conversion

Jag tänker välja en annan väg, jag tänker kort sagt gå emot allt vad sjukdomen säger från och med nu.
Jag vet att jag inte kan kontrollera något, utan det är enbart anorexin som fixar och donar med allt som jag gör.

Jag fick nämligen veta idag att jag troligtvis inte kommer att få börja träna vid 54 kg, på grund av att jag är såpass sjuk fortfarande. Givetvis blev jag väldigt ledsen och arg, men jag funderade ganska mycket på det sen. Så nu har jag kommit fram till att det är dags att satsa stenhårt, jag ska varken träna, ta trapporna eller fuska med någonting. Jag ska dessutom välja alternativ som är lite svårare, allt för att tränga undan sjukdomen. För då kan det finnas en chans att jag är redo för att träna vid 54 kg, å andra sidan är jag då betydligt bättre förberedd på att inte få börja träna om jag kämpar och samtidigt trycker undan sjukdomen mer och mer.

Självklart kommer jag ha ångest, tro mig jag har redan gråtit i dag över att jag inte tror att jag kommer bli frisk.

Men jag säger det, min värsta mardröm är att sitta som normalviktig på mando, varje dag och inte kunna äta vadsomhelst. Det ska inte hända mig och fuck you anorexihelvete jag ska fan slå rekord i att bryta beteende de närmaste veckorna.

Föresten har jag även kommit fram till att träning på gym, som jag älskar, men som anorexin älskar desto mer, endast få ske men en kompis. Annars tränar jag inte alls, för jag tänker inte riskera något, allt är på en väldigt skör tråd nu och gym behöver jag nog vänta ett tag med, för det är inte normalt att känna sådant sug inför träning tror jag allt.
Istället har jag tänkt att jag ska börja rida islandshästar, för ridning älskar jag och lära sig rida islandshästar en bra och härlig utmaning :)

Jag tänkte även ge som förslag på tisdag om jag sköter allt prickfritt i 3 veckor eller 2 veckor till (för den här veckan from onsdag har gått galant) ska jag få åka ut och rida 1,5 timme, wish me luck ;)

Verkar som jag har blivit allt sämre på att förklara hur jag menar vad gäller olika saker här i bloggen.

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag själv aldrig lidit av hetsätning, i alla fall inte på det sättet som sjukdomen "bulimi" beskrivs. Visst har jag haft mina ätardagar, men som min behandlare sa så tror ofta anorektiker att dom äter kopiösa mängder, vilket det kanske egentligen inte är. Framförallt inte om man jämför med "svälten" som lever i alla andra dagar.
Att jag fortfarande inte kan se det som svält, är givetvis tråkigt. För jag tyckte att jag mådde bra, för gjorde jag inte det?
Faktum är att man lär sig leva med alla åkommor som anorexin skänker en. Att nästinill varje dag upptäcka groteska blåmärken eller ständig tro att man faktiskt håller på att frysa i hjäl, det var sådana saker som gick att bortförklara.
Svält och undervikt bjuder även på ett fruktansvärt taskigt balanssinne, vilket skulle kunna förklara blåmärkena. Vad gäller frusenheten, så kunde man släta över det med det taskiga vädret i Sverige.

Nu är det självklart så att mina blåmärken inte berodde på min dåliga balans, visst ramlade jag lättare och fick därigenom blåmärken. Men blåmärkena berodde även det på svälten och undervikten, nu vet jag inte det exakta medicinska begreppet, men det är kanske inte det som är det viktigaste i det här.

Jag har gått i genom mycket skit i mitt liv, vid varje händelse och när tårarna slutat, har blivit lite starkare.
Därför kan jag inte se mitt liv som ett helvete, jag ser det som en självklarhet, vilket gör att jag faktiskt kan säga att jag tror att hets är betydligt värre och i mina ögon än mer fruktansvärt. För jag anser i min lilla värld att många andra ofta har det mycket värre än mig själv.
 
Å andra sidan mår jag oftast inte så bra, det händer att jag står med mina händer runt det kalla gallret och skriker att någon måste hjälpa mig. Men när jag står där utlämnad, är det ingen som hör mig, för det är för djupt ner i avgrunden, dit ingen annan går. Jag känner ångesten och mitt samvetes beniga händer på mina axlar, den fruktansvärda tyngd som de skänker mina tankar.

Jag har flytt tusentals gånger i mitt liv, för mig har det varit dels den enkla vägen, men även den enda vägen.
Vid varje tillfälle som jag nu vill fly och jag känner mig tvingad att stanna kvar, är en seger, men som fylls med stark ångest.

Jag är ingen hjälte, jag kan klara saker, men så mycket mer är det inte.
Mina stora framsteg gäller enbart vad jag klarar av att äta, som jag ändå sedan gråter över.


Dagens tankeställare är:
Idag gick jag ut och rökte för att dämpa min ångest, vilket resulterade i en stark längtan efter att fly och jag hatade mig själv för att jag ätit pannkakor med grädde & sylt. Jag träffade en behandlare utanför som frågade om det mådde riktigt dåligt, vilket jag gjorde, jag grät i tysthet samtidigt om ångesten försökte att ta tillbaka min själ.

Då sa hon "Du är värd att äta pannkakor, precis som jag är och alla andra".

Det är nu vi kommer till själva problemet, jag tycker inte att feta personer är värda att äta pannkakor och i mina ögon är jag fet och därför är jag inte värd att äta pannkakor med grädde & sylt. Värt att nämna är att jag inte skulle reflektera över om en person som vägde 40 kilo mer än mig åt pannkakor.
Hur kommer det sig att min uppfattning kring rätt och fel i världen kan anses vettig och intelligent, medan min kroppsuppfattning är helt åt helvete?
Eller är den det? 

Det går väl relativt bra idag, stel i ryggen men annars lever jag och är illamående.

För att göra ett litet förtydligande, så har jag ALDRIG hetsätit, däremot har jag överätit och kräkts + tränat, som de flesta anorektiker gör.
Ville bara säga det, för att ingen ska feltolka det jag skriver.
Jag har även en otroligt skräck för att bli bulimiker, för det är det värsta, i mina ögon, helvetet man kan gå i genom och leva i. Det måste vara fruktansvärt.


Skriver mer senare.

