frågestund+fest
Igår blev det fest, lite skumpa och massa dans, va faktiskt ett riktigt bra avslut på den här veckan. Mindre bra idag, eftersom jag mår skit. Vakna med blodsockerfall, insåg att jag var tvungen att äta frukost, så allt var bara kaos. Sen mådde jag jätte illa och kände för att spy, men gick och gömde mig under täcket.
Min bror har varit här idag och vi har bara segat.
Blir nog lite jobbigt att komma tillbaka im, jag har liksom missat rätt så mycket, känns bara dumt och som om jag inte ens orkar försöka.
Det var någon som frågade om jag inte kunde ha en frågestund, självklart kan jag ha det :)
Så skriv gärna och fråga om vad som helst :)
Nu ska jag gå ut och få lite frisk luft och möta min bästis.
att falla
Ibland känns det som att folk säger att jag är för smal för att vara snälla. Eller inte ibland, typ alltid.
Varför kunde inte bara jag få bli smal innan jag fick hjälp?
Det är som att jag pendlar i mellan misslyckanden, som om jag aldrig kommer att klara av någonting.
Jag faller allt djupare, kommer aldrig upp, kväver mig själv.
Jag är bara ett stort misslyckande.
Det kommer sluta med att alla kommer hata mig och jag kommer stå ensam kvar med anorexin som jag vet alltid kommer hata mig mest av alla.
fan va svårt allt ska vara.
Varför kunde inte bara jag få bli smal innan jag fick hjälp?
Det är som att jag pendlar i mellan misslyckanden, som om jag aldrig kommer att klara av någonting.
Jag faller allt djupare, kommer aldrig upp, kväver mig själv.
Jag är bara ett stort misslyckande.
Det kommer sluta med att alla kommer hata mig och jag kommer stå ensam kvar med anorexin som jag vet alltid kommer hata mig mest av alla.
fan va svårt allt ska vara.
frukost
Jag klarade göra frukost, bra då har jag inte fallit totalt. det gäller att inte tänka så mycket, blev lite fusk, men inget markant.
Idag är det sol och jag känner mig konstig, ska gå ut och få lite frisk luft.
Jag är så jävla rädd för allt, känns som allt bara faller :(
Hur går det för er?
Idag är det sol och jag känner mig konstig, ska gå ut och få lite frisk luft.
Jag är så jävla rädd för allt, känns som allt bara faller :(
Hur går det för er?
viktnedgång+ångest
Jag orkar inte med den här veckan, allt är tungt som fan. Försökte gömma mig i ett vilrum idag och sova bort allt de dåliga. Men va tvungen att gå o äta lunch, tog lång tid, även fast jag skyndade massa.
Är trött och ledsen, känner mig värdelös, som om jag inte klarar någonting.
Har gått ner i vikt fick jag veta idag, säkert därför jag mått så himla skit.
Jag har känt att sjukdomen fått ett starkare grepp om mig, vilket ha gjort mig ännu mera ledsen.
Dessutom har jag känt mig otroligt fet, vilket är typiskt när man går ner i vikt.
Jag har inte kunnat lyssna på folk, känt mig mer avstängd och velat bara vara i fred.
Att vilja vara ensam är för mig ett typiskt sympton på att sjukdomen bestämmer. För när jag är med människor, så måste jag äta. Men när jag bara är med anorexin är det hon som styr och då blir det ingen mat.
Men jag ska klara frukosten imorgon, har gjort det alla andra gånger.
Vill bara lägga mig under täcket och sova hela helgen, inte gå upp och äta, inte träffa någon. Bara vara ensam och sova, slippa tänka på hur fet jag är och hur mitt liv faktiskt är åt helvete.
För egentligen är jag en otroligt social person som gärna lyssnar på andra. Jag fortsätter att lyssna även när vissa åsidosätter mig, men nu orkar jag inte det längre. Folks ord betyder inget, givetvis gäller det inte alla. Men jag är så skör just nu att jag bara vill försvinna, kommer jag någonsin bli frisk?
Jag tror fan inte det, jag är bara en dålig människa som inte kan lyckas med något. Det enda jag gör är att gråta och tycka synd om mig själv, varje dag får jag ångest/gråtattacker, vad är det för liv egentligen?
Är trött och ledsen, känner mig värdelös, som om jag inte klarar någonting.
Har gått ner i vikt fick jag veta idag, säkert därför jag mått så himla skit.
Jag har känt att sjukdomen fått ett starkare grepp om mig, vilket ha gjort mig ännu mera ledsen.
Dessutom har jag känt mig otroligt fet, vilket är typiskt när man går ner i vikt.
Jag har inte kunnat lyssna på folk, känt mig mer avstängd och velat bara vara i fred.
Att vilja vara ensam är för mig ett typiskt sympton på att sjukdomen bestämmer. För när jag är med människor, så måste jag äta. Men när jag bara är med anorexin är det hon som styr och då blir det ingen mat.
Men jag ska klara frukosten imorgon, har gjort det alla andra gånger.
Vill bara lägga mig under täcket och sova hela helgen, inte gå upp och äta, inte träffa någon. Bara vara ensam och sova, slippa tänka på hur fet jag är och hur mitt liv faktiskt är åt helvete.
För egentligen är jag en otroligt social person som gärna lyssnar på andra. Jag fortsätter att lyssna även när vissa åsidosätter mig, men nu orkar jag inte det längre. Folks ord betyder inget, givetvis gäller det inte alla. Men jag är så skör just nu att jag bara vill försvinna, kommer jag någonsin bli frisk?
Jag tror fan inte det, jag är bara en dålig människa som inte kan lyckas med något. Det enda jag gör är att gråta och tycka synd om mig själv, varje dag får jag ångest/gråtattacker, vad är det för liv egentligen?
svar på svullnad
Lite svar ;)
Varför alla svullnar upp under behandlingen, eller åtminstone det flesta, kan bero på flera saker.
Bulimiker svullnar upp när de slutar spy, varför vet jag inte.
Men den svullnaden jag syftar på, vilket är att magen ser ut som en ballong, beror på att tarmarna och magsäcken har krympt, därför gör det ofta väldigt ont när man äter, eftersom allt inte riktigt får plats.
Varför alla svullnar upp under behandlingen, eller åtminstone det flesta, kan bero på flera saker.
Bulimiker svullnar upp när de slutar spy, varför vet jag inte.
Men den svullnaden jag syftar på, vilket är att magen ser ut som en ballong, beror på att tarmarna och magsäcken har krympt, därför gör det ofta väldigt ont när man äter, eftersom allt inte riktigt får plats.
Fetto
Jag har en bästis och bror som stannar med mig på kvällen så att jag äter kvällsmellis, hur vanligt är det? Snacka om att lägga ner tid på MIG. Jag kan inte förstå att man orka lägga ner energi och bry sig om mig, om jag ska vara ärlig så känner jag mig värdelös. Ett misslyckande, typ fet och patetisk.
Men nog om min bittherhet.
Idag var en dålig dag, är ni förvånade?
Jävlar vad allt ska vara svårt just nu. Jag skulle äta 2 digestivekex med en skiva ost, 1 äpple och 2 dl juice.
Äpplet gick bra, långsamt men bra, även en del av juicen gick bra. Sen gick det bara FEL FEL FEL. Började hyperventilera hade grym ångest och tårarna bara rann. Typ jag kan klarar inte det här, jag är juh redan så tjock. Varför ska alla smala få äta nyttigt medan jag som är fetast ska äta digestivekex, det är inte rättvist.
Tillslut efter massa peppande, min behandlare satt med mig och sa att jag skulle ta en tugga, så fick jag i mig ett kex. Det andra lämnade jag, det blev helt enkelt för mycket. Blev näringsdryck på eftermiddagen, jag vill inte ha näringsdryck, det är äckligt.
Jag har redan ångest inför imorgon när jag ska behöva äta stort 3-mellis. Jag bara hoppas att det är kokt fisk med potatis på lunchen.
Jag hatar att må såhär, skulle aldrig må såhär om jag vägde mindre.
Jag är bara fet och äcklig.
Men nog om min bittherhet.
Idag var en dålig dag, är ni förvånade?
Jävlar vad allt ska vara svårt just nu. Jag skulle äta 2 digestivekex med en skiva ost, 1 äpple och 2 dl juice.
Äpplet gick bra, långsamt men bra, även en del av juicen gick bra. Sen gick det bara FEL FEL FEL. Började hyperventilera hade grym ångest och tårarna bara rann. Typ jag kan klarar inte det här, jag är juh redan så tjock. Varför ska alla smala få äta nyttigt medan jag som är fetast ska äta digestivekex, det är inte rättvist.
Tillslut efter massa peppande, min behandlare satt med mig och sa att jag skulle ta en tugga, så fick jag i mig ett kex. Det andra lämnade jag, det blev helt enkelt för mycket. Blev näringsdryck på eftermiddagen, jag vill inte ha näringsdryck, det är äckligt.
Jag har redan ångest inför imorgon när jag ska behöva äta stort 3-mellis. Jag bara hoppas att det är kokt fisk med potatis på lunchen.
Jag hatar att må såhär, skulle aldrig må såhär om jag vägde mindre.
Jag är bara fet och äcklig.
Ang näringsdrycker
Helene,
Man har inte så mycket val, det är ett visst antal kalorier man ska få i sig och oftast när man har en sån där ångest så är näringsdrycker ett bra alternativ. Självklart är inte det heller kul, men man får mycket stöd.
Jag tycker inte att du ska vara orolig, för det kommer gå bra, du får chans att prata och diskutera allt som du tycker är jobbigt och dessutom sker allt stegvis.
När ska du börja?
Man har inte så mycket val, det är ett visst antal kalorier man ska få i sig och oftast när man har en sån där ångest så är näringsdrycker ett bra alternativ. Självklart är inte det heller kul, men man får mycket stöd.
Jag tycker inte att du ska vara orolig, för det kommer gå bra, du får chans att prata och diskutera allt som du tycker är jobbigt och dessutom sker allt stegvis.
När ska du börja?
kalorier+panik
Har varit ganska galet så jag har inte skrivit..
Vill bara säga tack för alla kommentarer, fick mig en riktig tankeställare angående mitt pro ana inlägg, Lisa I skrev riktigt bra (läs gärna den kommentaren).
