serbien
Igår var vi ute och festade, vilket var lika roligt som alltid.
Tänkte inte skriva så mycket mer, annat än att jag ska hur jag kan uppdatera de närmaste veckorna, för imorgon åker jag och Catrin<3 till Serbien och kommer hem 13 mars.
Ha det bäst.
följa matschema
Man brukar säga att det krävs tre veckor för att man ska kunna bryta beteende och ångesten ska släppa, efter tre veckor är man på en säkrare väg.
Men jag skulle säga att redan efter en vecka så började det att kännas lättare, fr det handlar om att bryta gamla vanor och att gå emot sina egna fasta principer och dessutom vänja sig vid ett helt nytt beteende.
Men ju fortare du vågar följa matschemat helt och utan fusk, desto fortare kommer du bli frisk.
För i och med att du vågar följa matschemat, visar du en styrka för dig själv som för varje dag som går kommer att stärka dig än mer.
Ju längre man håller på att fuska och kompromissa, desto mer respekterar man och ger sjukdomen utrymme, vilket endast ger dubbel ångest. För man får både ångest för att man äter och sen får man ångest eller kanske snarare dåligt samvete för att man fuskar.
Men för att kunna vinna över sjukdomen är det enda som gäller är att följa matschemat och inte kompensera genom träning eller att man kräks.
Det är ett stort steg att följa matschemat till 100 % och ha noll aktivitet, men successivt ger du kroppen att återhämta sig och du kommer må bättre och det kommer definitivt att bli lättare bara man orkar stå ut de första veckorna.
Jag kan i alla fall säga att det är helt klart värt det, sjukdomen är bara en illusion av trygghet, egentligen är den bara falsk och ger ständiga nederlag.
att bli frisk
För mig tog det hundratals samtal som handlade om att jag måste bestämma mig och visst försökte jag lite halvdant att ta tag i allt. För det var betydligt lättare att börja "imorgon" eller "nästa månad".
Till slut konfronterade min bror mig när jag la upp för lite mat på vågen, jag fick panik och det blev allmänt kaos och sjukdomen skrek inom mig. Paniken var så stark att det enda jag klarade av att göra vara att borra in naglarna i huden och slå mig själv i huvudet, för ångesten hade övertaget. Jag pratade med min bror och han sa att jag faktiskt gått ett halvår i behandling och alla hade ställt upp för mig och jag måste vara stark och inte förlora. Någon stans under vårt samtal fick jag kraft och jag tänkte nu jävlar får det vara nog, nu ska jag i alla fall prova att följa allting. Jag tänkte att ag kör i ett halvår till om det inte känns något bättre alls, så vet jag hur jag kan leva ett sjukt liv igen.
Men i och med att jag bestämde mig att följa schemat, ständigt att mer energirika livsmedel, inte väga/mäta mig och absolut inte räkna kalorier, desto mer fri kände jag mig för varje dag som gick.
Visst får jag ångestattacker lite då och då, men det är inte ens i närheten av de ångestattacker jag förut gick med dygnet runt med. Man ska inte vara rädd för att sjukdomen ibland smyger tillbaka även när man bestämt sig, det är helt normalt, men det betyder inte att man gått bakåt, snarare går man framåt varje gång orkar fortsätta kämpa.
Att bestämma sig för att gå emot sjukdomen är att faktiskt våga leva i verkligheten.
viktuppgång
När man är som sjukast är det svårt att förstå varför man ska gå upp i vikt, för i sina egna ögon har man tillräckligt med fett på kroppen, man har så mycket att det både räcker och blir över.
Problemet är att man inte kan lyssna på sig själv vad gäller hur man ser ut, även om man tycker att alla är elaka som vill få en att bli ännu fetare. Varje måltid är en plåga och har man näringsdrycker är det än värre.
Klarar man av att äta tvinga i sig mat och förstår att kroppen faktiskt behöver den näring den får, så underlättar det absolut.
För ju mer man går upp i vikt desto mer vettig och klarsynt blir man i tänket, om man stegvis vågar släppa taget. det vill säga.
Jag kan inte säga att det finns någon magisk gräns för när man börjar acceptera att man faktiskt är underviktig och är i starkt behov av en viktuppgång. Men jag skulle säga att ett BMI på runt 18, det vill säga då man är på gränsen till normalvikt, det var i alla fall i samband med det jag vågade bestämma mig för att släppa taget nästan helt.
Att gå upp i vikt är jobbigt, det är få människor som faktiskt vill öka i vikt, för allt man har kämpat för ska man helt plötsligt arbeta emot.
Jag vet hur fruktansvärt stor man känner sig, hur jävligt allting är och hur lång vägen känns.