Idag har jag ont, ont i min svanskota.
Igår så skojbråkade jag med min bror och så föll jag handlöst av vår kökspall, med en jävla duns i golvet. Mindre lyckat, tur var att jag lyckats undkomma elementet med huvudet.
Satan vad ont det gjorde och jävlar i min lilla låda vad jag kände mig ynklig och grät.
Blev så överraskad att nåt sånt kunde hända, jag menar ramlar och slår sig gör man juh inte alltför nuförtidan, som tur är.
Hursomhelst resulterade det i att jag mådde skit på kvällen igår, jag frös som satan och trodde jag hade feber, 35,7 grader visade min kära temp.
När får jag högre kroppstemperatur? Jag tycker det är totalt orimligt att gå runt med så låg kroppstemperatur, man är juh helt alien.

Jag och min behandlare har i alla fall bestämt att jag ska börja med att dricka oboy och det får bli på lördag.
Så ska jag mjukstarta lite för mig själv, allt sånt där är juh ångestladdat och sånt jag förknippar med överätning + kräkning. Dock ingen hets, för det är jag inte kapabel till, vilket är en befrielse, för det måste vara ett helvete att hetsäta stora mängder sen kräkas :(

Dagens utmaningar klarade jag galant, åt fisk med potatis och värsta fettosåsen, det var bra kryddning men herregud hur kan man tycka om sås som smakar så mycket fett?
Fast jag vet att jag tyckte att 2 % yoghurt smakade riktigt fett förut också.. Så det gäller väl att vänja sig..
Min andra utmaning var att ta ett ljust bröd, visserligen har jag ätit ljust bröd hemma, men det har känts mer oki eftersom om jag haft ost på, har det varit en ostskiva som jag hyvlat, vilket knappt är en halv portionsförpackad skiva.
Så jag slog på stort och tog tag i en av mina rädslor, nämligen njalla tunnbröd, som ni vet har jag tjatat om det där brödet i flera veckor nu. Så det var helt enkelt dags att ta tjuren vid hornen.
Det var faktiskt riktigt gott, men passade perfekt att ta ett riktigt mörkt bröd med mjukost till. Så blev det nyponsoppa till, vilket mellis ;)

Jag känner mig mör och hängig.
Jag tror att jag är eventuellt på g att bli lite sjuk, eftersom jag känner att fysiskt motstånd till att äta.. 

Hur fungerar det här med motivation egentligen?
Jag vill bli frisk, men jag kan inte stå ut att jag har gått upp i vikt. jag väger minst 50 kg och det är riktigt jobbigt. Det är dessutom en bit kvar, jag vet hur jag ska klara det.

Jag tränade när jag kom hem, patetiskt skulle jag kalla det. Varför?
Jag står inte ut i min kropp, men faktum är när jag har motivation kan jag klara allt, ingen utmaning känns för stor, för jag glömmer att varje minut se mig själv som tjock och därigenom förbjuda mig att äta.

Jag har klarat att inte äta, jag har klarat att träna, jag har klarat jobb.
Men jag har å andra sidan, varit totalt apatisk, frusen o s v.

Jag tror fan jag ska våga mig på att prova ett frisk liv, är det inte kul, så är det inte det, men vad är då kul med livet?

Fick nya utmaningar den här veckan:
Onsdag: ta ljust bröd och ta sås
Torsdag: Pannkakor med sylt och grädde
Fredag: Beställa pasta
Lördag: Istället för kvällsmellis ta 1 bulle + dl juice, 1 muffin + 2 dl juice eller 80 g kladdkaka med 1,5 dl juice
Söndag: Äta sås

Oki lördagen är en mardröm, jag vill börja i lugn takt, typ dricka varm oboy och våga vänja mig och tycka om det.
Jag kommer bara gå och kräkas om jag ska äta det, tyvärr så är det så fallet är just nu. Dumma skit.
Så då tror jag att jag ska säga att jag vill ta det i lite lugn takt. Dessutom är inte vi en familj som äter bullar och kladdkaka 22:00 på kvällen. Utan min familj äter lite chips eller ost och kex på helgen.
Jag vill mycket hellre äta lite godis, för det tycker jag är normalt. Men jag vågar nog inte det nu heller, jag vill gardera mig själv eftersom jag inte litar på mig själv än.

Idag har gått bra, motivation i morse, eftersom igår var en bra dag yes.
how ever, nu börjar motivation falla och jag tror att jag behöver ett break. funderar faktiskt på att dra hem och sova, vila upp mig. stannar till lunchen och sen får det nog vara slut på dan. för annars bangar jag frukosten im, så får se hur jag gör, vilket som är bäst. för jag pallar inte en hel vecka med det här.

hej hopp jag har nog gått upp några kilo på några timmar.

Det har gått bra idag, tränade lite i morse o så.. men inget överdrivet. Försöker att lugna ner mig.

Jag har fortfarande problem med näringsdrycken.. men det kommer väl gå bättre det också..

Ska hänga med bror idag och Ida.. så det blir trevligt.

Är skittrött och skulle bara vilja sova.. Har verkligen lust att skit i 3mellis, jävla kaloribomb typ :(
Men inget blir juh egentligen bättre av det.. men jag vet inte.. har man några bra dagr väntar veckor av extrem ångest och uppgivenhet..

"Somliga säger, vi lever i evighet, fast döden är det sannaste som de vet"

Idag har allt gått bra, helgen är flutit på utan träning och mer spelats av ett försök till att vara motiverad.
Även om tankarna bränner likt öppna sår, så väljer jag att stänga av.

Jag smuttade på min näringsdryck idag och sen smög jag och hällde ut den.
Allt som allt, utan fusk, så har kaloriintaget nog blivit alldelse för lågt, inte för lågt för att bara vara hemma, men för lågt för att gå upp i vikt och även för att ta en promenad.
Problematiken ligger givetvis i mitt sätt att se på mig själv, jag ser en person som skulle må bra av att gå ner 5-10 kg, mitt BMI säger något annat. Även om folk ser att jag gått upp i vikt, vilket gör fruktansvärt ont, tro mig, så vet jag att jag att jag ska gå upp en del till. Än är jag kanske bara halvvägs och ångesten är stark för att öka än mer, hur kommer jag se på mig själv?

Varje morgon vaknar jag med tankarna, eftersom drömmarna speglar likt mardrömmar, mina värsta farhågor.
Varför det spelar en sådan stor roll, är just för att jag är sjuk och inte kan se på min kropp rationellt, men när väl den sjuka sidan tar över, låser det sig.

Jag vill inte ha den ångesten när jag är normalviktig, det är därför jag pressar mig nu, jag kan pressa mig mer, jag är skiträdd för att gå runt med en normalvikt och ha den ångesten jag har nu. Dock verkar det som att många av de tankar jag har, beror just på min vikt jag har nu.

Jag tror att många inte förstår hur länge jag varit sjuk, det är inget man går och skyltar med, dessutom finns det andra som varit sjuka betydligt längre. Men jag anser ändå att 6-7 år är tillräckligt länge, för att ändra ett beteende i en handvändning.

