conversion

Tror Ni att jag åkte till stan?
Nej istället satt jag hemma och hade panik, ångest och grät. Mycket givande, var helt klart värt det..
Herregud varför ska allt vara så jävla svårt? Hur ofta ställer jag den frågan egentligen?

Nu sitter jag här obekväm i min kropp och obekväm i mitt liv, för ingen har tid med mig.
Jag försökte höra av mig lite till folk, men det är ingen som har lust att träffa mig längre. Förutom Ida och henne hann jag juh inte se, för när jag väl samlat mig tillräckligt var klockan halv fyra.. Bra jobbat, verkligen. Jag är en jävla idiot, tänker inte höra av mig något mer till några heller. Folk som vill hänga med mig, kan fan put some effort och höra av sig själva.

Känner mig sjukt besviken och ledsen på allt.
Hade jag vetat att jag skulle sitta hemma själv varje fredag och lördag, i princip, hade jag lika gärna kunnat fortsätta som förut, för då hade jag åtminstone tränat och supit ner mig.

Jag menar inte att vara bitter eller så, det handlar inte om anorexin som pratar. Utan det är ren fakta.