Det jag gjorde hela tiden innan jag vågade släppa taget, var kort sagt att stänga av. Jag pinade mig i genom varje måltid, jag grät och hade panikångest. Jag tränade och spydde i smyg, för det var så förbannat jobbigt, jag plågade mig själv varje dag. Ständigt självhat:
Varför är jag så tjock för?
Varför får alla andra vara så smala och inte jag?
Varför måste jag gå upp i vikt när jag redan är så fet?
Många analyser hela tiden, en av mina lösningar till att jag kunde se så fet ut vid en låg vikt, var att jag hade ett väldigt lätt skelett. Det visar tydligt hur hysteriskt man lurar sig själv hela tiden, man måste fokusera på att det är sjukdomen som tycker att man är tjock och jag vet att sjukdomens ord alltid väger tyngst.
Har man inte kommit till den fasen att man vågar bestämma sig och släppa taget, är nog det lättaste att bara stänga av, våga lite, i alla fall lite, på dem som vill få en upp i vikt.
Något annat jag gjorde var att tvinga mig själv att ständigt tänka att jag måste upp i vikt, jag är för smal, plågsam tanke, men det fungerade faktiskt. I och med att jag fokuserade på att jag måste upp i vikt, så blev jag lite smalare för varje dag och jag vågade att äta lite mer varierat. Jag väger betydligt mer idag än vad jag vägt på flera år, men jag har inte känt mig så smal på flera, flera år. Vägen har varit lång, kämpig med mycket självdestruktivitet, men det gick.
Viktigt att tänka på att det är svårt att förstå att man måste gå upp i vikt när man är lågviktig, eftersom hjärnan fungerar såpass dåligt att man knappt kan läsa en bok.
Man måste koncentrera sig på att man ska upp i vikt, ta hjälp från all styrka till svält och maniskt beteende som ständigt haft med sig.
Hoppas svaret kunde hjälpa något, annars är det bara att ställa fler frågor så ska jag försöka förklara bättre.
En sak vet jag, det är ett helvete, men det går att våga gå upp i vikt, var inte rädd för att du inte är något utan din sjukdom och undervikt, för jag var förbannat rädd. När man når en mer normalvikt, så får man även tillbaka sin personlighet, som sjukdomen sedan länge motat bort och den är betydligt mer fantastisk en ett tomt och innehållöst skal.
Varje person är unik och betydligt mer fantastisk än en hemsk sjukdom.
frihet
Jag tycker det har gått bra med maten i alla fall, även om jag är väldigt förvirrad och osäker.
Hursomhelst är det en stor frihet att få bestämma själv, skönt att ingen håller på att vaktar en hela tiden, för det är fruktansvärt jobbigt.
Jag använder mandometern fortfarande, men inte hela tiden, för det är sjukt omständigt. Dessutom åker jag och Catrin<3 till Seriben i 12 dagar och då kommer jag inte använda någon våg.
Nu har jag ett friskt BMI så det känns inte som jag behöver oroa mig allt för mycket, kommer nog hitta en bra balans snart.
Var på gymmet i lördags med Anna, vilket var skitkul, så otroligt skönt att få träna och dessutom slippa den maniska träningen.
Det finns mycket jag skulle kunna skriva om, men det bästa skulle vara att Ni sa vad Ni vill läsa om. Eftersom jag börjar närma mig ett helt friskt liv, jag har gått i genom alla faser och jag vet hur jävligt det kan vara.
För 9 månader sedan var jag på hemköp med min bror, jag hade sådan beslutsångest att jag började gråta. Jag var i så dåligt skick då att min bror hade tänkt köra in mig till akuten. Med det vill jag säga att man kan vända även det värsta, man kan klara allt.
Börja inte imorgon utan börja nu. Jag slösade nämligen bort alldelse för mycket tid med visionen om att "jag börjar imorgon, då ska jag sluta fuska". Det funkar aldrig, när jag väl bestämde mig gjorde jag det en kväll när jag hade ett mellis kvar, då fick det vara nog. Det var fruktansvärt tufft och konstigt, men det var verkligen värt det.
Vad hade hänt om jag inte hade bestämt mig?
Jag hade aldrig orkat med behandligen eller att leva, för livet var ett jävla helvete varje dag.
Nästan i mål
Jag måste berätta något helt fantastiskt om vad som hände på Mando igår.
Jag har ungefär nåt min delmålvikt, jag slipper näringsdryckerna, jag får äta fritt (men ska äta frukost, lunch och middag) och jag får träna 2 gånger i veckan.
Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är, det känns helt fantastiskt att jag äntligen på allvar lyckats ta mig hit.
Jag behöver inte pressa upp mig mer i vikt, utan få äta efter hungern. Det är så jävla grymt och Ni skulle bara veta vilken frihet det är, det är som att jag äntligen nåt mitt mål.