Jag var alltid den där smala tjejen, som utvecklades sent, så sent att det var först sommaren till nian som jag började att växa på allvar, innan det var jag väl dryg 158 cm lång. Att jämföra med mina 171 cm idag, är det en relativt stor skillnad.
Innan jag började att växa, ville jag mest av allt i världen gå upp i vikt och se ut som alla andra, få bröst och rumpa och kunna passa in. Men när jag väl kom dit och faktiskt helt plötsligt hade en normalvikt, var det inte lika roligt längre. Det fungerade ett tag, sen började alla tankar smyga sig på och jag började träna en massa och äta mindre, fast då hade jag kanske ett kaloriintag på runt 1300 KCAL om dagen. Självfallet gick jag ner i vikt och min mens försvann, skolsyster sa att jag skulle gå upp ett par kilo, vilket jag också gjorde och så var det inget mer med det.

Efter det etsade sig tankarna allt mer fast, jag gick upp till en normalvikt, men gick sedan ner till kanske 50-49 kg. Så fortsatte det, jag började festa en massa och flyttade till Milano, där åt jag, men ätstörningen fanns kvar, jag åt och spydde och promenerade en del, även om det inte går att jämföra med mina milslånga promenader före mando. Jag gick återigen ner i vikt, för att sedan gå upp i vikt, jag började att plugga i Uppsala och ångesten blev starkare, jag åkte till NY och arbetade med ett skolarbete. När min kompis satt och stillade sin bakfylla med godis och pringles, innan vi skulle återigen gå ut, tränade jag skiten ur mig och ursäktade det med att det var bra att detoxa kroppen.

Efter NY gick det återigen utför, men den här gången blev det allt starkare, jag kunde inte komma ur det, för jag ansåg det inte som ett problem, kilona rasade, promenaderna blev längre och jag var bäst i världen.
Jag blev i allt sämre skick, även om jag döljde det bra, folk var oroliga och jag sa att det berodde på stress. Jag fick feber i omgångar i flera månader och missade en massa i skolan. På min praktikplats undrade de om jag verkligen orkade träna, eftersom jag in åt. Men jag åt, självklart åt jag, det var bara att jag inte var den typen som åt pasta med pastasås, även om folk inte köpte argumentet, så vilka var dem  att ifrågasätta en vuxen person de knappt känner?

Så nu sitter jag här, det är slutet på en helg som varit lugn som de flesta helger ter sig vara nu, jag orkar inte längre stilla min ångest med alkohol. För ångesten för kalorierna är än starkare.

Det är dags att få revansch, ett nytt liv, jag har alla möjligheter i världen att skapa mig ett liv som jag vill leva, som inte påverkas av hur någon annan är.
Jag är i en behandling som faktiskt gör folk friska, att bli frisk själv hade varit en omöjlighet för mig, som ni kanske förstår om ni orkar läsa hela inlägget.

Jag ska ge det en chans, för passar det inte vet jag att jag är tillräckligt stark att hamna i skiten igen.
Vägen är lång, längre än vad jag från början trodde, men jag orkar gå den en bit till, för vad är egentligen några månader av en evighet?

Jag får fortfarande grym ångest av mina näringsdrycker. grät nästan under frukost och efter.. mycket roligt.
annars har det väl gått oki. igår lät jag sjukdomen ta över, igen, vilket bara är totalt dumt.

å andra sidan idag så följde jag min mandometerkurva och det funkade bra. det gäller att pressa sig själv, för jag vill inte låta mando bli mitt liv. det är så mycket ångest här.. jag har otroligt mycket ångest för den delen också..

helgen blir lugn, ska fokusera på mig själv.

för just nu är allt skitjobbigt, kanske därför jag lyckas med att göra framsteg, eftersom jag stänger av totalt.

är så himla trött så ska nog gå o sova lite haha..

Saker ger mig ständig ilska och ångest. Det behöver verkligen inte vara något märkvärdigt, bara något som rubbar min sinnesstämning. Mycket visar jag inte utåt, utan faktum är att det mesta ger jag utlopp för inombords, vilket gör att det kan vara svårt att egentligen veta hur man faktiskt ska reagera i olika situationer.

Varje morgon försöker jag fly min näringsdryck, jag är alltid ensam kvar vid bordet och är totalt omotiverad.
Däremot har jag druckit den igår och idag utan större problem, vilket kanske betyder att det kommer att gå lättare.
Mitt motstånd beror juh helt enkelt på min rädsla att gå upp i vikt, den släpper inte, inte ens lite.
Jag tycker att det räcker nu, även om jag mäter och ser att det inte har förändrats något, kanske snarare tvärtom? Så kan jag inte lita på det jag ser. Jag litar inte på någon, vad gäller hur jag ser ut eller min vikt.

Idag var jag och M<3 på STHLMsmässan och tittade lite, sen spenderade vi resten av dag, med lite viktiga saker och sen strosa vi bara runt på gatorn och njöt av den vackra, men kalla höstluften.
M motvierade mig till mellis, blev en aning bristfälligt, men ändå ett framsteg.

Imorgon är det torsdags och som vi alla vet vid det här laget, så serveras det pannkakor och återigen är det meningen att jag ska ta det. Får se om motivationen är med mig imorgon när jag står med matlistan i min tass.

Jag fick en del utmaningar den här veckan, men jag har faktiskt missat två redan, vaniljyoghurt i tisdags och ett ljust bröd idag på 3-mellis (åt en yoggi+ 0,5 äpple) på onsdagar och torsdagar har jag nämligen 2 smörgåsar med pålägg + 2,5 dl juice. Hursomhelst har jag pannkakor imorgon, ett "annat bröd" på fredag och sås ihelgen. Vi får se hur det går, kanske bra eller helt åt helvete.

Tränade imorse, yes min mani börjar att öka en del, dessutom var jag tvungen att springa till bussen och jag gick väl ALLDELSE för mycket idag istan. Så toppen, det är juh inte någon annan som förlorar på det. Men risken finns att jag går upp i vikt och bli frisk och det vill juh ingen vara, suck jävla skitsjukdom :(

Jag har inte skrivit på ett tag, har varit alldelse för uppe i mig själv för att kunna motivera mig att ens sätta mig vid datorn.
Saker har gått upp och ner och gamla vanor har så smått börjat att komma tillbaka.

Vi har flyttat näringsdrycken till frukosten istället, vilket gör att frukosten var klar tio i nio i morse och en timme senare skulle jag äta 10-mellis..