Då ska jag berätta om min "fantastiska" vecka. I måndags jag var jag som sagt ganska ledsen, även om det kändes bättre på kvällen och jag fick för mig att fördriva tiden med att försöka spela piano. Haha eftersom jag är sämst på det, så ser jag det som något positivt ;)
Däremot var tisdagen riktigt tung, jag såg fram emot att jag skulle träffa Johanna och Bästis, men på något sätt kändes det som sjukdomen fick ett så himla starkt grepp om mig. Är nere i en riktig svacka just nu och det mesta känns faktiskt jävligt tungt.
På lunchen skulle jag äta på W base, dvs man ska lägga upp vad man tror är en normal portion, man får inte veta om man lägger på för mycket. Istället för att ange mättnadskänsla för en frisk person ska man ange mättnadskänsla för sig själv.
Jag blev JÄTTE nervös, det var helt absurt jag satt och darrade och försökte slippa äta upp allt.
Gick och la mig i vilorum efter för att dämpa ångesten. Fick reda på att jag ätit 140 gram mat, jag ska egentligen äta 280 gram.
Sen på eftermiddagen skulle jag ha 2 dl juice, en risifrutti och en banan. Fick i mig risifruttin, förutom lite sylt som jag gömde undan, mycket smart, dum i huvudet som jag är. Däremot kunde jag inte förmå mig att äta bananen, fick panik, kunde verkligen inte sitta där och trycka i mig en banan bland alla andra. Så det slutade med näringsdryck och ångest.
På kvällen stannade bästis med mig och hon såg till så att jag åt kvällsmellis, är det inte sjukt att man kan ha så fantastiska personer runt omkring sig som lägger ner otroligt mycket tid och kämpar med en för att man ska bli frisk?
Självklart fick juh jag/anorexin spel och ville bara vara ifred, men jag vet juh att bästis har rätt och inte anorexin.
Så kommer vi till den här underbara onsdagen, började dåligt. Var sjukt trött och helt förvirrade, gjorde allt fel och försökte hälla tillbaka russin som jag måttat upp framför en behandlare, lite pinsamt :( Men kunde inte rå för det..
Melliset var sjukt jobbigt, men jag fick i mig det.
Lunchen var KATASTROF, lyfte på locket och kunde bara se en massa fet sås, kunde inte urskilja vilka bitar som var lax eller pasta. Stängde locket igen. Blev tvungen att lägga upp maten, började äta lite, kände hur paniken växte. Kändes som alla andra åt värsta nyttiga maträtterna och där skulle jag sitta som är så fet och trycka i mig en kaloribomb. Började gråta hysteriskt och hade panik, flydde ut, bästa lösningen. Vågade inte gå in igen. Fick 280 gram näringsdryck, även det en hrälig kaloribomb. Satt typ en halvtimme i ätlabb själv och drack upp den, med ångest och jävlar var jag tyckte synd om mig själv ska jag säga er.
Men snart kommer min bror, ska bli jätte trevligt, bara ta det lugnt.
Ska ringa en av mina bästa kompisar nu, hon har blivit påkörd och det är helt absurt :(
Vill bara säga tack för alla kommentarer, fick mig en riktig tankeställare angående mitt pro ana inlägg, Lisa I skrev riktigt bra (läs gärna den kommentaren).
Då ska jag berätta om min "fantastiska" vecka. I måndags jag var jag som sagt ganska ledsen, även om det kändes bättre på kvällen och jag fick för mig att fördriva tiden med att försöka spela piano. Haha eftersom jag är sämst på det, så ser jag det som något positivt ;)
Däremot var tisdagen riktigt tung, jag såg fram emot att jag skulle träffa Johanna och Bästis, men på något sätt kändes det som sjukdomen fick ett så himla starkt grepp om mig. Är nere i en riktig svacka just nu och det mesta känns faktiskt jävligt tungt.
På lunchen skulle jag äta på W base, dvs man ska lägga upp vad man tror är en normal portion, man får inte veta om man lägger på för mycket. Istället för att ange mättnadskänsla för en frisk person ska man ange mättnadskänsla för sig själv.
Jag blev JÄTTE nervös, det var helt absurt jag satt och darrade och försökte slippa äta upp allt.
Gick och la mig i vilorum efter för att dämpa ångesten. Fick reda på att jag ätit 140 gram mat, jag ska egentligen äta 280 gram.
Sen på eftermiddagen skulle jag ha 2 dl juice, en risifrutti och en banan. Fick i mig risifruttin, förutom lite sylt som jag gömde undan, mycket smart, dum i huvudet som jag är. Däremot kunde jag inte förmå mig att äta bananen, fick panik, kunde verkligen inte sitta där och trycka i mig en banan bland alla andra. Så det slutade med näringsdryck och ångest.
På kvällen stannade bästis med mig och hon såg till så att jag åt kvällsmellis, är det inte sjukt att man kan ha så fantastiska personer runt omkring sig som lägger ner otroligt mycket tid och kämpar med en för att man ska bli frisk?
Självklart fick juh jag/anorexin spel och ville bara vara ifred, men jag vet juh att bästis har rätt och inte anorexin.
Så kommer vi till den här underbara onsdagen, började dåligt. Var sjukt trött och helt förvirrade, gjorde allt fel och försökte hälla tillbaka russin som jag måttat upp framför en behandlare, lite pinsamt :( Men kunde inte rå för det..
Melliset var sjukt jobbigt, men jag fick i mig det.
Lunchen var KATASTROF, lyfte på locket och kunde bara se en massa fet sås, kunde inte urskilja vilka bitar som var lax eller pasta. Stängde locket igen. Blev tvungen att lägga upp maten, började äta lite, kände hur paniken växte. Kändes som alla andra åt värsta nyttiga maträtterna och där skulle jag sitta som är så fet och trycka i mig en kaloribomb. Började gråta hysteriskt och hade panik, flydde ut, bästa lösningen. Vågade inte gå in igen. Fick 280 gram näringsdryck, även det en hrälig kaloribomb. Satt typ en halvtimme i ätlabb själv och drack upp den, med ångest och jävlar var jag tyckte synd om mig själv ska jag säga er.
Men snart kommer min bror, ska bli jätte trevligt, bara ta det lugnt.
Ska ringa en av mina bästa kompisar nu, hon har blivit påkörd och det är helt absurt :(
anorexi mot pro ana?
I mina ögon är pro ana en sjuk livsstil, dock inte en sjukdom, utan mer en vilja att vara sjuk.
Jag har nämligen fått för mig att det är personer som vill vara sjuka, men inte lyckas bli sjuka.
Ofta verkar de vara rätt så normalbyggda till och med ett BMI som i den övre delen.
Har jag fel när tänker så?
Jag vet att jag skrivit flertalet inlägg om pro ana och mina tankar, men jag inte låta bli att förundras och ifrågasätta hela beteendet. Vad är det för typ av människor som väljer att peppa varandra till svält?
För om jag ska vara riktigt ärlig, så svälter jag gärna själv, man alla i min omgivning ska äta och jag bjuder gärna på godis och dylikt och tycker alltid att folk ska ta lite mer. Aldrig att jag skulle starta en "pakt" med någon om att vi skulle svälta oss tillsammans, helvete heller, jag ska vara smalast. Jag älskar att se andra äta, se hur de trycker i sig kalorier, i anorexin är ensam stark. På något sätt verkar det som att pro ana personer tycker att flera är starka.
Kanske är jag löjlig som hakar upp mig på hela det där fenomenet, men jag bli bara så förundrad över hur personer kan varje dag vakan upp och tänka "idag ska jag börja, idag ska jag svälta mig själv och jag ska gå ner 20 kg och träna minst 3 timmar om dan". I själva verket är varje dag ett misslyckande, åtminstone varannan dag, eftersom de faller tillbaka antingen i ett överätningsbeteende eller i enbart ett normalt ätbeteende, vilket givetvis är ett nederlag för dem.
När jag började gå ner i vikt, hade jag inga "onda avsikter" utan det var mer en dröm om att bli lite smalare. Från början innan det blev som värst tränade jag varje dag, blev starkare och starkare. Fast jag såg aldrig hur vältränad jag var och istället slutade jag äta, jag kunde bara inte äta när jag umgicks med vissa människor. Till slut gick det över ett dygn innan jag åt något överhuvudtaget, ändå motionerade jag överdrivet varje dag och jag mådda fantastiskt.
Även fast det bara blev värre och värre kunde jag inte inse att jag var sjuk, jag höll föredrag i skolan om den negativa påverkan pro ana ingav och den ständiga eftersträvan av seize 0. Efteråt fick jag kommentarer om att jag måste vara size 0 och visst var jag det, men mina förklaringar till min fallande klädstorlek berodde enbart på stress.
För det här jag ser en skillnad, jag levde under ständig förnekelse, medan pro ana hyllar en sjukdomsbild eller ett sjukt beteende som de försökre projicera på sig själva.
Givetvis är det här bara tankar, jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men jag försöker förstå.
Hur ser ni på pro ana?
Tycker ni också att det är en absurd livsstil eller är ni för pro ana och i så fall varför?
Skulle vara jätte intressant att höra hur ni tänker :)
Jag har nämligen fått för mig att det är personer som vill vara sjuka, men inte lyckas bli sjuka.
Ofta verkar de vara rätt så normalbyggda till och med ett BMI som i den övre delen.
Har jag fel när tänker så?
Jag vet att jag skrivit flertalet inlägg om pro ana och mina tankar, men jag inte låta bli att förundras och ifrågasätta hela beteendet. Vad är det för typ av människor som väljer att peppa varandra till svält?
För om jag ska vara riktigt ärlig, så svälter jag gärna själv, man alla i min omgivning ska äta och jag bjuder gärna på godis och dylikt och tycker alltid att folk ska ta lite mer. Aldrig att jag skulle starta en "pakt" med någon om att vi skulle svälta oss tillsammans, helvete heller, jag ska vara smalast. Jag älskar att se andra äta, se hur de trycker i sig kalorier, i anorexin är ensam stark. På något sätt verkar det som att pro ana personer tycker att flera är starka.
Kanske är jag löjlig som hakar upp mig på hela det där fenomenet, men jag bli bara så förundrad över hur personer kan varje dag vakan upp och tänka "idag ska jag börja, idag ska jag svälta mig själv och jag ska gå ner 20 kg och träna minst 3 timmar om dan". I själva verket är varje dag ett misslyckande, åtminstone varannan dag, eftersom de faller tillbaka antingen i ett överätningsbeteende eller i enbart ett normalt ätbeteende, vilket givetvis är ett nederlag för dem.