Nu vet jag hur min kropp kommer se ut, alltså ingen mer oro över att mina lår kommer vara så tjocka att de går ihop när jag (eh ja jag trodde på allvar det). Sen vet jag inte om jag går upp till min målvikt, men min behandlare sa att jag troligtvis kommer pendla i mellan delmål/målvikt, för det är normalt.
Jag tycker att det hittills har gått bra att lyssna på kroppen, jag äter godis om jag känner för det, äter mindre om jag faktiskt inte är hungrig, eftersom jag vet att min kropp vill ha ett visst intag varje dag, så balanserar den det själv.
Idag har jag spenderat dagen med att ta en promenad med Siri och sen träffat Sofie på söder.
Imorgon blir det träning och sen på kvällen en del fest, som varje lördag.
I övrigt blir det en relativt lugn helg.
svält
Idag ska jag till Mando och ha möte med min behandlare, hoppas näringsdryckerna försvinner nu. Känner mig otroigt trött på att dricka dem hela tiden, dessutom vill jsg få äta fria mål. Skapa frihet och balans och bara lyssna på kroppen, för nu är jag fortfarande rätt fast i fokus kring mat eftersom jag måste ha ett visst intag varje dag o s v.
Jg tycker det är fascinerande att människor kan uppfatta livet så olika, hur man ska leva och vad som är egentliga problem. Jag tycker ofta synd om människor som lever i en väldigt liten värld, för hur myket missar de inte?
Jag är glad för att jag upplevt, både på gott och ont, det ha gjort mig stark och jag har fått tillbaka tron på att människan är fullständigt kapabel till att klara av saker som hon tar sig för.
Ibland när jag får ångest och inte ser värdet i något, saknar jag svälen otroligt mycket, det kryper i benen för att de vill ut och röra på sig. Men om jag bara står ut så lättar ångesten och längtan efter svälten är inte längre lika stark.
Hur kan man sakna att svälta?
Hur kan man sakna att överträna varje dag?
Hur kan man sakna att väga sig konstant?
Hur kan man orka lägga tid på att ta sina kroppsmått?
Vad är det för jävla sjukdom egentligen, jag vet att många andra som är sjuka också väger sig hos sina kompisar. Varför? Varför orkar man plåga sig själv så otroligt mycket?
Är det ett sätt att fly verkligheten? Troligtvis, man flyr något man inte ens vågat prov att leva i.
Jag vägde sig på morgonen och så fick det avgöra om man kunde gå ut på kvällen eller om man kunde äta. Visade det fel så var stenhård nedbrytningsprocess som påbörjades.
Jag kommer ihåg så väl de gånger jag faktiskt hade ätit, hur dåligt jag mådde och hur gick ut i hysterisk takt med orden "du är så jävla dum i huvudet" som ekade i huvudet. Hur jag lät ångesten ta över och rökte cigg efter cigg och planerade hur jag skulle svälta och träna än mer.
Kläderna som blev större och större, minsta storleken satt stort och jävlar va stor jag var. Varför var jag så tjock? Varför? Jag kommer ihåg hur orättvist jag tyckte det var att jag skulle ha så mycket fett, medan alla andra fick vara smala och dessutom fick de äta. Även om jag föraktade att andra åt, så älskade jag samtidigt att bjuda folk på mat/godis o s v.
Jag kommer ihåg när jag åkte tunnelbana så tyckte jag att det var så konstigt att jag alltid hamna på tarsiga sätten, eftersom de gjorde så ont att sitta på dem. Till sist insåg jag att det var inte sättena det var fel på, jag var jag som var för benig. Även om jag inte kunde se det överhuvudtaget. Samma sak när folk tog tag i min arm, blev jag uppröd över att de tog i så hårt. Inte fan tog de tag hårt i min arm, det var menat som mysigt, men jag fick blåmärken.
Det värsta är att när man låter ångesten ta över, så minns man inget om ALLA de nackdelar svälten förde med sig. Utan då är svälten en vacker och den bästa trygghet man kan leva i.
att missbruka
Men nu ska jag ta mig den tiden, blir mycket trevligare så.
Tillbringat dagen med en vända på gymmet med en kompis och sen runda på söder med mams.
Ikväll bär det av till Nacka och lyssna på när Ida och hennes vänner berättar om sin Burmaresa.
Jag har funderat en del på missbruk, varför vissa hamnar i det och inte andra.
Handlar det om glorifiering av något dåligt?
Eller är det helt enkelt ett utlopp för alla tankar och all ångest som man inte vet vart man ska göra av?
För mig var det ett sätt att klara av att leva, jag klarade inte av att leva i verkligheten, utan flydde in i en värld där allt var accepterat.
