conversion

Att lära sig definiera och skilja ut det negativa är inte lätt. Det slutar ofta i en total låsning och panik och man känner sig totalt utelämnad, utelämnad åt den totala meningslösheten.

Försöker hinna med att räcka till, precis som jag alltid gjort, hinna ta hand om och visa sin kärlek för de man bryr sig om.
Panikkänslor, illamående och en total ovilja att ens prata, känsla av att stänga av, fly från allt, men det går inte längre.
Jag tvingar mig att kämpa på, sköta allt som ska skötas, tar tag i allt, låtsas att jag har fler armar än två som kan krama alla jag älskar så högt.

Att hantera problem är inte lätt, jag är inte bra på det på något sätt, jag är totalt värdelös, jag är en person som tar till flykten. Jag är inte längre samma rädda konflikträdda person, utan mer att mina hjärna inte orkar bearbeta mer, jag får mer en avsmak inför allt. Glömmer hur man värderar, hur man bryr sig om och hur man löser problemen.

Jag känner mig totalt slut, min hjärna pallar inte mer, min kropp känns slutkörd, varför vet jag inte.
Jag skyller på att det är dålig luft på jobbet, men kanske är det för mycket kaosfestande, stress i mellan olika saker.

Jag är bara så förbannat trött, trött på att världen vänder sig emot de jag älskar.
Att de som faktiskt är riktigt intelligenta och kommer kunna uträtta under, får så mycket skit.

Ibland undrar jag vad som egentligen är meningen med livet?
Att allt för ofta känna sig ett steg närmare totalt apati.
Förut lät jag det gå ut över maten, tränade mycket och slet ut mig.
Men nu väljer en annan väg, men i grund och botten är det den samma, kanske kommer det gå bra eller så kommer jag återigen hamna på botten. Det återstår att se.