Jag funderar lite på varför vissa äter frukt till 10mellis när dom inte äter mer än mig på några andra mål?
För jag har juh ett normalt matschema, bortsett från näringsdrycken..

Imorgon ska jag iallafall gå på mässan och det ska bli sjukt värt eftersom Martina följer med :)
Sen har jag lite andra saker att fixa så jag kommer inte kunna komma tillbaka till 3-mellis..

Jag har inte tränat idag, men igår tränade, vilket har resulterat i träningsvärk idag. fett bra, jag är så jävla dum som inte fattar att det är ett sjukt beteende..

Det börjar att ta emot mer och mer att gå till Mando, även om jag är van att gå dit.. Jag känner mig alldelse för stor för att vara där, jag är rädd att fok ser mig som att jag skulle ha en annan diagnos.. Egentligen borde det inte spela någon roll, men tyvärr spelar det väldigt stor roll för mig. Eftersom jag inte komma bort från att jag vill vara smalast fortfarande..

Jag känner mig väldigt trött och omotiverad.
Jag planerar ständiga flyktscenarier i tankarna. Det är väl bara en tidsfråga innan jag applicerar dessa tankar på verkligheten. 
Jag är nämligen världsmästarinna i flyktbeteende, jag kan lyckas fly och komma undan det mesta.
Jag vet att jag kan krångla mig ur den mest hotfull och svåra situation, för jag tror att jag ska klara det.
Varför känner jag en sådan förbannad rädsla och misstro inför ett friskt liv?

Igår åkte jag in till stan, hör och häpna ;)
Köpte lite saker som jag behövde, förhandlade bort mitt mellis gentemot att jag skulle dricka min näringsdryck istället..
Träffade Ida och drack nästan hela näringsdrycken, iaf typ 1,5 dl..

Sen åkte vi hem och satt och snackade, gjorde min favorit, raviolli, som är galet lågkalori, men tänkte att det nog var bäst om vi skulle drick vin och jag inte skulle få för mycket ångest..
Vi drog ti GK's, var helt oki.. Dansa en jävla massa, men drack nästan inget ute, min kropp tål fan inte alkhol alls längre.. Hade ett sånt där härligt illamående.. blev iiaf inget kvällsmellis..

Kom hem typ halv tre eller nåt.. Vaknade vid 9, hade planer på att sova vidare men hade sjukt blodsockerfall, vilket är helt absurt. Förut kunde man festa och inte äta på superlänge utan blodsockerfall, men nu räcker det med att man missar lite.. hursomhelst mådde jag skit, gjorde frukost och satt och pratade med mams och paps, men mådde så skit att jag var tvungen att sätta mig fåtöljen.. haha patetiskt. gick iaf bra med frukosten, sen gick jag och sov till elva..

Så det har inte hänt så mycket här, annat jag har ätit en jävla massa.. dessutom tror jag att det inte kommer gå så bra på mötet min behandlare im eftersom jag missat en del, dessutom dansat en jävla massa och tränat..
Men jag känner mig så fruktansvärt obekväm i min kropp, jag har verkligen gått upp i vikt.
Vissa kläder som satt löst förut kan jag typ inte ens ha.. mycket festligt..
Finns helt enkelt en anledning till att jag har ett motstånd att gå upp mer i vikt..

Jag vill inte påverkas av alla som fortsätter att svälta sig själv och får vara smala. men det är fruktansvärt svårt att inte göra det. jag måste fokusera på mig själv, jag måste sluta med att träna. Jag måste helt enkelt följa mitt matschema även fast det är sjukt svårt.

Jag vill inte vara på Mando så mycket att det blir en naturlig del av mitt liv, vilket det börjar att bli.
Nästa vecka ska jag i alla fall på en mässa, yeah ;) Oh en av mina gullungar ska följa med om hon får för sin behandlare, men det skulle nog vara bra för både henne och mig att kunna komma ut lite och se att det finns ett annat liv än anorexin.

Just nu på radion är det ett program om ätstörningar, P4 har det programmet..

Skriver sen..

Jag åt mitt mellis idag + min näringsdryck. gick bra, fast åt helvete sen.. tänker inte gå på några detaljer.. men så är det och det är jävligt synd att sjukdomen ska få övertaget. jag blir bara så jävla rädd för alla kalorier.. det är inte oki..

Min behandlare säger att jag fortfarande är för lågviktig, därför det är så jävla svårt.. men snälla jag har väl säkert ett BMI på 17 nu minst.. rullar runt.. jag tycker att det har gått för fort.. fast det kanske det inte har och jag kanske inte har ett BMI på 17, vad vet jag och varför bryr jag mig?

Har ätit sushi idag och trott eller ej så blev jag tvungen att ta 10 bitar, som man ska, helt plötsligt var alla sushibitar JÄTTE STORA. how ever jag åt upp dom.. man mår inte illa av sushi men paniken finns juh alltid där..
ska väl äta kvällsmellis snart, gulligull, jag vill bara få svälta och träna..
fan vad jag är patetisk.. ibland är jag som en 3åring förnuftsmässigt, medan jag i jobbsituationer är hur mogen som helst. mat ger mig panik..

jag sitter och beklagar mig över att jag inte fick chans att se när jag gick ner mer i vikt förut, utan vägde mig på en våg som visar typ 2 kg +.. Det är en njutning att se den låga vikten. dumma skit..

äh kvällarna är ångest.
im är det festifest som gäller, ska verkligen försöka sova ut.. annars får jag väl smyga ut på en promenad i kylan I guess ;)

Jag kunde inte låta bli att träna i morse. Fast det kändes inte lika bra som det brukar, gjorde nästan ont..
Kanske ska försöka och göra som ni säger och prova en vecka att inte träna och se hur det känns..

jag känner mig ändå jävligt obekväm i mig själv och i min kropp.. och jag tycker et är pain inte the ass att ha en näringsdryck extra, speciellt om jag ätit en jobbig maträtt.
För mig spelar det ingen roll, om andra druckit 15 extra om dagen, jag känner mig bara sämre som inte gör det för då betyder att jag har sämre förbränning och är tjock.. typ ett bevis på det..
Men som sagt alla som varit eller är i den här skiten, vet att det är en väldigt kluven och komplicerad sjukdom..

Idag har jag ätit både digestivekex och pannkakor med sylt.
Det är inte oki, min kropp behöver inte den där skiten.
Självklart smakar det inte dåligt, för pannkakorna var typ välgräddade.. men jisses hur mycket jävla kalorier kan man trycka i sig?

Jag är så jävla fet, det är ohållbart nu.
jag måste banta, haha som en jävla kärring, men skulle lätt kunna tänka mig att gå med i en viktklubb nu.
fet och ful.

min sjukskrivning är förlängd till sista december. varför?
jag kommer juh ändå vara årets fetto då.. med tanke på hur jag ser ut nu.

jag måste hitta en lösning på det här.