När jag började gå ner i vikt, hade jag inga "onda avsikter" utan det var mer en dröm om att bli lite smalare. Från början innan det blev som värst tränade jag varje dag, blev starkare och starkare. Fast jag såg aldrig hur vältränad jag var och istället slutade jag äta, jag kunde bara inte äta när jag umgicks med vissa människor. Till slut gick det över ett dygn innan jag åt något överhuvudtaget, ändå motionerade jag överdrivet varje dag och jag mådda fantastiskt.
Även fast det bara blev värre och värre kunde jag inte inse att jag var sjuk, jag höll föredrag i skolan om den negativa påverkan pro ana ingav och den ständiga eftersträvan av seize 0. Efteråt fick jag kommentarer om att jag måste vara size 0 och visst var jag det, men mina förklaringar till min fallande klädstorlek berodde enbart på stress.
För det här jag ser en skillnad, jag levde under ständig förnekelse, medan pro ana hyllar en sjukdomsbild eller ett sjukt beteende som de försökre projicera på sig själva.
Givetvis är det här bara tankar, jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men jag försöker förstå.
Hur ser ni på pro ana?
Tycker ni också att det är en absurd livsstil eller är ni för pro ana och i så fall varför?
Skulle vara jätte intressant att höra hur ni tänker :)
näringsdryck + perfektion
Vilka bra kommentarer, skönt att få höra vad andra tänker, man låser sig lätt i sina egna tankar och funderingar.
En sak jag har märkt att många tjejer med ätstörningar håller på med hästar, undra om det kan vara någon anledning?
Fast där kommer jag väl in på perfektionistspåret igen, jag skulle nämligen alltid vara bäst när jag red, även när jag strålade så blev jag aldrig nöjd. Jag kunde alltid bli bättre. Sen kan det kanske bero på att man vill vara så smal som möjligt för att vara lätt på hästryggen, låta hästen arbeta och bli ett med hästen. Fast jag vet inte, det vara bara en liten tanke.
Idag har det varit en riktig down-dag, på gränsen till katastrof. Ont i magen och total uppgivenhet, kände mig otroligt arg och va sådär lagom elak. Jag hatar att jag skäller på personer som jag älskar mest i hela världen, det är ett jävla helvete.
Jag och en tjej på Mando tog en liten promenad, i princip en halvtimme för mycket, eftersom jag inte får gå något alls. Kunde inte låta bli, kunde ha gått flera timmar, dessutom startade jag dagen med sit ups, fantastiskt bra är jag.
Varje dag när jag måste äta, typ som när min mamma säger att jag måste äta mellis, har jag bara lust att skrika "men ser du inte hur fet jag är, det spelar fan ingen roll om jag missar ett jävla mellis, det är juh inte så att jag inte har något att ta av". Hela tiden denna jävla ångest över all mat, allt fett.
Eftersom jag hade så ont i magen, började jag anylsera maten jag åt idag, man ska ALDRIG anylsera maten. Genast började tankarna komma att jag inte ska äta upp maten, det är fel, tvångstankar och ångest. Slutade med näringsdryck, den förbannade gräddrycken med kaffesmak. Äcklig och fet, värre än mat, men går fortare och är inte alls lika ångestladdad. Gick och sov i ett vilrum, 40 grader varmt och med värmeslingan i sängen på högsta temperatur, ändå frös jag lite och blev arg över att nån hade tagit fleecefilten.
Jag har börjat frysa mera igen, händerna är kalla, det blev bättre ett tag förut. Vet inte om det beror på att jag missat lite mål, asså typ viktiga näringsämnen och sånt.
Idag är iallafall en dag med noll motivation, typ jag vill inte bli frisk.
När blir jag frisk? När får jag motivation?
:(
En sak jag har märkt att många tjejer med ätstörningar håller på med hästar, undra om det kan vara någon anledning?
Fast där kommer jag väl in på perfektionistspåret igen, jag skulle nämligen alltid vara bäst när jag red, även när jag strålade så blev jag aldrig nöjd. Jag kunde alltid bli bättre. Sen kan det kanske bero på att man vill vara så smal som möjligt för att vara lätt på hästryggen, låta hästen arbeta och bli ett med hästen. Fast jag vet inte, det vara bara en liten tanke.
Idag har det varit en riktig down-dag, på gränsen till katastrof. Ont i magen och total uppgivenhet, kände mig otroligt arg och va sådär lagom elak. Jag hatar att jag skäller på personer som jag älskar mest i hela världen, det är ett jävla helvete.
Jag och en tjej på Mando tog en liten promenad, i princip en halvtimme för mycket, eftersom jag inte får gå något alls. Kunde inte låta bli, kunde ha gått flera timmar, dessutom startade jag dagen med sit ups, fantastiskt bra är jag.
Varje dag när jag måste äta, typ som när min mamma säger att jag måste äta mellis, har jag bara lust att skrika "men ser du inte hur fet jag är, det spelar fan ingen roll om jag missar ett jävla mellis, det är juh inte så att jag inte har något att ta av". Hela tiden denna jävla ångest över all mat, allt fett.
Eftersom jag hade så ont i magen, började jag anylsera maten jag åt idag, man ska ALDRIG anylsera maten. Genast började tankarna komma att jag inte ska äta upp maten, det är fel, tvångstankar och ångest. Slutade med näringsdryck, den förbannade gräddrycken med kaffesmak. Äcklig och fet, värre än mat, men går fortare och är inte alls lika ångestladdad. Gick och sov i ett vilrum, 40 grader varmt och med värmeslingan i sängen på högsta temperatur, ändå frös jag lite och blev arg över att nån hade tagit fleecefilten.
Jag har börjat frysa mera igen, händerna är kalla, det blev bättre ett tag förut. Vet inte om det beror på att jag missat lite mål, asså typ viktiga näringsämnen och sånt.
Idag är iallafall en dag med noll motivation, typ jag vill inte bli frisk.
När blir jag frisk? När får jag motivation?
:(
Vilka får ätstörningar?
Idag har jag träffat Catrin, så himla värt som alltid :) Vi var o shoppa pärlor och hårfärg till henne och sen satt vi i kungsan och anylserade massa saker som alltid. Jag delade med mig av mitt mellis till duvorna, men fick lite ryck. Men hursomhelst ingen katastrof. Däremot har jag en dålig dag, eh kanske dålig månad. Får panik av allt just nu känns det som, vid lunchen börja jag typ gråta och nu vid middagen hade jag lust att bara kasta maten och skrika. Helt absurt.
Jag har tänkt på en sak angående ätstörningar (suprise) och vilka som får ätstörningar.
Jag har nämligen fått för mig att alla kan inte utveckla ätstörningar, deras kroppar och hjärnor är för "normala", även om vissa vill ha anorexi (typ proana).
Kan det vara så?
Eller vad tror Ni?
För på något sätt så anser jag att merparten av de som har ätstörningar är perfektionister, personer som ständigt vill lyckas och har otroligt stora krav på sig själv.
Kanske börjar det som en oskyldig bantning, lite för mycket träning eller bara att stressen gör att man inte hinner med att äta.
Fast jag vet inte, det vara bara en tanke.
Säg gärna vad ni tycker, skulle va jätte intressant :)
Jag har tänkt på en sak angående ätstörningar (suprise) och vilka som får ätstörningar.
Jag har nämligen fått för mig att alla kan inte utveckla ätstörningar, deras kroppar och hjärnor är för "normala", även om vissa vill ha anorexi (typ proana).
Kan det vara så?
Eller vad tror Ni?
För på något sätt så anser jag att merparten av de som har ätstörningar är perfektionister, personer som ständigt vill lyckas och har otroligt stora krav på sig själv.
Kanske börjar det som en oskyldig bantning, lite för mycket träning eller bara att stressen gör att man inte hinner med att äta.
Fast jag vet inte, det vara bara en tanke.
Säg gärna vad ni tycker, skulle va jätte intressant :)
fusk som alltid + panik
Strålande väder, jag ska träffa Catrin i stan så det ska bli jätte skoj :) Få lite updates och kanske planera lite roliga saker, för vi gillar att planera. ;)
Insåg precis att 3 matskedar russin innehåller runt 90 kcal, ja jag vet att jag är besatt men det är jätte mycket och det känns inte alls bra :(
Missade lite igår, inte mycke alls men ändå, 2 dl juice, 5 nötter och en banan. Jag har inte klarat en helg utan att missat nånting, förre helgen var det iofs bara en halv dl juice typ men ändå. Jag är verkligen sämst. Tänk om jag bara kunde vara glad och vilja gå upp i vikt inte hela tiden försöka kämpa emot en viktuppgång. Jävla skit, det handlar inte om att jag ska bli fet, jag ska upp till en vikt som när andra har den tycker jag att dom ser smala ut.
Antingen så är jag en person som ser lite fet ut på riktigt oavsett vikt eller så är jag bara blind. Hursomhelst är det otrevligt.
perfektion i helvetet
Har spenderat en härlig dag med min älskade bästis Ida på söder.
Vi gick runt och kollade i butiker och Ida bjöd mig på risifrutti, så då fick jag i mig lite mellis också.
Det känns som jag har gått ner i vikt, vilket jag säkert inte har, men har en såndär skör och svag känsla. Å andra sidan kan det vara att jag missat nåt viktigt näringsämne och bara känner av det därför, alternativt att jag börjar bli lite sjuk.
Hur som helst så känner jag mig obekväm i min kropp lika som förut, som jag har gjort de senaste 6 åren. Eller kanske största delen av mitt liv när jag tänker efter. Jag var väldigt smal och rak fram tills jag typ fyllde 15, vilket är väldigt sent, fick härliga kommentarer om hur ful jag vara och att jag såg ut som "ett anorexioffer", ytterst fantatastiskt. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på all skit jag fått från andra människor.
Om jag inte hade lärt känna Ida när jag var tolv, hade jag väl brutit ihop totalt. Jag har kunnat lita fullt ut på henne i 10 år, hon har alltid ställt upp för mig, aldrig skällt på mig bara gett mig kärlek.