Mitt missbruk var anorexin, ångesten dämpade jag med extrem träning och svält. Alkohol var även en stark ångestdämpare, alkoholen gjorde att jag stängde av noch fick en paus i från ångesten. Dagen efter blev ångesten starkare igen, jag vandrade i en ond cirkel som aldrig lyckades bli sluten.
Det finns många so missbrukar, många fler än vad man tror. När man själv har varit där är det otroligt lätt att känna igen beteendet, det handlar om rörelse och ordval som visar vilken fas av missruket de är i. Vissa har det mer extremt, andra har inte ännu utvecklat de mest extrema än.
Problemet är att man inte kan få ur folk ur missbruk, de måste inse det själva, däremot kan man göra de medvetna om att man känner till det. Att alltid finnas där när det behövs, undvika att ställa för stora krav, men successivt dra dem i rätt riktning.
Problemet som många gör är att de blir arga på fel som någon gör i sin sjukdom, det är det värsta man kan göra. Bli arg på sjukdomen, hata sjukdomen, men rikta aldrig din ilska mot den som är sjuk. För om man gör det, kommer personen glorifiera sitt missbruk och bli än sjukare.
Det man istället bör göra är att inte svara eller hålla med när personen glorifierar sitt missbruk. Det är viktgt att man lyssnar, men håll aldrig med om någonting. Visa att du förstår men lägg fram argument som slår hål på den fina med att vara sjuk. det finns nämligen inget fint med missbruk, det är att leva i en förbannad lögn.
"Varför ska jag sluta när jag mår så bra?"
För egentligen är det inte du som mår bra, utan det är sjukdomen som ger en falsk idyll och trygghet.
Jag är ingen flrebild på hur man ska leva, jag skapar ständigt kaos i mitt liv, men varje dag arbetar jag emot sjukdomen. Vissa dagar kan jag få ett sådant sug efter att gå ner i vikt och svälta, att jag bara har lust att ge upp allt. Men när abstinensen blir för stark försöker jag bromsa mig själv, ofta resulterar det i en ångestattack. Men det är värt det, för återigen skänker jag mig själv styrka. Det är betydligt lättare att leva i en sjukdom än att bli fri från sjukdomen. För när man försöker bli fri, blir man alldelse för medveten och även det kan ge en väldigt stark ångest.
ångest o sån skit
Det är inte värt det längre, förut var det något jag levde för, nu vill jag istället leva livet.
Jag har en ängel som ständigt bär mig, hon har hjälpt mig under flera år, utan henne skulle jag nog inte kommit såhär långt som jag faktiskt gjort.
Jag var hos henne idag när hon jobbade, men ändå fick jag ut så otroligt mycket av det.
Ångest är fortfarande inget farligt, bara förbannat jobbigt.
Jag fick en fråga ifrån Nattis om var min ångest beror på om det inte är maten, ärligt så vet jag inte. Men jag gissar på att det är anorexin som försöker ta plats, men eftersom jag inte bryr mig om maten på samma sätt längre så är det svårt att se sambanden, fast jag känner dem.
förbjudna livsmedel
Ångesten börjar lätta, den tidlösa apatin har släppt, det är fascinerande vad lång varje minut är när man har ångest. Varje andetag är som en evighet och varje ögonblick som ett förlorat liv.
Problemet med ångest är att man låser sig själv, man fastnar och kan inte komma ut för alla dörrar är helt plötsligt låsta.
Armarna är så svaga att man inte orka banka och även om man skriker så hörs det inte en ljud.
Ångest är inte farligt i sig men kan resultera i ett destruktivt och självskadebeteende, vilket är otroligt viktigt att komma ihåg.
Jag har inga tips på hur man blir av med ångest när den väl är där, annat än att vänta ut den. Däremot så brukar man få föraningar av att man håller på att få ångest, då gäller att aktivera det mentala. Genom att prata med andra eller uppehålla sig med småsaker, låser man ångesten istället för att den låser dig.
För att sedan kunna växa sig starkare är det viktigt att man inte ser ner på sig själv för att man får ångest, se det som en egenskap som inte alla faktiskt har. Du har ett djup och en så stark tankeverksamhet att det till och från ger ångest,
Även om ångest är en väldigt obehaglig upplevelse, så är det absolut inget att förakta, utan snarare tvärtom.
Jag tycker det är otroligt viktigt att försöka analysera sin ångest, bryt ner det som utlöser ångest till sina beståndsdelar det gör att man får en bättre överblick och lättare att förstå varför man har ångest.
Det kan exempelvis vara något man ska äta som utlöser panikångest, analysera gärna produkten, för ofta om man bryter ut de olika delarna produkten består av inser man att den inte är så farlig. Däremot om man klarar av att äta något och börjar analysera det man äter under tiden, kommer man få ångest.