Den där jävla näringsdrycken fick mig att gråta en massa, jävla skitdryck.. Det värsta är att jag kommer dejta helvete varje dag.. blev helt utmattad av att gråta som alltid, eh nåt fel på mig ja, så jag somna i ett vilrum.. mycket spännande dag.. annars har jag väl ätit en jävla massa, som alltid, fusktränat ännu mer och gått en omväg hem från bussen för att jag mådde pissilla efter mellis. men det går bra nu eh..
im på blir det tydligen pannkakor igen.. oh hej o hå gissa hur mycket kcal jag kommer äta?
jag kommer typ få i mig mer än en dag extra per vecka.. haha det här händer juh inte mig, vafan fattar ni hur sinnessjukt det här är? HELVETE!


Jag önskar att jag kunde få ett slut på allt.
Fly landet, svälta mig till döds, tappa fotfästet.. you name it..

tänk om jag hade blivit en god och lycklig människa, istället för en elak och olycklig person.
jävla bitterhet.

nej nu suger verkligen livet.. men det är inte kul att vara en tjockis. en person med brett med lätt skelett. jävla störda kropp! fuck it!

Gud vad jag gnäller hela tiden, men som alltid så är jag extra känslig. Även om jag försöker skärpa mig, så är det riktigt svårt.. För även om jag tänker på annat, så kommer tanken upp "men vafan håller jag på med, jag kan juh inte tänka på annat när jag är såhär tjock, det är att jag är tjock som jag måste lägga allt fokus på".

Återigen när jag vaknade i morse så var jag extra tjock, är det någon annan än jag som er ett återkommande mösnter i det här?

Alla kläder satt fel, tillochmed mjukisbyxorna satt för tight. ALLT var fel.

Det är då jag börjar längta tillbaka till att jag kunde äta och träna som jag ville.. Även om min kropp var på "upphällningen" så hade jag ständiga mål. Nu kan jag inte göra nåt, jag kan aldrig få se bekräftelsen på vågen, även om den aldrig var tillräcklig, så var den snarare en pepping.

Min värsta mardröm är att sitta och äta såhär varje dag, gå upp till en normalvikt och sen sitta och hata mig själv. Det får absolut inte hända, då tar jag hellre mitt liv. För jag kommer aldrig klara att visa mig ute isf.


Gjorde lite situps i morse.
Bra jobbat, kommer aldrig få börja träna normalt om jag håller på såhär.
Jag är fan helt dum i huvudet.

Jävlar vilka bra kommentarer på mitt inlägg "pro ana part?", framförallt tycker jag att alla borde läsa K:s kommentar, du har helt rätt i det du säger. Det är även fruktansvärt skönt att höra en person med sån insikt som du faktiskt har. Du har inte gått på all hysteri utan helt enkelt kört det egna race, tack! :)


Men idag ska jag inte beklaga mig om alla pro ana sidor, utan tänkte enbart skriva om mig själv, ego som jag är.

Imorse tog jag vikten, frukosten var otroligt mättande, även om det var samma frukost som alltid.
hade beslutsångest över lunchen, skulle juh egentligen provat sås, men det blev överpanerad fisk (säkert kort som alltid).

Hade möte med dietisten idag och fick en härlig höjning på matschemat, jag har fullt matschema eller ett normalt intag, blev hursomhelst en extra näringsdryck. Väldigt trevligt, kommer vara så jävla spyfärdig att jag kommer få panik.
Orkade inte bry mig så mycket då, däremot har jag känt en krympande panik hela kvällen, ni vet den här älskade paniken som så välbekant försöker strypa en i smyg..
Återigen får jag säga att jag är skiträdd, för jag VILL INTE gå upp ett halvt kilo i veckan. Fan fan fan.. Visst vill jag bli frisk men det går för fort.. Jag har redan gått upp en massa och nu måste jag speeda på allt. Jag kommer garanterat att minst gå upp ett halvt kilo i veckan, men jag lovar att det kommer bli mer.

Jag fick även nytt belöningsschema idag, som är lite utökad, jag ska fylla i när jag inte tränat, tagit trapporna eller gått av en station tidigare. Hur ska jag nu kunna låta bli?
Det här är absurt, kan inte bara folk erkänna att jag är rundlagd och kan må bra av att gå och träna lite extra?

Varför kan jag inte bara sluta fly?

Jag fortsätter på min serie kring Pro-ana.. Eftersom jag inte kan låta bli att förbryllas över detta fenomen.
Idag har jag hittat flertalet bloggar med tips och dylikt som man ska använda sig. För det är nämligen underbart att vara smal.

Frågan jag ställer mig själv då, har det någonsin varit helt nere på botten?
Jag har inte ens varit det, visst så var jag väl relativit underviktig, puls och kroppstemperatur för låg, blåmärken över kroppen och blåa händer. 
För jag menar även om jag trodde att jag mådde bra och gav intryck av det, så egentligen mådde jag nog inte så bra.
Jag var ständigt fruktansvärt trött och ett totalt jävla nervvrak, som inte klarade av att ta ett enkelt beslut.

Jag kan kaloriinnehåll som rinnande vatten, även om det är produkter som jag aldrig åt, så roade jag mig med att räkna ut vad andra åt. Jag kan alla självföraktande tips, alla slagord mot en själv, jag vet hur man tvingar sig upp i vintermörkret för att powerwalka..

Herregud min största önskan är fortfarande att vara smal, smalast i av alla.
Jag älskar att se andra äta, jag älskar att räkna ut och måtta med ögat vad andra äter, tro mig jag är verkligen ingen ängel.
Men jag skulle aldrig i mitt liv dela med mig av mina tips, det är MINA tips. Jag vill inte heller se folk falla in i mönster som är nästintill omöjliga att bryta.

Jag är manisk, även om det börjar släppa, så likförbannat är jag manisk.
Jag är motiverad att klara maträtter, men ändå gråta efter för att ångesten är så stark.

Varför förbjuder man inte alla wannabe-ätstörda personers bloggar?
Jag blir fan illa berörd, på många sätt.
Ja jag vet att inte borde kolla, så det är delvis mitt fel.

Hursomhelst så undrar jag om dessa personer har ätstörningar eller ser det som en kul grej?

Kände att jag höll på att få det tillbaka den jävla paniken och ångesten.. kände hur den la sig som ett tryck över mig, som om den vill strypa mig..
Har pratat en del med R, så det känns lite bättre.. hon är grym!