Mycket att jag ville gå ner i vikt var en jakt på perfektion, ge tillbaka på alla som var elaka, bli smalast, snyggast och mest framgångsrik. Jag förknippade det med total lycka, men att lyckas utveckla anorexi är en kamp i sig och helt plötsligt går man från att vara en ärlig person till en lögnaktig neurotisk person. Att hela tiden säga till folk att man var mätt och att man verkligen inte orkade smaka på någon efterrätt eller dylikt. Samtidigt glorifiera sitt tränade som något ytterst hälsosamt och något som man var i behov av. Ge folk goda råd, servera dem lite mer mat, säga att de var värda att att godis, men gud förbjude att man själv unna sig en godis. Att ge intryck av att aldrig vara sugen på saker och låtsas att de var andra personerns fel till att man aldrig åt exempelvis pizza, för skulle de äta så skulle jag, eh stor chans.
Att hela tiden behöva fråga vad det var för dricka, så man var säker på att den var light. Den ständiga paniken av att känna sig lurad att man inte fick en cola light utan en vanlig cola "smakar inte den här lite konstigt?".
Att vara konstant förtvivlad, ledsen, ångestfylld för att man aldrig räcker till.
Paniken som etsar sig fast när man ser sig själv i spegeln och ser att defekter, fett fett fett och återigen fett.
Det var den lyckan det, är det inte fantastiskt?
Vi gick runt och kollade i butiker och Ida bjöd mig på risifrutti, så då fick jag i mig lite mellis också.
Det känns som jag har gått ner i vikt, vilket jag säkert inte har, men har en såndär skör och svag känsla. Å andra sidan kan det vara att jag missat nåt viktigt näringsämne och bara känner av det därför, alternativt att jag börjar bli lite sjuk.
Hur som helst så känner jag mig obekväm i min kropp lika som förut, som jag har gjort de senaste 6 åren. Eller kanske största delen av mitt liv när jag tänker efter. Jag var väldigt smal och rak fram tills jag typ fyllde 15, vilket är väldigt sent, fick härliga kommentarer om hur ful jag vara och att jag såg ut som "ett anorexioffer", ytterst fantatastiskt. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på all skit jag fått från andra människor.
Om jag inte hade lärt känna Ida när jag var tolv, hade jag väl brutit ihop totalt. Jag har kunnat lita fullt ut på henne i 10 år, hon har alltid ställt upp för mig, aldrig skällt på mig bara gett mig kärlek.
Mycket att jag ville gå ner i vikt var en jakt på perfektion, ge tillbaka på alla som var elaka, bli smalast, snyggast och mest framgångsrik. Jag förknippade det med total lycka, men att lyckas utveckla anorexi är en kamp i sig och helt plötsligt går man från att vara en ärlig person till en lögnaktig neurotisk person. Att hela tiden säga till folk att man var mätt och att man verkligen inte orkade smaka på någon efterrätt eller dylikt. Samtidigt glorifiera sitt tränade som något ytterst hälsosamt och något som man var i behov av. Ge folk goda råd, servera dem lite mer mat, säga att de var värda att att godis, men gud förbjude att man själv unna sig en godis. Att ge intryck av att aldrig vara sugen på saker och låtsas att de var andra personerns fel till att man aldrig åt exempelvis pizza, för skulle de äta så skulle jag, eh stor chans.
Att hela tiden behöva fråga vad det var för dricka, så man var säker på att den var light. Den ständiga paniken av att känna sig lurad att man inte fick en cola light utan en vanlig cola "smakar inte den här lite konstigt?".
Att vara konstant förtvivlad, ledsen, ångestfylld för att man aldrig räcker till.
Paniken som etsar sig fast när man ser sig själv i spegeln och ser att defekter, fett fett fett och återigen fett.
Det var den lyckan det, är det inte fantastiskt?
fetast ångest
Träffade bästis igår, vilket var otroligt upplyftande, she's the best, skulle aldrig klara mig utan henne :) Vi ska snart ses på söder och bara gå runt i affärer, blir super. Måste först äta lunch, men är så himla mätt, har precis ätit mellis :( Som alltid är jag helt efter med tiden.
Jag känner mig så himla tjock, orkar verkligen känna mig såhär. Jag ser hur fettet bara väller fram, hur fan ska jag sluta tänka så här? Kan aldrig känna mig fin, min kropp förstör allting, speciellt nu när magen alltid är uppsvälld.
Som jag tjatar, men jag kan inte låta bli, för det är så jag känner.
Sitta varje dag och äta fet yoghurt, fet ost, över en halvliter juice, massa mat, nötter o s v.
Nästa vecka måste jag äta digestivekex också, massa socker, det är fan 70 kcal i ett digestivekex. det är juh förfan inte mänskligt. Jag som hade hoppats på att få bara en frukt till tio-mellis, men good luck.
Jag passar juh inte ens in på mando, jag är som en jätte där, längre än dom flesta och helt stor.
Jag har får ryck, för jag hatar mina lår, dom är fetast i stan. fan fan fan. jävla skit, jag vill bara spy och sen gå ut o träna och fly. fan!
Jag känner mig så himla tjock, orkar verkligen känna mig såhär. Jag ser hur fettet bara väller fram, hur fan ska jag sluta tänka så här? Kan aldrig känna mig fin, min kropp förstör allting, speciellt nu när magen alltid är uppsvälld.
Som jag tjatar, men jag kan inte låta bli, för det är så jag känner.
Sitta varje dag och äta fet yoghurt, fet ost, över en halvliter juice, massa mat, nötter o s v.
Nästa vecka måste jag äta digestivekex också, massa socker, det är fan 70 kcal i ett digestivekex. det är juh förfan inte mänskligt. Jag som hade hoppats på att få bara en frukt till tio-mellis, men good luck.
Jag passar juh inte ens in på mando, jag är som en jätte där, längre än dom flesta och helt stor.
Jag har får ryck, för jag hatar mina lår, dom är fetast i stan. fan fan fan. jävla skit, jag vill bara spy och sen gå ut o träna och fly. fan!
hur?
Hur ska jag någonsin komma ur det här?
Jag vet faktiskt inte om jag klarar det.
Jag vill bara gå ner i vikt, jag känner mig misslyckad.
Det är tungt, svårare än vad jag trodde från början.
Jag försökt att fly behandligen så himla länge "jag tar det sen, i höst ska jag fixa det.."
Nu står jag mitt i den, eller kanske mer i början, men det är inte lätt.
Jag vill så gärna bara fly, träna en massa och strunta i maten.
Leva på cola light och cigg, som är min fantastiska kombination.
Kanske löser det sig, kanske inte.
Hursomhelst så är det alldelse för komplext för mig.
Jag vet faktiskt inte om jag klarar det.
Jag vill bara gå ner i vikt, jag känner mig misslyckad.
Det är tungt, svårare än vad jag trodde från början.
Jag försökt att fly behandligen så himla länge "jag tar det sen, i höst ska jag fixa det.."
Nu står jag mitt i den, eller kanske mer i början, men det är inte lätt.
Jag vill så gärna bara fly, träna en massa och strunta i maten.
Leva på cola light och cigg, som är min fantastiska kombination.
Kanske löser det sig, kanske inte.
Hursomhelst så är det alldelse för komplext för mig.
viktpanik
Åt frukost hemma i morse och skulle till Mando vid 10-mellis, skönt med sovmorgon.
Däremot var det mindre skönt med ångesten över digestivekexen, vafan det är bara två jävla kex men två kex á 70 kcal och med socker. Hade sån panik i taxin, kändes som bältet satt alldelse för hårt, kände mig helt lost.
Hursomhelst när jag kom till mando pratade jag med min behandlare och vi bestämde att jag skulle äta det nästa torsdag istället, jag lovade att göra det, även om både hon och jag vet att det kommer vara lika läskigt då.
Har haft ont i magen, såklart, försökte att slå bort alla dumma tankar men det går inte.
Varför kunde jag inte bara få bli smal innan jag började behandlingen?
Nu är jag bara ett fetto med ätstörda jävla tankar, fatta hur patetiskt det är. Missförstå mig rätt jag önskar att jag var normalviktig med normala tankar. Men fan vilken skit det här är.
Allt är en ständig konflikt, det är så himla tungt, jag vill inte gå upp mer i vikt nu, det räcker. jag vill ner ner ner.
oh ångest :(
Däremot var det mindre skönt med ångesten över digestivekexen, vafan det är bara två jävla kex men två kex á 70 kcal och med socker. Hade sån panik i taxin, kändes som bältet satt alldelse för hårt, kände mig helt lost.
Hursomhelst när jag kom till mando pratade jag med min behandlare och vi bestämde att jag skulle äta det nästa torsdag istället, jag lovade att göra det, även om både hon och jag vet att det kommer vara lika läskigt då.
Har haft ont i magen, såklart, försökte att slå bort alla dumma tankar men det går inte.
Varför kunde jag inte bara få bli smal innan jag började behandlingen?
Nu är jag bara ett fetto med ätstörda jävla tankar, fatta hur patetiskt det är. Missförstå mig rätt jag önskar att jag var normalviktig med normala tankar. Men fan vilken skit det här är.
Allt är en ständig konflikt, det är så himla tungt, jag vill inte gå upp mer i vikt nu, det räcker. jag vill ner ner ner.
oh ångest :(
Fler alternativ
Äntligen sol, hur skönt är det inte att kunna vara ute utan att frysa som en tok? :)
Snart kommer min kompis hit, ska bli mys och se henne några timmar.
Taxin satt i bilkö, jag blev stressad och irriterad, som alltid, när jag väl kom fram helt sent så var det vägning, vilket är jobbigt eftersom jag vet att jag går upp i vikt. Kom in sent till frukosten, som självklart tog lång tid även fast jag verkligen försökte skynda mig. Det här är nog en liten tröttsam dag, vill bara sluta känna mig så jävla fet, känns som jag kommer flippa snart och typ bara skita i allt.
Idag beställde jag lunch själv (som jag alltid ska göra nu) fick beslutsångest och var lagom stressad, tillslut tog jag ett alternativ "Sejfilé, potatis och gräddkokt purjolök) Förstår ni att jag fick panik när jag beställt något gräddkokt? Men alla andra rätter lätt så läskiga ut också :( Hursomhelst så visade det sig att det där gräddkokta var i en sås som man skulle ta till, alltså inte i min matlåda, så jag slapp den, så det blev kokt fisk med kokt potatis. Försökte kämpa på med tiden men det gick åt helvete, hur gör man egentligen för att att lite snabbare?
Har fått fler alternativ på mitt matschema idag, men eftersom jag har sån beslutsångest och lätt håller mig till det som känns tryggt, så har jag fått ett matschema som har olika alternativ varje dag. Så det står typ vad jag ska äta på mellanmålen på t e x onsdag o s v. Skönt, men även det lite läskigt, mitt tiomellis på torsdagar är 2 digestivkex, 1 ostskiva, 1 frukt och 2 dec juice/provivia. Hoppas fan att jg fixar det imorgon utan en massa ångest.