Många gånger insåg jag att jag inte skulle klara av att äta någonting, eftersom jag dygnet runt tänkte på mat, om jag inte stängde av under varje måltid. Visserligen var jag inget roligt sällskap, men för att klara av att äta, behövde jag stänga av totalt, för annars kom den nitiska analysen.
Ju mer man klarar av att äta, desto lättare blir det för varje gång, problemet är många ätstörda har uteslutit de flesta livsmedel, vilket gör vägen relativt lång att gå innan man vågar äta allt. Men ju mer man vågar prova, desto lättare blir det och mycket rädsla försvinner för de flesta livsmedel om man klarar av ett riktigt svårt livsmedel.
Tänk exempelvis att du vågar prova choklad, choklad är ofta en stark ångestutlösare, när du sedan ska prova att äta ljust bröd, kommer du tänka att du klarade faktiskt av att äta choklad och vad är lite ljust bröd i jämförelse med det?
Sen är det här bara exempel, för jag vet att alla har olika förbjudna livsmedel, jag hade tyckte exempelvis att banan var fruktansvärt ångestframkallande, men jag vågade äta vissa bröd redan från början.
Allt beror på hur långt sjukdomen har fått en att gå, hur starka manier och tvång man har utvecklat.
Jag äter allt nu, jag väljer hellre mer näringsrika produkter än de lättare, eftersom min kropp är i behov av en stor energimängd. För ett år sedan svälte jag mig själv och för varje vecka uteslöt jag nya livsmedel, problemet är att när man har varit sjuk riktigt länge finns det inte mycket man får äta. Om man äter något förbjudet, så gud förbjude att man behåller det, spy och träning är den ständiga lösningen. Idag skulle jag aldrig träna eller spy för att kompensera något jag ätit. Däremot är träning bra för att göra kroppen starkare, men man ska aldrig använda det som ett kompensatoriskt beteende.
Det jag vill säga är att det går att vända allt, jag har varit på den absoluta botten, men nu är jag här.
Jag vet att Ni har samma styrka som jag, glöm aldrig att man kan klara allt man tar sig för, bara man är förbannat envis.
mental fettsugning
Till Tyras mamma, självklart kan du kopiera inlägget.
Idag har jag varit på Mando för möte och lunch, det gick jätte bra, men har inte gått upp något i vikt, så jag måste ha kvar näringsdryckerna ett tag till.
Förhoppningsvis ska vi släppa på matschemat nästa vecka, ser verkligen fram emot det och hoppas helt klart på det bästa.
Jag har funderat en del på varför det är så viktigt att man i grund och botten är en stark person och faktiskt vågar lite på sig själv. Den största anledningen i mina ögon är att om man har en stark grund att stå på så faller man inte lika lätt när andra försöker dra ner en. Istället kan man lättare förutse när andra försöker skada en på ett eller annat sätt.
Om man inte har en inre styrka så är det fruktansvärt lätt att man faller tillbaka i gamla mönster och låter missbruk återigen ta över och styra ens liv.
Jag kan se skillnad på hur jag är när jag får stark abstinens efter sjukdomen eller när jag agerar som en frisk person.
Men när man är riktigt sjuk är det väldigt svårt att se den skillnaden, mycket beror på att man enbart är sjuk till största delen, men även för att man inte vågar se en frisk sida.
Jag kan de flesta knepen för hur man lurar andra för att kunna upprätthålla sjukdomen, jag vet hur man förtalar, pratar omkull och glorifierar ett helvete.
Jag ska vara ärlig med Er, att bli frisk är ingen lätt match, det är stundtals ett rent helvete, men definitivt inte lika fruktansvärt som att vara sjuk. Stundtals sitter jag och längtar efter svält, eftersom jag på automatik längtat efter svälten när jag känner mig lite nere. Det intressanta i det är att när jag bär den ångesten, så är jag en fruktansvärt stor människa, jag har fett överallt och jag undrar varför just jag fått så mycket fett på kroppen, medan andra vid samma vikt är smala. När jag sen mår bra igen, existerar inte den där stora personen, plötsligt är inte låren lika stora som dagen innan, det är helt enkelt som en mental fettsugning.
Just nu har jag ångest, inte över maten, men som jag sa tidigare så blir det på automatik kroppsrelaterat och jag vill faktiskt inte råka skriva ett inlägg i anorexins andra. Sådana har jag alldelse för mycket av på min blogg och jag vill inte förmedla ett lögnaktig missbruk som jag hatar mer än något annat.
Så jag skriver lite senare, när jag har vänt min negativa energi till en positiv energi, som jag alltid gör.
Att våga
Man intalar sig varje vecka, att imorgon börjar jag sköta allt, då får det vara nog, men när morgondagen kommer så vågar man inte.
Hur ska man våga säga att man är hungrig?
Hur ska man våga låta kroppen vara mätt?
Hur ska man våga gå upp i vikt?
Hur ska man våga släppa kontrollen?