Sen blev jag otroligt glad för världens finaste mail som Angie skicka..

känner mig så jävla velig.. hela tiden.. jävla beslutsångest.. även fast den var värre förut, så är den sjukt jobbig nu också..

Vill egentligen åka i väg och gömma mig.. men det hjälper inte..
men snälla jag har gått i behandlingen hur länge som helst, varför blir det inte bra nu?

Jag åkte inte till stan.. Va och handlade med mams och sen isolerade jag mig.
Hur svårt kan det vara?
Så jobbigt och inte vara sig själv, dvs sjukligt uppsvälld och mätt..
Ska träffa Ida im, så det blir bra.. Vi ska ses på stan efter mando..
Så är det nice party på lördag ;)


Jag försöker verkligen anstränga mig som fan nu.. men tänk om jag inte klarar det?
Om allt är förgäves?
Då kommer jag svälta mig själv, ännu mer än förut, tills jag försvinner.. Vad är det för liv?

Tänker på alla som lägger ner energi och bryr sig om mig, som min familj, Ida, Angie mfl.. Hur fan orkar dom? Vissa har jag juh märkt att dom inte orkar längre.. Men ändå.. Alla nytt folk jag träffat som är grymma, som mår skit men som ändå bryr sig om mig.. Det är värt.. Men jag har juh blivit en helt störd person, fattar inte hur det kan bli såhär..

Sen finns det människor jag saknar mer än vad jag borde..
Saker jag saknar, som jag inte borde.. typ svält och träning..

Vem är jag?

Har ingen panik idag.. iaf inte än så länge.. Igår var juh jätte tråkigt såklart.. Inget liv och allt är verkligen B..
Ska dra in ti stan efter lunch, än så länge har jag "bara" ätit frukost.. så det blir väl tight med matschemat som alltid..

Angie maila mig, jag saknar henne som fan.. Snart kommer hon hem och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna ses.. Alla mina vänner är nämligen GRYMT älskade av allt och alla, vilket gör att man inte får se dom lika ofta..
Angie är en mina bästa vänner, vi pluggade tillsammans i uppsala.. Vi har dessutom gjort 2 praktiker tillsammans och supit x antal ggr tillsammans ;) she's the best, helt enkelt.. http://flingawashere.blogg.se

jag funderar på om jag ska börja jobba i november, varför inte lixom.. jag behöver både pengar och tidsfördriv.. normalisera mig själv lite..

drömmer totalt jävla störda drömmar varje dag.. tänk om åtminstone drömmarna var oki..


kan lova att jag har gått upp i vikt, nu till nästa vecka, så då slipper jag en schemahöjning.. känns i heeeeela kroppen som jag säger alltid.. men nu har jag faktiskt rätt!

Tror Ni att jag åkte till stan?
Nej istället satt jag hemma och hade panik, ångest och grät. Mycket givande, var helt klart värt det..
Herregud varför ska allt vara så jävla svårt? Hur ofta ställer jag den frågan egentligen?

Nu sitter jag här obekväm i min kropp och obekväm i mitt liv, för ingen har tid med mig.
Jag försökte höra av mig lite till folk, men det är ingen som har lust att träffa mig längre. Förutom Ida och henne hann jag juh inte se, för när jag väl samlat mig tillräckligt var klockan halv fyra.. Bra jobbat, verkligen. Jag är en jävla idiot, tänker inte höra av mig något mer till några heller. Folk som vill hänga med mig, kan fan put some effort och höra av sig själva.

Känner mig sjukt besviken och ledsen på allt.
Hade jag vetat att jag skulle sitta hemma själv varje fredag och lördag, i princip, hade jag lika gärna kunnat fortsätta som förut, för då hade jag åtminstone tränat och supit ner mig.

Jag menar inte att vara bitter eller så, det handlar inte om anorexin som pratar. Utan det är ren fakta.

Idag ska jag åka till stan och träffa Ida.
Det ska bli riktigt nice att gå runt lite och titta på olika saker.

Jag tror också att jag behöver komma in bland människor, så att jag slutar att skämmas över min kropp.

Har ätit frukost, vaknade kvart över åtta typ.. Snart ska jag äta mellis.. Mycket ätande..
Jag kan garantera er att jag uppriktgt trodde att jag skulle gå 5-10 kilo ganska omgående om jag åt såhär mycket som jag gör. För jag äter väldigt mycket, jämfört med förut.

Ska gå och ta en cigg nu, samla tankar lite.. Jag fattar inte att jag blir SÅ glad när jag får äta kalorisnåla saker.. Snälla försvinn dumma tankar, annars kommer jag aldrig orka det här..

Just det angående pannkakorna som kommer jag behöva äta dom på torsdag igen.. samma torsdag har jag även digestivekex som 10-mellis, torsdagar är onda dagar. Jag ska äta sås till kycklingwooken på tisdag.. jobbig vecka väntar, eftersom jag har lovat att ta ett njalla-tunnbröd också..
Haha fan va jag är patetisk!

Allt jag gör är att räkna och analysera. shit det är bara så dumt allt, jag vet inte om jag pallar.. nej..
försöker hela tiden, men det mesta är bara fel. jag blir så ledsen på allt.

Varför sitter folk och lämnar ut sig på nätet, typ beklagar sig själva på olika sätt, enbart för att söka uppmärksamhet?
Jag blir så ledsen, så störd och jag tycker inte om att bli störd av andra. Jag fattar inte att folk tycker själva att dom är fantastiska men låtsas att dom är tvärtom, för att andra ska säga att dom är grymma.
Jag blir totalt jävla less, framförallt när man själv sitter i skiten och hatar sin feta kropp. För jag tror på riktigt att jag är fet, jag får ångest när jag ser smala personer, eftersom jag vet att jag inte ser ut som dom.
I mina ögon, så kämpade jag inte tillräckligt. Jag anser mig själv vara en förlorare, misslyckad och utan mål.

Kan folk SNÄLLA sluta glorifiera anorexin, det är skitjobbigt.
Sluta eftersträva nåt du inte har, visst man kan banta ner sig rejält men ändå faktiskt se att man är smal.
Men en anorektiker gör inte det och kommer ALDRIG att göra det.

Vad fan är det för värld vi lever i egentligen?
Jag vet inte ens om det är värt att leva i den här skiten.

Jag vet inte om jag vill det här, jag tror inte det.. Det känns inte så alls just nu.. Varför ska jag kämpa för att ta bort mig? 
För det är att to bort mig och den jag är, som det handlar. Hela mitt skyddsnät, slits sönder och bryts ner lite för varje dag och det känns inte alls bra.