Imorgon får jag komma till 10-mellis och åka hem efter lunch, på fredag ska jag bara vara där frukost och 10-mellis. Så himla bra, enda anledningen till att jag får det är för att min familj är hemma och ser till att jag äter. Skönare att kunna vara hemma, mycket lättare att träffa folk då och så :)
Snart kommer min kompis hit, ska bli mys och se henne några timmar.
Taxin satt i bilkö, jag blev stressad och irriterad, som alltid, när jag väl kom fram helt sent så var det vägning, vilket är jobbigt eftersom jag vet att jag går upp i vikt. Kom in sent till frukosten, som självklart tog lång tid även fast jag verkligen försökte skynda mig. Det här är nog en liten tröttsam dag, vill bara sluta känna mig så jävla fet, känns som jag kommer flippa snart och typ bara skita i allt.
Idag beställde jag lunch själv (som jag alltid ska göra nu) fick beslutsångest och var lagom stressad, tillslut tog jag ett alternativ "Sejfilé, potatis och gräddkokt purjolök) Förstår ni att jag fick panik när jag beställt något gräddkokt? Men alla andra rätter lätt så läskiga ut också :( Hursomhelst så visade det sig att det där gräddkokta var i en sås som man skulle ta till, alltså inte i min matlåda, så jag slapp den, så det blev kokt fisk med kokt potatis. Försökte kämpa på med tiden men det gick åt helvete, hur gör man egentligen för att att lite snabbare?
Har fått fler alternativ på mitt matschema idag, men eftersom jag har sån beslutsångest och lätt håller mig till det som känns tryggt, så har jag fått ett matschema som har olika alternativ varje dag. Så det står typ vad jag ska äta på mellanmålen på t e x onsdag o s v. Skönt, men även det lite läskigt, mitt tiomellis på torsdagar är 2 digestivkex, 1 ostskiva, 1 frukt och 2 dec juice/provivia. Hoppas fan att jg fixar det imorgon utan en massa ångest.
Imorgon får jag komma till 10-mellis och åka hem efter lunch, på fredag ska jag bara vara där frukost och 10-mellis. Så himla bra, enda anledningen till att jag får det är för att min familj är hemma och ser till att jag äter. Skönare att kunna vara hemma, mycket lättare att träffa folk då och så :)
Matschema svar
Helene,
Visst kan jag absolut göra det, jag får blodsockerfall, skakar och känner mig svag. Är ständigt yr när jag reser mig, även om jag inte reser mig fort.
Vet inte varför det är så, för nu har jag juh typ ett normalt intag, dessutom ett jätte mycket högre intag än vad jag hade innan. Men jag vet inte om det beror på att kroppen håller på att fylla på alla näringsdepåer och därför tar man inte upp näring som en normal person, utan istället blir det samma reaktion som när man ätit mindre.
Vad har du för matschema? :)
Visst kan jag absolut göra det, jag får blodsockerfall, skakar och känner mig svag. Är ständigt yr när jag reser mig, även om jag inte reser mig fort.
Vet inte varför det är så, för nu har jag juh typ ett normalt intag, dessutom ett jätte mycket högre intag än vad jag hade innan. Men jag vet inte om det beror på att kroppen håller på att fylla på alla näringsdepåer och därför tar man inte upp näring som en normal person, utan istället blir det samma reaktion som när man ätit mindre.
Vad har du för matschema? :)
äcklad kärlek
Nu är snart tisdagen slut, sitter och vet inte vad jag ska göra, funderar på att strökolla lite på det där programmet "drömjobbet". Har ätit middag med familjen, gick bra, ny rätt, men kändes jätte lugnt, var ungsgrillade grönsaker och lite kantareller som jag kunde ta också. Kanske inte får ta det som en proteindel men orkade inte sitta med bara en massa kött typ.
Det blir allt mörkare ute, troligtvis kommer tankarna bli allt mörkare även dem.
Jag har en sån komplex bild av hösten, jag älskar den för den friska och klara luften. Jag älskar höstnätterna i oktober, när det stormar ute. Kylan är det negativa, den biter enda in i benmärgen. Samtidigt så börjar jag tänka och anylsera allt mer, framförallt nu, jag har ingen sommar att se tillbaka på som andra år. Inga spännande resor, bortsett från allt kalas med kära C. Det mesta har varit en kamp, en sommar som jag har gråtit fruktansvärt mycket.
Jag hatar att jag är så fet, jag hatar att jag inte kan få bli smal, fantastiska fett som aldrig vill ge med sig.
Jag vet att det kan låta stört, men jag vill frysa, jag vill fortsätta ha ont när jag sitter eller ligger, det är totalt paradoxalt. För ibland hatar jag det också, kan bli lite äcklad när jag känner hur min säng skär in i revbenen.
Varför blev jag såhär?
Vad var den utlösande faktorn till att jag hamnade i den här onda cirkeln?
Hur kan man bli besatt av vågar, träning och kalorier?
Jag önskar att jag aldrig hamnat i det här, att jag gått runt och varit helt normalt, blivit deppig över småsaker som alla andra. Småsaker i mina ögon är exempelvis killar och att man råkar dricka för mycket o s v. Visst det kan beröra mig om jag råkar supa ner mig totalt och tappar omdömet, men det är mest för att jag tappar kontrollen och kontroll är otroligt viktigt för mig.
Istället blir jag deppig över mat och hur jag ser ut och folks kommentarer om hur jag ser ut.
Jag blir deppig när allt går åt helvete och jag låser mig själv, när jag går över en väg och inte bryr mig om att kolla om det kommer några bilar eftersom det är inte relevant. Blir jag påkörd så blir jag, då är det meningen.
Även om jag inte är i en sån svacka just nu, så har det varit så flera gånger, hopplösheten. Det är ofta som jag känner att jag vill ge upp, bara skita i allt och få ett slut på allt, det är då jag är deppig.
Imorgon är det onsdag, jag gissar att det är vägning, jobbig start på dan eftersom man känner sig ganska avklädd, bokstavligen.
Det blir allt mörkare ute, troligtvis kommer tankarna bli allt mörkare även dem.
Jag har en sån komplex bild av hösten, jag älskar den för den friska och klara luften. Jag älskar höstnätterna i oktober, när det stormar ute. Kylan är det negativa, den biter enda in i benmärgen. Samtidigt så börjar jag tänka och anylsera allt mer, framförallt nu, jag har ingen sommar att se tillbaka på som andra år. Inga spännande resor, bortsett från allt kalas med kära C. Det mesta har varit en kamp, en sommar som jag har gråtit fruktansvärt mycket.
Jag hatar att jag är så fet, jag hatar att jag inte kan få bli smal, fantastiska fett som aldrig vill ge med sig.
Jag vet att det kan låta stört, men jag vill frysa, jag vill fortsätta ha ont när jag sitter eller ligger, det är totalt paradoxalt. För ibland hatar jag det också, kan bli lite äcklad när jag känner hur min säng skär in i revbenen.
Varför blev jag såhär?
Vad var den utlösande faktorn till att jag hamnade i den här onda cirkeln?
Hur kan man bli besatt av vågar, träning och kalorier?
Jag önskar att jag aldrig hamnat i det här, att jag gått runt och varit helt normalt, blivit deppig över småsaker som alla andra. Småsaker i mina ögon är exempelvis killar och att man råkar dricka för mycket o s v. Visst det kan beröra mig om jag råkar supa ner mig totalt och tappar omdömet, men det är mest för att jag tappar kontrollen och kontroll är otroligt viktigt för mig.
Istället blir jag deppig över mat och hur jag ser ut och folks kommentarer om hur jag ser ut.
Jag blir deppig när allt går åt helvete och jag låser mig själv, när jag går över en väg och inte bryr mig om att kolla om det kommer några bilar eftersom det är inte relevant. Blir jag påkörd så blir jag, då är det meningen.
Även om jag inte är i en sån svacka just nu, så har det varit så flera gånger, hopplösheten. Det är ofta som jag känner att jag vill ge upp, bara skita i allt och få ett slut på allt, det är då jag är deppig.
Imorgon är det onsdag, jag gissar att det är vägning, jobbig start på dan eftersom man känner sig ganska avklädd, bokstavligen.
Anorexin vs rosa bollar
Allt blir fan så mycket bättre när man har rosa bollar på huvudet, dessutom efter lite alkohol tillsammans med min favorittin :) Så den jävla anorexin kan bara gå och dö för den har inga rosa bollar.
Fet dag
Min mage är så sjukt uppsvälld, det vill inte gå ner, jag ser faktiskt gravid ut på riktigt.
Är så himla trött på att ständigt va svullen, det gör bara att man känner sig ännu mer onyttig och stor.
Har insett att jag har tjocka armar, mycket spännande, eftersom tjockare kommer dom bli, heeelt fantastiskt.
Har sovit nu på eftermiddagen, kändes som jag skulle kunnat sova till imorgon.
Ska till Mando imorgon, blir nog hela veckan. Säkert lika bra, måste fan sluta upp med min töntfuskande, så jävla maniskt jag orkar inte.
Händer inte så mycket ikväll, ska nog bara ta det lugnt, kolla lite tv eller nåt givande ;)
Imorgon ska jag träffa Sofie :) Snart åker hon till Malmö igen.
Torsdag ska jag träffa Johanna eller Isabelle.
Fredag är Ida, bästis, hemma :)
Sen ska jag också träffa min sweetie Anna :) Hon jobbar så sjukt mycket bara, men vi ska gå ut :)
R börjar skolan imorgon, haha undrar hur många gånger jag ska beklaga mig över det, men hon är så jävla bäst helt enkelt!
Är så himla trött på att ständigt va svullen, det gör bara att man känner sig ännu mer onyttig och stor.
Har insett att jag har tjocka armar, mycket spännande, eftersom tjockare kommer dom bli, heeelt fantastiskt.
Har sovit nu på eftermiddagen, kändes som jag skulle kunnat sova till imorgon.
Ska till Mando imorgon, blir nog hela veckan. Säkert lika bra, måste fan sluta upp med min töntfuskande, så jävla maniskt jag orkar inte.
Händer inte så mycket ikväll, ska nog bara ta det lugnt, kolla lite tv eller nåt givande ;)
Imorgon ska jag träffa Sofie :) Snart åker hon till Malmö igen.
