskt?
Jag måste helt enkelt sluta vara viktfokuserad, det är juh inte så att jag någon gång i mitt liv ens vägt över 60 kg, och jag är väl runt 1,71 eller mer? ah ja, hursomhelst så behöver jag juh inte vara rädd för att bli totalt stor. så nu måste jag sluta tänka. jaa.
ikväll biodejt med Sofie.
Skulle åkt in ti Catrin-älsklingen, men lunchen blev sen och jag kommer inte äta mellis ute.
Men vi ska ha långdejt im:P
vikt, träning och kaos
Jag ser att revbenen fortfarande lyser i genom på ryggen, kanske för att jag tappat i vikt under kanske en månads tid. Är det värt det? Tror inte det, jag känner ändå att den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Jag tror på träningen, jag vet att jag mådde bra förut, när jag fortfarande kunde bygga muskler, för jag är fanimej en jävel på att bygga muskler, även om jag inte kunde se det riktigt själv. Sen vill jag absolut inte bli ett hälsofreak som tränar och äter enligt GI-metoden varje dag. Jag vill hitta en balans. För oavsett hur fucking jävla dåligt det går för mig, som det gjort den senaste tiden, så ska jag inte vara mer på mando, eftersom det är en såpass sjuk miljö. Själv känner jag mig utelämnad, eftersom det jag får veta om jag inte går upp i vikt till på onsdag är att jag ska få tillbaka näringsdryckerna. Hjälpsamt, nu känns det genast bättre. Man ska ALDRIG förlita sig på andra, man står alltid själv i grund och botten, oavsett hur många vänner man har runt omkring sig.
Jag måste tydligen äta alla mål hemma och jag och min bästi skulle äta middag tillsammans, men får väl åka till henne efter, känns lagom schysst, men men :( Jag blir bara så jävla förbannad när man är relativt nedbruten så ska man ändå stå på egna ben, jag har alltid stått på egna ben. Jag har kämpat mig ur massa skit, även om jag fått stöd ifrån familj och vänner, så är det jag som byggt upp mitt psyke igen, stått upp för mig själv i en osäker cirkel.
Nej jag ska börja träna, nästa vecka, funkar inte det, ja då byte rjag väl miljö, flyttar utomlands eller vad som helst, folk säger kanske att det är en flykt, men kanske är det min räddning?
helvete+träning
Var på mando idag, lunch och möte, ville verkligen inte åka dit.
Hade tappat i vikt igen, suprise, jag säger att jag mår skit, men hur fan ska det gå?
Tänker absolut börja träna, ridning, vilket är lugn träning och något mer explosivt typ kickboxning, skulle vara bra för mitt psyke tror jag. Dessutom vill jag ha min vikt i muskler gah ;)
Blir bara så trött, känns inte som något hjäler alls, vad i helvete?
Om jag inte gått upp i vikt till nästa vecka får jag tillbaka näringsdryckerna, vill inte, ska försöka maximera allt nu. Följa stenhårt och ta alla jobbigt alla alternativ, jag står ut i fem dagar, det gör jag fan. Sen kommer det bli lättare att äta när jag får träna några dagar i veckan också.
FAN.