 Jag börjar att känna mig mer och mer obekväm i mig själv och den jag ä nu, i takt med att jag äter mer och går upp i vikt.
Närmare 40 kg sträcket är bara ett minne och jag är ingenting.

All mat, kalorier och viktökning tär på mig och på mitt jag. Jag försvinner långsamt som person, men växer rent kroppsmässigt, växer i den normala rollen. Men jag är inte normal, det är inte så jag fungerar, jag är en extrem person, hur ska jag kunna visa det på ett sätt som jag själv kommer att trivas med? Inget kan väga upp det gamla, som jag sakta men säkert går ifrån nu.

Jag vet att alla kommer säga nu att det är anorexin som slår tillbaka.
Kanske sant, men tänk om det inte är sant?

Tänk om jag grund och botten är en sådan person som på ett destruktivtsätt bygger en barriär kring min personlighet, som enbart yttrar sig i svält och jakten på att vara smal?

Tänk om jag är en person som inte vill vara nöjd med mig själv, eftersom jag bär på ständig rastlöshet och anorexin hjälper till att bota det. Värt att nämna är att anorexin har gett mig lika mycket kickar och lycka, som kärleken, om inte mer. 

Nu säger jag inte att det är dans på rosor, tro mig, jag vet att mycket av tiden är tvärtom. 
Men varför har det gått så bra att leva så i sådana fall?

Jag är rädd.  

Kaloririka måltider idag, lunch pannkakor med sylt, middag falukorv + penne. hjälp mig. känns så hemskt, fast jag vet normala människor äter så ibland också. för im kommer jag äta fisk o kokt potatis. men jag är så jävla rädd för att gå upp i vikt, det är min värsta mardröm som går i uppfyllelse.. jag är inte som alla andra, jag är jag, jag ska kämpa mot att bli smal inte äta såhär jävla mycket, det passar inte mig. jag har ingen karaktär att väga upp allt mitt fett med..

jag önskar jag kunde orka, men jag vet inte hur jag ska göra det.
jag är ingenting, jag har ingenting kvar. alla mina vänner försvinner bort och lyckas med sina saker och det enda jag gör är att äta och bli ännu tjockare.

fattar ni inte att jag är fet, det är inte meningen att jag ska ha diagnosen anorexi, det måste vara nåt fel. allt fett syns i överflöd, jag hatar det, jag hatar min kropp. jag klarar inte ens att jobba, för jag för patetisk för att lyckas följa ett matschema.

jag vill inte mer, jag orkar inte.
hela fucking tiden måste jag gå emot det jag själv vill och hålla på att låta bli att träna, gå och svälta. det är bara sjukt. jag är ful och fet nu. jag kommer se ut som ett jävla äcklo vid 58. 

fan. 

Jag åt dom äckliga pannkakorna, flyttade på mina digestivekex till im.. det krävs planering, alltid.
dom smakade fett och socker.. fick SÅ grym ångest efter,hatar att sitta och fyllas av ångesten och bara gråta.

kunde inte låta bli att ta mina mått igår.. insåg att jag inte blivit fetare.. men min hjärna säger att jag är fet och det är!

Försöker bestämma mig för hur allt ska bli, det skulle vara skönt att ha ett mål. Önskar att jag kunde starta allt på nytt, ut med det gamla och in med nya. Har i alla fall bestämt mig för att färga håret brunt och klippa lite rockigare frisyr, typ kantigt kom vi på idag att jag skulle ha :)

Det har gått bra idag, fast har haft ångest, framförallt i morse som alltid.. men det löste sig, fick lite luft och chans att prata av mig och höra peppande ord.
I morse var mina lår återigen tjockare än vanligt, varför?


Jag försöker förstå andra människor, människor som vill vara sjuka, för på ett sätt vill jag fortsätta vara sjuk. Men här kommer det en liten skillnad, jag är sjuk och jag ville inte bli sjuk från början, jag såg mig själv inte som sjuk. För mig är sjukdomen en identitet, som en livsstil. Folk som försöker banta ner sig och som peppar varandra helt åt helvete, är i mina ögon, så fruktansvärt fel ute. Jag blir helt chockad, jag kan inte påstå att jag blir ledsen, för jag kan inte sörja för andra människor som frivillgt sätter sig i skiten.

Mycket har jag själv gjort i mitt liv som är konstigt och inte okej, men jag har lärt mig av mina misstag och förstår att jag inte ska begå samma misstag igen. Det verkar som alla "galna" bloggar där ute bara peppar varandra till misstag, vilket för mig är helt oförståeligt.

Dagens frågor:
Ska jag våga ta pannkakor im? för annars blir det fisk igen, dessutom lax, eller nåt fläsk..
Ska jag våga ta en njalla tunnbröd? jag tror fan att jag vågar det.
Hur mycket väger jag egentligen?
Varför är mina lår så feta? Jag menar jag kommer inte kunna gå när jag väger 58 kg för mina lår kommer gå ihop, och jag kommer få skavsår.
Hur ska jag låta bli att träna?

Mycket givande frågor, stora frågor kräver stor svar, som jag brukar säga ;)
Jävla I-landsproblem, kan jag inte bara bli normal.

Jag blir så arg, har kollat lite bloggar om personer med diverse ÄS.
Herregud vad är det som händer?
En person skulle betala pengar i en burk för varje kaka/godsak hon åt.
Dessutom straffa sig själv på andra sätt.
Jag blir helt chockad, för mig har det aldrig ens varit på det sättet, kanske i början och visst kände jag mig äckligast i världen om jag nåt onyttigt, vilket jag kompenserade genom att spy och träna och svälta (att jag åt onyttigt hände inte ofta för den delen heller, utan det var när min kropp var slutkörd och näringsdepåerna mer än slut).

Jag fattar inte hur folk tänker, men vet ni vad det värsta är?
Att andra sitter och kommenterar dessa bloggar, bara peppande kommentarer om hur fin personen kommer vara när den går ner till undervikt och vilka smarta tips personen hade.
Väldigt smart, mycket givande att handla på det sättet. Jag har själv varit på botten, men som jag sagt tidigare skulle jag aldrig delat med mig av mina tvångstankar eller beteenden, dom var för mig pinsamma och MINA.

Nej nu ska jag gå och äta kvällsmellis.. Jag var bara tvungen att skriva av mig, eftersom jag fick en smärre chock och jag är på viktuppgång och dom kämpar åt det motsatta.