Torsdag ska jag träffa Johanna eller Isabelle.
Fredag är Ida, bästis, hemma :)
Sen ska jag också träffa min sweetie Anna :) Hon jobbar så sjukt mycket bara, men vi ska gå ut :)
R börjar skolan imorgon, haha undrar hur många gånger jag ska beklaga mig över det, men hon är så jävla bäst helt enkelt!
Mitt matschema ;)
Har tänkt att följa strömmen och skriva mitt matschema som jag lovat.
Har en liten ökning kvar, men om ni kollar på tidigare inlägg kan ni se att min matschema ökat markant.
Har några alternativ, ska få fler, men här är en typisk dag.
Frukost
1 Portion gröt, 1 äpple, 1 deciliter mjölk, 3 matskedar russin, 1 glas vatten (+morgonkaffe of course ;)
Mellis
1 drömyoghurt, 1 mjuk macka med 1 ostskiva, 2 deciliter juice
Lunch
280 gram husmanskost (dvs 140 gram protein och 140 gram kolhydrater)
Mellis
2,5 deciliter yoghurt, 1,5 deciliter flingor, 5 torkade frukter, 10 st nötter, 2 deciliter juice
Middag
280 gram husmanskost
Kvällsmellis
2 mjuka mackor + 2 matskedar mjukost, 2 deciliter juice, 1 äpple.
Dock får jag väl erkänna att jag faktiskt går upp i vikt av mitt matschema eftersom jag är "såpass" underviktig, vilket jag inte kommer att göra när jag nått en mer normalvikt.
Snart börjar R skolan, super för henne, men jag kommer känna mig ensam som fan.
Hon är min allierade liksom ;) Helt stört att jag vågar lita på en person som jag bara känt i typ snart 9 veckor (ja så länge har jag varit på Mando nu). Men grymt bra att hon får space och ett normalt liv, får väl trakassera henne med sms, typ heeela tiden :)
Snart kommer bästis hem, det ska bli fantastiskt, jag lääängtar!
Party ihelgen redan inbokat, med min fina vän Anna. Även det helt fantastiskt.
Annars händer det inte så mycket, lite vänner att träffa, lite ångest att bearbeta och lite höstmörker att insupa.
Har en liten ökning kvar, men om ni kollar på tidigare inlägg kan ni se att min matschema ökat markant.
Har några alternativ, ska få fler, men här är en typisk dag.
Frukost
1 Portion gröt, 1 äpple, 1 deciliter mjölk, 3 matskedar russin, 1 glas vatten (+morgonkaffe of course ;)
Mellis
1 drömyoghurt, 1 mjuk macka med 1 ostskiva, 2 deciliter juice
Lunch
280 gram husmanskost (dvs 140 gram protein och 140 gram kolhydrater)
Mellis
2,5 deciliter yoghurt, 1,5 deciliter flingor, 5 torkade frukter, 10 st nötter, 2 deciliter juice
Middag
280 gram husmanskost
Kvällsmellis
2 mjuka mackor + 2 matskedar mjukost, 2 deciliter juice, 1 äpple.
Dock får jag väl erkänna att jag faktiskt går upp i vikt av mitt matschema eftersom jag är "såpass" underviktig, vilket jag inte kommer att göra när jag nått en mer normalvikt.
Snart börjar R skolan, super för henne, men jag kommer känna mig ensam som fan.
Hon är min allierade liksom ;) Helt stört att jag vågar lita på en person som jag bara känt i typ snart 9 veckor (ja så länge har jag varit på Mando nu). Men grymt bra att hon får space och ett normalt liv, får väl trakassera henne med sms, typ heeela tiden :)
Snart kommer bästis hem, det ska bli fantastiskt, jag lääängtar!
Party ihelgen redan inbokat, med min fina vän Anna. Även det helt fantastiskt.
Annars händer det inte så mycket, lite vänner att träffa, lite ångest att bearbeta och lite höstmörker att insupa.
Måndag
Har varit en tung dag, tröttsam, irriterad, men också glad när R kom.
Känner mig stor, ovanligt?
är trött på det här nu och hoppas att det snart ska bli bra.
Jag vill bara må bra, jag kräver inte att jag ska vara lycklig utan att må bra.
Skriver senare ska dricka lite kaffe med familjen.
Kanske vinner anorexin alltid?
Har inte skrivit något nu när jag varit på landet, så himla segt internet där.
Matschemat har jag följt, bortsett från lite fusk hit och dit med de olika måtten.
Jag vet inte om jag vill bli frisk, en sida hos mig vill bli frisk, men en annan hatar mig för att jag äter hela tiden.
Varför var jag så dum att jag började räkna kalorier när jag var yngre?
Varför tog jag till mig en sån kunskap som egentligen var totalt värdelös för mig?
Jag är trött på mig själv, jag är fortfarande väldigt trött på min ständiga ilska.
Mitt hat emot mig själv, för bortsett från kroppen (vilket givetvis är en stor del i mitt liv) så är jag en ganska självälskande person som vet att jag lyckas med mycket som jag tar mig för. Men sjukdomen har gjort att jag inte längre kan uppskatta mig själv, jag vet att jag misslyckas, jag vet att människor jag umgåtts med vänt mig ryggen.
Jag hittade en våg, kunde inte låta bli att väga mig, blev jag något klokare av det?
Det sa mig inte mer än vad jag redan visste, givetvis har jag gått upp i vikt, sen jag ner i vikt när jag påbörjade behandlingen. Jag kan känna min vikt genom hur kläder sitter, hur ont det gör när jag ligger eller sitter o s v, så egentligen var det väl förbannat onödigt att låta sjukdomen ta över. En sida blev glad att jag vägde som min startvikt på mando ungefär men även relativt hatisk att vikten inte var lägre.
Jag ska läsa lite av era bloggar nu och se hur det har gått för er..
Ska uppdatera mycket oftare nu, såklart.
Allt för mycket tankar och frågor som måste ventileras.
Skriv gärna en kommentar och berätta hur ni har det.
<3
Anorexia både och?
Egentligen är det så mycket mer positivt att leva ett friskt liv
- Man kan äta tillsammans med andra
- Man kan köpa kläder
- Man behöver inte träna flera timmar om dagen
- Man blir inte lika arg
- Man slipper ångesten över att ha ätit
- Man orkar vara social och lyssna på andra människor
- Man behöver inte spy
Vad finns det mer?
Det enda som sjukdomen ger är juh egentligen
- En låg vikt, som man ändå inte kan uppskatta
- Näringsbrister
- Låg puls och kroppstemperatur
- Ångest
- Ont när man sitter
- Ständig panik
- Ilska
Men även en lycka över att gått ner, egentligen är det lite av en tävling med sig själv.
Man kämpar varje dag, allt för att eftersträva perfektion.
Man får ständiga kickar av att svälta och träna mycket.
Hur går allt det här egentligen ihop?
Allt det postiva är juh bara sjukdomen som intalar en.
Men det är otroligt svårt att inse hur fel allt är.
Normalvikt?
Har återigen inte skrivit på ett tag, har känt mig totalt ur form.
I lördags blev det fest, lite för mycket fest för min del. Väldigt sliten på söndagen, eftersom jag somna vid fem på morgonen och mams väckte mig för frukost före tio.
Annars har jag följt matschemat, jag och min R har gjort en liten pakt att vi ska följa matschemat nu. För vi har kommit på att ångesten säkert kommer ge med sig. Bättre att va i det här två stycken än att stå ensam.
Jag ska åka bort till landet några dagar, men tänker ändå uppdatera bloggen.
Mycket är dåligt just nu, mycket tankar och har panik över att gå upp i vikt fortfarande, vilket säkert kommer finnas tills jag nått en högre vikt. En kompis till mig som varit sjuk i anorexi, berätta för mig att hon har aldrig känt sig så smal som hon gör nu. Hon sa att hon hade uppnåt en mer normalvikt, vilket ger mig en otrolig styrka. Då kanske jag också kan klara av det här.
Fortfarande kommer tankar om att jag kanske inte är sjuk, de varvas med tankar om att jag är för fet.
Jag försöker intala mig att det inte gör något när min kläder i storlek 32 inte passar längre, för det kommer de omöjligt göra med tanke på att jag är över 170 cm. Men hur normalt är det att ha storlek 32 då?
Pratade med mams om det och hon sa att jag skulle tänka på hur jobbigt det varit att inte kunnat köpa kläder, hur jag har letat efter kläder som skulle passat. Hur alla kläder har varit förstora, t e x den klänningen jag ville ha på min examen, som är en tight vit klänning, satt pösigt och mer liknade en soppsäck, vilket inte alls passade ihop med en examen ;)
Jag har faktiskt inte likblå händer längre, vilket är helt sjukt, jag fryser lixom inte på samma sätt.
Den jävla sjukdomen tycker att jag passar bättre att frysa än att va varm.
Mycket trassel, men det ska väl lösa sig.
Hur går det för er? Orkar ni?
Jag vill så gärna höra hur ni tänker, det är både hemskt och fantastiskt på samma gång att veta att man inte är ensam i det här.
I lördags blev det fest, lite för mycket fest för min del. Väldigt sliten på söndagen, eftersom jag somna vid fem på morgonen och mams väckte mig för frukost före tio.
Annars har jag följt matschemat, jag och min R har gjort en liten pakt att vi ska följa matschemat nu. För vi har kommit på att ångesten säkert kommer ge med sig. Bättre att va i det här två stycken än att stå ensam.
Jag ska åka bort till landet några dagar, men tänker ändå uppdatera bloggen.
Mycket är dåligt just nu, mycket tankar och har panik över att gå upp i vikt fortfarande, vilket säkert kommer finnas tills jag nått en högre vikt. En kompis till mig som varit sjuk i anorexi, berätta för mig att hon har aldrig känt sig så smal som hon gör nu. Hon sa att hon hade uppnåt en mer normalvikt, vilket ger mig en otrolig styrka. Då kanske jag också kan klara av det här.
Fortfarande kommer tankar om att jag kanske inte är sjuk, de varvas med tankar om att jag är för fet.
Jag försöker intala mig att det inte gör något när min kläder i storlek 32 inte passar längre, för det kommer de omöjligt göra med tanke på att jag är över 170 cm. Men hur normalt är det att ha storlek 32 då?