Man ska aldrig underskatta sin egna styrka, man kan klara så mycket mer än vad man faktiskt tror. Det är lätt att glömma vilken styrka som krävs för att svälta och bära runt på en kroppen som långsamt dör.
Kan man ta den styrka man haft till att bryta ner sig själv till att bygga upp sig själv, så blir man bara starkare.
I och med behandlingen var jag helt enkelt tvungen att låta kroppen vara mätt, till en början grät jag av illamående och mättnad efter 100 gram mat. Men för varje dag accepterade jag mättnade som något ont jag var tvungen att gå i genom.
Jag känner mig mätt ofta, men lika ofta känner jag mig hungrig, hade jag hållit kvar i sjukdomen, hade jag haft panik. Det är svårt att förstå hur man behöver äta, jag behöver äta relativt stora mängder jämfört med mina vänner och familj, men min kropp behöver det just nu. Kroppen säger till vad den behöver för att vara stark, lyssnar man kommer det inte bli fel, även om rädslan finns där.
Att gå upp i vikt var det värsta tänkbara scenariot som kunde hända i mitt liv, det var en stark symbol för ångest.
Nu bryr jag mig inte väd jag väger om jag ska vara ärlig, visst funderar jag över det, men mer för att jag tycker det är intressant att hjärnan kan lura en så totalt, än att det är en viktfobi.
Jag känner mig smalare nu än när jag vägde 10 kg mindre, men ändå ser jag att jag är större. Revbenen lyser inte i genom lika starkt på ryggen, det gör inte heller ont att sitta eller när någon tar tag i min arm.
Jag försöker hela tiden vända på det jag var så rädd för till något positivt, när några kläder sitter som de ska nu, så väljer jag att skratta istället för att hysteriskt svälta mig själv och träna.
Det jag vill säga är att alla kan vända sina negativa banor till något positivt, tro mig. Jag har i princip ogillat mig själv hela livet, när jag var liten för att jag var ful och för smal, sen när jag blev lite äldre för att jag var tjock.
I grund och botten handlar det om osäkerhet, visserligen var jag väldigt smal när jag var yngre, men jag var varken ful och jag var inte heller tjock när jag blev lite äldre.
Fundera över vad som gör dig mest rädd, när du vet det är det lättare att fokusera på att vända rädslan.
För att ta exempel, jag var som sagt otroligt rädd för att gå upp i vikt, så jag började säga till mig själv flera gånger om dagen att jag behövde gå upp i vikt och att jag var för smal. Till slut var det inte längre bara ord utan ett faktum, vilket resulterade i att jag vågade äta svårare livsmedel vid varje mål.
Jag vet att det kan kännas som hela världen lika gärna kan gå under när man har ångest och det är ett rent helvete.
Men våga släppa kontrollen, ge det en verklig chans, först efter det kan du bestämma om det var värt det eller inte. Först då kan du bestämma om du vill leva i en sjukdoms fängelse eller i en värld som faktiskt kan vara väldigt vacker.
ångest+tips
Det är då all lycka är som bortblåst och inget är längre vackert, allt är ett starkt mörker som långsamt försöker kväva en.
Det blev bättre, tack vare mina sötisar som hjälper mig, men jag kunde inte låta bli att bli riktigt störd på att sjukdomen fick så mycket plats igen och egentligen helt utan anledning. Men ibland faller man tillbaka, men idag är jag än starkare än jag var igår och jag vet att det kommer att bli bra till slut. Det handlar om att kunna balansera styrkan med svagheten, det är först då man kan uppnå något.
Även om jag låter ångesten tar över och får en stark abstinens av att gå ner i vikt, så väntar jag istället ut ångesten, tills den lägger sig och man återigen börjar att tänka rationellt. Ångest är inget farligt, det är fruktansvärt obehagligt, men det går över och det blir faktiskt bättre. För oavsett hur stark ångest man har, så fortsätter andra att leva sina liv och tar vara på sina drömmar. Ångest är dessutom alltid relativ, du kan aldrig jämföra din ångest med någon annan. Man ska för övrigt aldrig jämföra sig med någon annan överhuvudtaget, eftersom de ofta enbart resulterar i storhetsvansinne eller totalt misslyckande.
Jag vet inte hur många av Er som läser min blogg, som är sjuka i någon ätstörning.
Men jag vill att Ni ska veta att vägen tillbaka inte är lätt, men det är absolut inte omöjlig, snarare tvärtom.
För att gå emot sjukdomen så mycket som möjligt, så började jag redan i början av min behandling med att erkänna högt för andra om jag tyckte att någon mat smakade bra, för det är bland det värsta man kan göra som anorektiker eller ätstörd. Nu nr jag är mycket starkare och till största delen agerar friskt, så väljer jag istället att fokusera på att erkänna mina hungerkänslor högt, för vi är annars förbannat bra på att enbart erkänna våra mättnadskänslor. Att säga att mat är gott är inte längre något erkännande utan mer en självklarhet.
