osäker, jag?
Sitter och dricker samarin, hoppas det funkar bra :)
Annars har jag inte gjort så mycket nya saker.. tänkt en massa som alltid.
Försöker hitta motivation, döda elaka tankar och självhata. Hata min kropp lite till, jämföra min kropp med andra människor kropp. Totalt dött och innehållslöst.
Men som sagt, som jag sagt tidigare är min motivationspelare nu att få börja träna. Gäller helt enkelt att komma in i ett bra mönster.. Jag fuskar juh inte längre och det är skitläskigt. Om det blir lite mindre i nåt mått så beror det mer på osäkerhet och rädsla för att överfylla måttet. Men jag tycker att gör allt nästintill perfekt.
Jag är så jävla rädd att jag ska tappa min identitet.. Vem är jag utan min sjukdom?
Du är jätteduktig vännen, när du fyllt måtten helt en tag kommer du glömma bort hur det är att inte göra det :)
Det känns verkligen inte så, och allt jag gör visar bara motsatsen, det jag skrev. Som om det enda som finns i mig är en tjock brungrå sörja..
<3
Tack sötnos, men nej. Jag vill inte att du ska behöva ta det ansvaret/tyngden, du har redan mycket som det är..
Jag vet, tyväer ändå inte att det ska göra någon skillnad.
Du kommer inte tappa din identitet, du är underbar utan sjukdomen. För visst är det du och inte anorexin som bryr sig om alla runt omkring dig? Du får alla att må bra och jag kan bara tänka mig hur fantastisk du kommer vara när du är frisk.
<3
svar: okej, det kanske blir en en annan gång då. kanelbullens dag återkommer ju varje år som tur e ;) hehe :P
vad tkr du om att träna? :)
svar: jag har haft problem i omgångar länge. Startade i 8:an men blev aldrig så allvarligt. När jag var 18 utvecklade jag anorexi, senare bulimi, blev frisk trodde jag men nu är det tillbaka. Och det styr mitt liv. Som sagt är det min drog för att slippa ta tag i andra bekymmer och för att slippa ångest. Det är bara det att snart räcker det inte, jag kommer få ångest ändå. Jag vet hur det blir ändå kan jag inte äta.
Kram