Pratade med mams om det och hon sa att jag skulle tänka på hur jobbigt det varit att inte kunnat köpa kläder, hur jag har letat efter kläder som skulle passat. Hur alla kläder har varit förstora, t e x den klänningen jag ville ha på min examen, som är en tight vit klänning, satt pösigt och mer liknade en soppsäck, vilket inte alls passade ihop med en examen ;)
Jag har faktiskt inte likblå händer längre, vilket är helt sjukt, jag fryser lixom inte på samma sätt.
Den jävla sjukdomen tycker att jag passar bättre att frysa än att va varm.
Mycket trassel, men det ska väl lösa sig.
Hur går det för er? Orkar ni?
Jag vill så gärna höra hur ni tänker, det är både hemskt och fantastiskt på samma gång att veta att man inte är ensam i det här.
mat fett o jaa
Idag har jag följt matschemat. Men det kommer bli tight, dvs jag ska lyckas få i mig lunch och mellis före middagen kl sex typ.. hjälp..
ikväll ska jag gå ut med min kära C :)
annars oj oj oj..
ikväll ska jag gå ut med min kära C :)
annars oj oj oj..
träninsabstinens
Det kryper i hela kroppen och det är som en tyngd i bröstet, allt känns så fel.
Vaknade med träningsabstinens i morse, men går upp en liten stund för taxin kommer, hann med 30 sit ups, egentligen ingeting men det stillade ångesten lite. Vill bara köra ett hårt pass, känna adrenalinet pumpa i kroppen och få lyckorus av mötet i mellan svält och träning. Ja det är inte normalt, men jag är nog inte normal.
Skönt att träffa R idag, hon är sån person man kan om tusen saker med samtidigt som man kan sitta tyst utan att det blir sådär konstigt, ni vet?!
Tänk om jag hade varit annorlunda.
Tänk om jag hade varit en person som hatade att träna, som älskade att äta och som aldrig orkade tänka så mycket.
Hade jag någonsin kunnat bli såhär då?
Kvällen blir lugn, märker att mitt inlägg är totalt osammanhängande, precis som jag.
Imorgon ska jag träffa Catrin<3 och det känns himla bra :)
Dessutom på dan ska jag träffa Angie, som jag inte sett på jätte länge, snart åker hon nämligen till Milano, för att plugga italienska. Gissa vem som skulle åkt med och hade planerat resan, men som nu får stanna hemma?
Vaknade med träningsabstinens i morse, men går upp en liten stund för taxin kommer, hann med 30 sit ups, egentligen ingeting men det stillade ångesten lite. Vill bara köra ett hårt pass, känna adrenalinet pumpa i kroppen och få lyckorus av mötet i mellan svält och träning. Ja det är inte normalt, men jag är nog inte normal.
Skönt att träffa R idag, hon är sån person man kan om tusen saker med samtidigt som man kan sitta tyst utan att det blir sådär konstigt, ni vet?!
Tänk om jag hade varit annorlunda.
Tänk om jag hade varit en person som hatade att träna, som älskade att äta och som aldrig orkade tänka så mycket.
Hade jag någonsin kunnat bli såhär då?
Kvällen blir lugn, märker att mitt inlägg är totalt osammanhängande, precis som jag.
Imorgon ska jag träffa Catrin<3 och det känns himla bra :)
Dessutom på dan ska jag träffa Angie, som jag inte sett på jätte länge, snart åker hon nämligen till Milano, för att plugga italienska. Gissa vem som skulle åkt med och hade planerat resan, men som nu får stanna hemma?
Lycka med en ätstörning
Vad väger jag nu?
Ingen aning, kanske 47 kg? Kanske 46 kg? Kanske mer?
Jag har inte vägt mig, jag har ingen våg, sist jag vägde mig, så vägde jag 45 kg med mat i magen har jag för mig.
Jag vet att jag har gjort framsteg, men idag är en ganska tung dag.
Jag känner mig fångad, anorexin känner sig fångad. Jag känner mig stor, tycker jag ser fet lite här o där.
Ändå kan jag se att jag ibland är smal på vissa ställen. Men aldrig tillräckligt smal, vad klassas egentligen som smalt?
Ett BMI på 15, 16, 17, 18 eller 19?
Jag äter en massa varje dag, efter två tuggor börjar känna mig riktigt mätt, sen är det bara att kämpa på.
Jag vet att när jag är frisk inte behöver äta mat till lunchen och flera stora mellanmål, men det är en ganska lång väg dit.
Jag undrar ofta vad fan jag håller på med egentligen, hur kan jag känna ett sånt sug efter att träna och att få röra på mig?
Känna en sån avsmak för en maträtt att jag är nära till min bristningsgräns.
För jag är i grund och botten en stark person, säkert därför jag kunde utveckla anorexi, jag går inför saker och bestämmer att jag ska klara av saker. Problemet med anorexin är att man aldrig blir nöjd.
Även om jag vägde 58 kg eller 60 kg till min 171 cm så ska jag inte behöva känna mig för fet för att gå ut.
Alla är så viktfixerad, frågar vad man väger, säkert för att jämföra sig, känns det bättre om ni bara väger 5 kg mer eller till och med 5 kg mindre? Är det lycka?
Ja det är lycka om man har en ätstörning, att äta mindre än andra är då en styrka.
Jag har "tvingat" mig upp på morgonen i vintermörkret och klätt mig i flera lager av kläder, för att kroppen inte har något underhudsfett och inte heller någon blodcirkulation. Sen har jag gett mig ut ensam i morgonen med peppande musik och gått, för att sedan komma hem och givetvis inte ens tänka på frukost, utan gå några timmar till innan man äter något betydligt långt senare. Självklart med några promenader efter det och gärna ett träningspass, det är lycka.
Men när jag tänker efter är det också en jävla pina, att inte få sova en timme längre eller avnjuta en frukost framför nyhetsmorgon.
Den ständiga fokuseringen på vikt, kalorier och mat 24 timmar om dygnet. Ångesten över att ha ätit med de ständiga frågor i huvudet "Vad fan håller jag på med, jag är juh helt jävla dum i huvudet, att jag inte lätt bli att äta, jag är en svag människa, helt patetisk. Jag orkar inte med mig själv, gå bara gå, rör på dig, jag kommer alltid vara fet och det blir knappast bättre av att äta".
Det enda jag kan säga till folk som tycker de behöver gå ner i vikt, som egentligen har ett bra BMI och vikt, don't even go there. Börja i alla fall inte läsa bloggar med folk som har ätstörningar som skriver hur lite de äter eller hur mycket de tränar. Det kommer inte ge er någonting positivt utan mer risk att hamna i ett helvete, med en dyr biljett tillbaka till livet.
Ingen aning, kanske 47 kg? Kanske 46 kg? Kanske mer?
Jag har inte vägt mig, jag har ingen våg, sist jag vägde mig, så vägde jag 45 kg med mat i magen har jag för mig.
Jag vet att jag har gjort framsteg, men idag är en ganska tung dag.
Jag känner mig fångad, anorexin känner sig fångad. Jag känner mig stor, tycker jag ser fet lite här o där.
Ändå kan jag se att jag ibland är smal på vissa ställen. Men aldrig tillräckligt smal, vad klassas egentligen som smalt?
Ett BMI på 15, 16, 17, 18 eller 19?
Jag äter en massa varje dag, efter två tuggor börjar känna mig riktigt mätt, sen är det bara att kämpa på.
Jag vet att när jag är frisk inte behöver äta mat till lunchen och flera stora mellanmål, men det är en ganska lång väg dit.
Jag undrar ofta vad fan jag håller på med egentligen, hur kan jag känna ett sånt sug efter att träna och att få röra på mig?
Känna en sån avsmak för en maträtt att jag är nära till min bristningsgräns.
För jag är i grund och botten en stark person, säkert därför jag kunde utveckla anorexi, jag går inför saker och bestämmer att jag ska klara av saker. Problemet med anorexin är att man aldrig blir nöjd.
Även om jag vägde 58 kg eller 60 kg till min 171 cm så ska jag inte behöva känna mig för fet för att gå ut.
Alla är så viktfixerad, frågar vad man väger, säkert för att jämföra sig, känns det bättre om ni bara väger 5 kg mer eller till och med 5 kg mindre? Är det lycka?
Ja det är lycka om man har en ätstörning, att äta mindre än andra är då en styrka.
Jag har "tvingat" mig upp på morgonen i vintermörkret och klätt mig i flera lager av kläder, för att kroppen inte har något underhudsfett och inte heller någon blodcirkulation. Sen har jag gett mig ut ensam i morgonen med peppande musik och gått, för att sedan komma hem och givetvis inte ens tänka på frukost, utan gå några timmar till innan man äter något betydligt långt senare. Självklart med några promenader efter det och gärna ett träningspass, det är lycka.
Men när jag tänker efter är det också en jävla pina, att inte få sova en timme längre eller avnjuta en frukost framför nyhetsmorgon.
Den ständiga fokuseringen på vikt, kalorier och mat 24 timmar om dygnet. Ångesten över att ha ätit med de ständiga frågor i huvudet "Vad fan håller jag på med, jag är juh helt jävla dum i huvudet, att jag inte lätt bli att äta, jag är en svag människa, helt patetisk. Jag orkar inte med mig själv, gå bara gå, rör på dig, jag kommer alltid vara fet och det blir knappast bättre av att äta".
Det enda jag kan säga till folk som tycker de behöver gå ner i vikt, som egentligen har ett bra BMI och vikt, don't even go there. Börja i alla fall inte läsa bloggar med folk som har ätstörningar som skriver hur lite de äter eller hur mycket de tränar. Det kommer inte ge er någonting positivt utan mer risk att hamna i ett helvete, med en dyr biljett tillbaka till livet.
matschema
Varför gör den sjukdomen en så elak?
Jag vill bara fly, försvinna och hitta tillbaka till mig själv.
Eller bara låta mig fångas av en ny värld.
Allt är så svårt och jag ska tydligen få en till höjning på matschemat. Hur ska jag orka?
Jag vill bara fly, försvinna och hitta tillbaka till mig själv.
Eller bara låta mig fångas av en ny värld.