När man väl har bestämt sig för att våga leva ett liv utan en ätstörning så kommer de normala hunger och mättnadskänslorna tillbaka. Det är faktiskt inte så svårt och komplicerat som man vill tro när man bara kan se svart.
w-base, mått bort
Ifredags var jag på Mando, jag la upp 270 gram på w-base, 10 gram ifrån full portion. Fick ta bort måtten, men inte näringsdryckerna. Men det är lugnt, jag överlever lite till. Sjukt skönt att slippa mått upp allt, det tar betydligt mindre tid att göra alla olika mål.
Annars var det väldigt mycket fest i fredags, totalt galet och värt som alltid, helt borta hela lördagen, vilket resulterade i en lördag på sparlåga. Igår träffa jag min söta Tini och fikade och prata om allt som händer.
Snart ska vi i väg på äventyr till Tinis skola och äta lunch, ikväll blir det middag med en gammal kompis. Ja det går förbannat mycket lättare att göra saker när man vågar äta med människor, jag lovar och sjukt trevligt är det dessutom.
Sen händer det saker varje dag, på onsdag åker jag o tini på kryss, så det blir riktigt mys o fest.
Jag fick en fråga om hur jag gör om jag tar sovmorgon, jag tar inte sovmorgon som jag skulle vilja, jag brukar slå ihop frukost och 10-mellis, vilket blir en ganska stor frukost, men hellre det. Jag har ett sånt alternativ, men när man går en behandling kan man inte sova till kl 12, oavsett om man har gått o lagt sig sju på morgonen. För det handlar om att skapa rutin och få kroppen att börja fungera, jag skulle klara det nu eftersom jag kan känna hunger och mättnad på ett normalt sätt. Men i juli förra året hade jag dels dött om någon hade sagt att jag skulle äta en sådan jätte frukost och sen hade min kropp inte fått en chans att börja fungera.
På fredag ska till Mando igen, ska bli intressant att se hur det blir med vikten, får bara träna en dag i veckan än så länge, men det känns okej. Det gäller att skapa stabilitet.
Nej nu ska jag dra.
Får helt enkelt uppdatera mer sen.
näringsdryck o mått?
Hoppas det går som jag vill, men med tanke på att jag äter allt och lite till så borde det nog gå att lösa.
Känner mig riktigt trött, har varit en produktiv dag tillsammans med Tini<3 Vi fixade leg och pass och fikade.
Snön har fallit igen och jag som saknade våren.
Hoppas allt vänder snart för då ska jag njuta ännu mer av livet.
Just nu blir jag bara totalt rastlös.
Imorgon blir det Mando kl 11, spännande äventyr, har ingen lust alls, men kan juh iofs vara trevligt.
Hursomhelst imorgon är det helg och det betyder fest och vänner.
medial påverkan
Efter en månad är det ett brutet nyårslöfte, men tidningar kommer fortsätta att fylla oss med information om hur man tappar i vikt till nästkommande högtid eller hur man bränner fett på bästa sätt.
Tröttsamt? Eller är det kanske den nya tiden och enbart att acceptera?
Är det ett förtryck som media förmedlar eller är det god marknadsföring?
I mina ögon är det både och, men jag måste säga att jag är förbannad på att när jag varje dag går förbi en löpsedel så lyser den av kroppsfixering.
Hur kan folk på allvar då tro att anorexi/bulimi och UNS är psykiska sjukdomar?
Jag anser att det är en naturlig följd av den värld vi lever i, någon stans måste man få chans att lämna avtryck.
Det kan vara genom musik, utbildning eller kanske en ätstörning.
För det är svårt att synas i det här samhället som ständigt präglas av jakten på perfektion och det ultimata livet.
Hur ska unga människor våga att inte kontrollera sig själva?
Hur ska de kunna gå emot strömmen och ständigt välja sin egen väg?
När man är ung är man inte så stark, upplevelser och erfarenheter kan oftast mest få en katastrofal följd istället för att dra lärdom av, i alla fall just då.
Man ska ha ett tilltalande utseende, en perfekt kropp och vara tillräckligt intelligent för att kunna agera i olika situationer.
Är inte det lite väl höga krav, med tanke på att om man ska följa den mediala bilden?
Jag tycker inte att det är konstigt att grupper som pro ana sprids allt fortare, men däremot tycker jag att det är sorgligt. För när man väljer en ätstörning framför livet, så tror man att man har kontroll. I själva verket är man bara ett offer för andras åsikter och ideal.
Är det inte fantastiskt att vi lever i en sådan förvirrad värld?
