conversion

Det är helg, egentligen spelar väl inte det ngågon roll för mig, med tanke på att jag till mesta dels ledig.
Igår kväll kändes det mesta tungt, ångest greppade efter för mycket, jag orkade knappt prata och ångesten vände min kärlek till hat.. Precis som den alltid gör.

Sitter och äter frukost nu, ska ta mig mot stan snart och träffa Anna och shoppa lite :)
Dessutom ska jag fira en vän som tagit examen ikväll, så det behövs helt klart skumpa.

Jag inser att rädslan för att gå upp i vikt, ökar i takt med att jag minskar i vikt. Även om jag ibland längtar svälten, längtar efter kickarna och den svaga kroppen som går att pressa mer än vad någon annan egentligen orkar. Så  orkar jag inte gå och känna mig överflödig, jag orkar inte få panik när exempelvis med älsling klappar mig på kinden eller pussar mig på magen, paniken över allt fett. Vilket fett?
Egentligen vet jag rent rationellt att det inte är något fett där, men jag kan inte låta bli att tro det när ångesten tar över.

Samtidigt som jag kan få riktiga "jätte"tankar så blir jag förvirrad och nästintill förtvivlad när jag märker att små storlekar sitter för stort, för så ska det inte vara.

Kort sagt den här sjukdomen är en kantboll och ett ständigt vågspel av att finna den perfekta balansen för att inte förlora sig själv.