Allt är så svårt och jag ska tydligen få en till höjning på matschemat. Hur ska jag orka?
hat
Lunchen gick inge bra idag, kött och potatis, va äckligt, till slut fick jag näringsdryck.
jag hatar allt idag känns det som. jag är uppsvälld. fet, kommer bli fetare. behöver äta, vill inte äta. är avundsjuk på folk som får gå ut o gå medan jag måste äta. jag vill bara gråta. fan kan inte allt bara ta slut. jävla helvete.
jag hatar allt idag känns det som. jag är uppsvälld. fet, kommer bli fetare. behöver äta, vill inte äta. är avundsjuk på folk som får gå ut o gå medan jag måste äta. jag vill bara gråta. fan kan inte allt bara ta slut. jävla helvete.
pastasås?!
Fläskfilé med pasta indränkt i sås, hjälp. Som tur va fanns det broccoli, minimorötter m m som jag kunde ta som proteindel oxå. Fick typ lite halv panik efter, hade kunnat gå flera mil. istället gick jag o fina R en liten bit och kollade på alla fula byggnader. Bra att hon är där, lugnar ner mig.
Pratade precis med en kompis jag inte pratat med sen vi tog examen i maj. vi ska ses nästa vecka så det ska bli skitkul :)
Har inte hänt så mycket, städat lite o sånt.
Hoppas jag kan få dra efter lunch imorgon och vara ledig på fredag, men det är juh det mest idylliska haha :)
Hur går det för er?
Pratade precis med en kompis jag inte pratat med sen vi tog examen i maj. vi ska ses nästa vecka så det ska bli skitkul :)
Har inte hänt så mycket, städat lite o sånt.
Hoppas jag kan få dra efter lunch imorgon och vara ledig på fredag, men det är juh det mest idylliska haha :)
Hur går det för er?
Anorexia, min vän?
Det känns som att alla försvinner ifrån mig, som om jag inte längre är en del av andras liv.
Det är hemskt, för det är då anorexin verkligen tar större plats.
Det ständiga malandet, "När du är smal så har du ändå mig vid din sida, dygnet runt. Men när du går upp i vikt, så kommer inte heller jag finnas kvar och då kommer du vara fet och ensam".
Jag vet att det låter sjukt och kanske till och med patetiskt, men det är verkligen så det känns. Det är som hon vill pressa mig till döds, vilket skapar en otrolig konflikt nu när jag försöker följa matschemat. Beslutsångesten och bråken med mig själv, som hon oftast vinner.
Det är som hon har tagit min själ, när hon visar sig så existerar inte jag längre, då är jag en elak person. Det är som hon inte enbart styr mina tankar utan även tar över mitt handlande och mina ord.
Jag vill inte vara en elak person, jag vill må bra i mig själv, jag vill kunna sitta och prata med personer som jag älskar, utan att tankarna enbart fylls av mat, kalorier och vikt.
Hon hatar mig nu för att jag inte tränar, ifrågasätter när jag känner mig trött. Hon undrar om jag överhuvudtaget är värd henne när jag äter mat och gud förbjude när jag någon gång faktiskt tycker att maten smakar bra.
Hon är en drog, min bästa vän, min värsta fiende och mitt liv.
jävla sjukdom
Kunde inte skriva igår, umgicks med min bästis och bror. Vi hade jätte mys, drack lite skumpa, spela guitar hero och yatzy :) Däremot klara jag bara att ta ett äpple till kvällsmellis (ska egentligen va 2 dec juice, två mjuka smörgåsar, två matskedar mjukost och ett äpple). Men så jävla svårt, stod till och med och höll brödpåsen i handen men kunde in ta mig för att ut åtminstone en macka.
Fick sitta i ätlabb idag, för vi ska träna på tiden, lyckades på 35 minuter :) Lite victory för mig :) Im kommer det däremot bli tung, galet jobbig lunch. Fick inte ta den stekta laxen, så det bli fläskfilé med pasta (säkert nån galet fet sås över allt också).
Är så himla trött idag, var tvungen att köra till min bästis imorse och hämta min korthållare som jag glömt i hennes väska, så fick åka till Mando till tio-mellis, men åt frukost hemma. Tog emot att sitta sådär tidigt och äta, men jag kollade tv och det gick väl oki.
Idag är det hemskt väder, både R och jag börjar bli sjuka, så det känns väl inte så fantastiskt, även om det är skönt att få bara sova bort alla tankar.
Hur går det för Er?
Jag är skiträdd för att gå upp i vikt, jävla helvete, jag fasthåller vid att jag inte passar i en normalvikt.
varför?
Jag måste hitta på något idag, eller måste jag?
Känner mig så låst, vill verkligen göra nåt kul.
Fast å andra sidan vet jag inte om jag vill sätta på mig kläder och gå på stan, för det är risk att jag känner mig fet och bli deppig.
Varför är saker så konstiga?
Varför tror jag ibland/ofta att jag är frisk?
Varför känner jag mig så jävla arg hela tiden?
Känner mig så låst, vill verkligen göra nåt kul.
Fast å andra sidan vet jag inte om jag vill sätta på mig kläder och gå på stan, för det är risk att jag känner mig fet och bli deppig.
Varför är saker så konstiga?
Varför tror jag ibland/ofta att jag är frisk?
Varför känner jag mig så jävla arg hela tiden?
yrsel
Jag blir så yr hela tiden när jag reser mig, måste stå helt still och vänta på att svartnaden över ögonen ska försvinna. Står där och bara undrar vad det är som händer och när det ska gå över.
Varför är jag så svag för?
Jag vill gå ut och festa ikväll, men jag kommer inte kunna gå ut för jag kommer känna mig för fet och att jag har ätit för mycket. Vill egentligen bara sova bort hela dagen. Min kropp är så svag, den pallar ingenting.
Sitter och är helt varmt, krypande obehag, som när man har feber.
Verkar som jag bli ensam ikväll, kanske också idag. Trodde jag skulle träffa en kompis, men verkar inte bli så.
Vad är det som händer egentligen?
Vart är allt roligt jag gjorde förut?
Fan oxå.
Varför är jag så svag för?
Jag vill gå ut och festa ikväll, men jag kommer inte kunna gå ut för jag kommer känna mig för fet och att jag har ätit för mycket. Vill egentligen bara sova bort hela dagen. Min kropp är så svag, den pallar ingenting.
Sitter och är helt varmt, krypande obehag, som när man har feber.
Verkar som jag bli ensam ikväll, kanske också idag. Trodde jag skulle träffa en kompis, men verkar inte bli så.
Vad är det som händer egentligen?
Vart är allt roligt jag gjorde förut?
Fan oxå.
lågt blodsocker vs matschema
När man börjar följa ett matschema som innebär ett näringsintag 6 gånger per dag, mår kroppen dåligt när man inte följer det. Lågt blodsocker och det känns som man håller på att kollapsa typ.
När jag inte följde ett matschema förut, kunde det gå lång tid innan jag började må dåligt, och till och med då kunde jag förtränga de signalerna.
Vaknar tidigt som alltid nu, runt halv sju, även om jag kan somna om.
Jag vill va frisk och må bra.
Fan va den jävla anorexin biter sig fast i en.
När jag inte följde ett matschema förut, kunde det gå lång tid innan jag började må dåligt, och till och med då kunde jag förtränga de signalerna.
Vaknar tidigt som alltid nu, runt halv sju, även om jag kan somna om.
Jag vill va frisk och må bra.
Fan va den jävla anorexin biter sig fast i en.
tjockt barn har många namn
Har varit på landet, solat, badat och tagit det lugnt.
Har följt matschemat eftersom jag varit med min familj, ibland har det faktiskt känts riktigt lätt.
Idag kom ångesten krypande, kände verkligen av höjningen på matschemat. Det var som jag hade suttit och tryckt i mitt typ 5 kilo godis och 15 bakelser (om man nu kan göra det). Så onyttig kände jag mig.
Min mage är konstant uppblåst, vilket gör att jag känner mig fetare. Hela kroppen känns så fruktansvärt ful just nu, magen är gigantisk och revbenen står ut, det ser helt enkelt förjävligt ut. Börjar känna mig sådär obekväm nu, som om jag inte riktigt vågar visa mig ut.
Kommer att komma tillbaka till Mando rullandes, alla kommer att se att jag gått upp massa i vikt och undra varför jag inte är friskförklarad.
Oh jag vet att jag låter som värsta tönten, men det är så det känns just nu.
Gjorde återigen ett desperat "hitta vågen" försök, totalt misslyckat eftersom det inte existerar någon våg i vårt hus längre.
Dessutom är jag så himla rädd att jag ska vänja mig vid att äta såhär mycket, har verkligen ett stor kaloriintag nu :(
Fan av sånt är jobbigt.
Undrar fortfarande när jag får börja röra på mig, visst är det bekvämt och smart med taxi, eftersom jag kan gå upp lite senare. Men jag skulle gärna få ta en liten promenad på kvällen, styrketräna, springa eller nåt annat skoj.
Hur kan det vara så att vissa tycker om att svälta och andra tycker om att äta för mycket?
Varför misstrivs vissa med att vara onyttiga och andra misstrivs med att vara nyttiga?
Har följt matschemat eftersom jag varit med min familj, ibland har det faktiskt känts riktigt lätt.
Idag kom ångesten krypande, kände verkligen av höjningen på matschemat. Det var som jag hade suttit och tryckt i mitt typ 5 kilo godis och 15 bakelser (om man nu kan göra det). Så onyttig kände jag mig.
Min mage är konstant uppblåst, vilket gör att jag känner mig fetare. Hela kroppen känns så fruktansvärt ful just nu, magen är gigantisk och revbenen står ut, det ser helt enkelt förjävligt ut. Börjar känna mig sådär obekväm nu, som om jag inte riktigt vågar visa mig ut.
Kommer att komma tillbaka till Mando rullandes, alla kommer att se att jag gått upp massa i vikt och undra varför jag inte är friskförklarad.
Oh jag vet att jag låter som värsta tönten, men det är så det känns just nu.
Gjorde återigen ett desperat "hitta vågen" försök, totalt misslyckat eftersom det inte existerar någon våg i vårt hus längre.
Dessutom är jag så himla rädd att jag ska vänja mig vid att äta såhär mycket, har verkligen ett stor kaloriintag nu :(
Fan av sånt är jobbigt.
Undrar fortfarande när jag får börja röra på mig, visst är det bekvämt och smart med taxi, eftersom jag kan gå upp lite senare. Men jag skulle gärna få ta en liten promenad på kvällen, styrketräna, springa eller nåt annat skoj.
Hur kan det vara så att vissa tycker om att svälta och andra tycker om att äta för mycket?
Varför misstrivs vissa med att vara onyttiga och andra misstrivs med att vara nyttiga?