Vad är egentligen rätt och vad är egentligen fel?
personlig utveckling
Igår tränade jag och Tini core, mycket spännade och jätte skönt att träna.
Ska kolla med min behandlare på fredag om jag inte kan få träna två dagar i veckan, så jag kan träna alla muskelgrupper. Troligtvis tar vi bort näringsdryckerna snart, vilket känns väldigt skönt, allt för att kunna leva ett normalt liv som möjligt.
Man kan aldrig förlora mot ångesten, även om man ibland tror att man gör det, när man skräckslagen kapitulerar inför apatin. Men förlorar gör man aldrig, man kan gå veckor med stark panik och ångest, men någon dag kommer det bli bättre. Till en början kanske man inte själv märker någon skillnad, men efter ett tag kommer man märka att man faktiskt mår mycket bättre.
Jag är glad för allt jag har upplevt i mitt liv, givetvis för det positiva men även för det negativa, även om det stundtals har varit på gränsen till katastrof. Jag anser att man växer sig starkare av alla erfarenheter, även de upplevelser som bryter ner en tills man inte orkar mer. Jag tror på ständig utveckling, vilket måste ske på både gott och ont, ju mer man är med om och vågar reflektera över det, desto starkare och mer insiktsfull blir man.
Jag ser det som en chans att få ut så mycket som möjligt av livet, för när man mår bättre så kan man se världen betydligt klarare än många andra. Man lär sig värdera människor utifrån deras egenskaper och inte efter utseende eller enligt normens definition av status.
När jag möter människor nu, dömer jag dem inte i förväg utan jag har lärt mig att avvakta.
Förut var jag en väldigt hatisk person, mitt självhat lät jag gå ut över andra, vilket resulterade i att jag fann fel i allt och alla. Hur de åt, hur de såg ut, hur de klädde sig eller hur de agerade.
Det som är spännande med livet är att man aldrig kan uppnå perfektion, däremot har man alltid en chans att utvecklas till de bättre. Det är det som gör att livet värt att levas, för det är det, även när allt känns som det går åt helvete. För egentligen går det inte åt helvete, det kan vara steg till ett mer innehållsrikt liv.
några rader ångest
Panik, kvävande ångest och helt plötsligt är allt meningslöst, egentligen vill man bara springa en mil, sparka och slå i väggen för att återfå någon form av kontroll eller snarare ett försök till att känna något utanför.
Paniken sakta men säkert suger ut all positiv energi och får en att krypa ihop för man inte vill se längre, plötsligt är det någon som återigen försöker låsa in en i helvetet.
Allt liv runt omkring som man inte hör, den enda som ekar är det förbannade motståndet.
Den starka oviljan att gå en dag till, för världen är helt plötsligt inte lika vacker.
Människan är ensam i sin ångest, även om andra kan trösta och säga att allt ska bli bra, så står man fortfarande ensam.
Om man en gång har skapat ett liv fyllt med kaos, så kommer ångesten vara förmedlande brytpunkt, som en slags paus från när det mesta går framåt. Det är ett helvete och man vill bara helst av allt försvinna, men hur mycket man än flyr, så kommer ångesten fortfarande hålla din hand och springa med dig.
Idag har jag vandrat hand i hand med ångesten, han vill gå längre, fortsätta bara en lite bit till, men mina fötter gör ont och jag vet inte om jag orkar. Vi har gått flera mil tillsammans, räcker det inte nu?
Eller är det jag som håller fast vi något jag ser som tryggt efter år av otillräcklighet och saknad?
frågor?
Jag blir glad när jag läser Era kommentarer, jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa någon eller åtminstone ge en skjuts i rätt riktning. Jag har varit nere på botten, jag vet hur fruktansvärt jävligt man kan leva.
Att ständigt gå runt med en kvävande ångest och en kropp som inte vill annat än vila, som man likförbannat pressar till tusen. Jag är betydligt stabilare nu, jag trodde aldrig att jag skulle bli det. Trodde att mitt psyke var för svagt, men det är det inte.
Jag har inte haft någon mandometer på flera dagar, så har ätit fritt, jätte skönt och hoppas det gått bra.
Ni får gärna ställa flera frågor om vad som helst, så kanske mina svar kan ge Er något. Förhoppningsvis, för man är inte ensam, även om sjukdomen vill isolera en. Det är en lögnaktig demon som hatar dig och som ville endast förstöra för dig, för du är inte värd ett liv.
Men jag lovar att det finns en väg ut, det gäller bara att ta chansen att fly ut när man kan. Det kan handla om att när man står och måttar upp något och att våga tillåta sig att inte fuska, vilket är jätte svårt.
Sätta upp spärrar för sjukdomen och inte för en själv.
Jag ska äta lunch nu, sen bär det av till Mando med vågen.
Skriver mer sen.