Igår var helt super, mycket trevligt att bara hänga och snacka en massa..
Missade som sagt kvällsmellis eller ersatte det med 2 glas skumpa, vilket var nån hit enligt min behandlare.. missade frukost i morse.. slapp ersätta.. vilket enbart gör att jag känner mig tjock..

jag är så nojjig över min vikt, jag har lixom ingen aning om vad jag väger. Jag vet att det inte ska spela någon roll, men tro mig det gör det.. Jag ska upp till 58 kg, det känns skit! men å andra sidan kommer jag vara frisk då och inte bry mig, jag kanske stannar på 56 kg och är frisk för den delen också. vi får helt enkelt se!


mådde illa som fan när jag åt tio-mellis.. min kropp börjar juh vänja sig vid att få 6 mål om dagen och då hade juh gått lite väl lång tid i mellan.. även om jag hade lågt blodsocker, fick jag en otroligt styrka, jag flög uppför trapporna.. det är då jag förstår beroendet av att knappt äta nåt och att träna.

anorexi är verkligen som en drog, det är helt stört!

jag har fått belöningsschema, ska kryssa i för varje dag jag klarat att inte träna. det blir bra ;)
måste äta mellis på 15 min.. det är skitsvårt idag tog det typ 30 min.. fast det var en segt mellanmål.. risifrutti+äpple+juice.

nu ska jag sätta mig ute och ta en cigg.
fan jag känner mig bakis, jävla klenis lixom.. är jätte sugen på cola light :(

Jag är och firar bästis.. midag blev 7 bitar sushi, vilket var jätte gott ;)
kvällsmellis blir skumpa.. hinner inte säga så mycket nu.. annat än att det är skönt att få dricka lite och bara slappna av och kanske försvinner tankarna lite..

jag är fortfarand tjock.. men that's life!

Bussen var sen, jävla stress.. Fick kasta i mig frukosten typ.. vill verkligen inte ta upp andra människors tid, hela tiden olika krav på sig själv. anpassa sig i mängden, försvinna. samtidigt som jag vill vara så smal så att allt ser mig, men det är juh bara mitt skal.. inte visa nånting annat. jag ler och säger att allt är bra.. nu har jag jätte mycket ångest. varför tog jag klänning i morse? det är typ inte oki. hej fett... hade tänkt att gömma mig i värmejacka.. men ingen fungerar eftersom jag är så sen..

helvete jag dör snart tror jag..
jag tränade igår (precis som jag planerat) väntade tills ingen kunde höra mig.. lyckorus att få träna..

när jag svalt så kunde jag se fram emot att få äta sådär nån gång ibland.. när jag kunde tillåta mig vara värd det.. kunde planera i flera dagar.. helt patetiskt, ja dålig anorektiker, men så var det. nu ser jag fram emot att få svälta.. för svälten är så jävla mycket härligare än att äta.. det är fantastiskt. att jag åt sådär ibland, var när kroppen inte pallade mer.. när jag behövde göra ett försök till att fylla på näringsdepåerna.. då hade jag ett otroligt sug... sug efter nånting nu? nej.. jag äter juh hela tiden.. balanserat, kanske man ska kalla det egentligen..

nu ska jag fly ut,,
jag funderar STARKT på att fly i eftermiddag.

Min mage håller på att dö, på allvar nu.. Jag klarar av gröten och tio-mellis bra.. sen kommer maten på lunchen och då går det bara utför. jävla krampmage. Jag ser helt gravid ut.. Jag tycker gravida tjejer är jätte vackra, för dom har en liten bebis i magen.. Enda skillnaden jag har ingen bebis i magen.. Jag kan inte ens få nån bebis i magen.. inte som läget är nu.. åh nog om det.. det är helt enkelt inte kul och vara uppsvälld och ha kalasont.. jag känner mig helt låst.. Mest kanske för att jag ville smygträna.. hade nämligen gjort en liten planering.. för det är förbannat tungt (hrm) att öka i vikt..

Sitter och dricker samarin, hoppas det funkar bra :)

Annars har jag inte gjort så mycket nya saker.. tänkt en massa som alltid.
Försöker hitta motivation, döda elaka tankar och självhata. Hata min kropp lite till, jämföra min kropp med andra människor kropp. Totalt dött och innehållslöst.

Men som sagt, som jag sagt tidigare är min motivationspelare nu att få börja träna. Gäller helt enkelt att komma in i ett bra mönster.. Jag fuskar juh inte längre och det är skitläskigt. Om det blir lite mindre i nåt mått så beror det mer på osäkerhet och rädsla för att överfylla måttet. Men jag tycker att gör allt nästintill perfekt.

Jag är så jävla rädd att jag ska tappa min identitet.. Vem är jag utan min sjukdom?

Jävlar va jobbigt det är att ständigt ha så ont i magen och vara så svullen.. Det kommer ta runt 2 månader till, innan det blir bra eller bättre.. Jag dejtar min vetekudde konstant nu, så fruktansvärt störigt.. Eftersom jag kan inte göra någonting, typ gå ut och festa eller så.. för min mage bromsar mig totalt :(
Tur för mig att paps fick en vetekudde för några år sen.. Den är så varm och snäll, ja man skulle kunna kalla den för en älskande varelse.. Den myser i micron och eldar upp sig och ställer dessutom alltid upp. Den försöker alltid göra sitt bästa.. Ja, jag <3 vetekudden 4-ever.


Imorgon är det i alla fall Idas<3 födelsedag! Jag har köpt presenter och så ska jag bjuda på sushi.. Ja det är ett säkert kort, istället för en fet pastarätt.. Men Ida älskar faktiskt sushi och vi ska ha en mysig födelesdag, dessutom med en del skumpa :)

Jag är ändå nöjd med mig själv att jag verkligen försöker, för snart kommer jag kunna uppskatta och bli glad över andra saker, som inte enbart har med vikt och mat att göra.. Visst skulle jag gå ner i vikt, skulle jag fortfarande glädjas, på samma sätt som när jag får en kalorisnål maträtt eller när jag sluppit ett mål och kanske fått en promenad.. Jag vet att jag faktiskt hör vad folk säger nu, det är ett stort framsteg, inte längre totalt apatisk och inne i mig själv. Men det kan bli bättre, därför är jag skyldig att bli frisk så jag kan ge tillbaka åtminstone en liten del, av det som alla andra runt omkring mig, har gett mig.

Men fortfarande tänker jag inte gå runt med onödigt fett på kroppen.. Nej ska jag vara normalviktig ska jag i alla fall ha muskler, för egentligen så älskar jag att träna. Jag älskar att känna min helt slut i kroppen och sen se resultat vecka efter vecka genom att jag ta mer och mer vikter.. På samma sätt älskar jag hästar och att rida och det är inte min sjukdom, det är mitt hjärta<3

Det blåser ute, det är helt perfekt väder egentligen, som en symbol för stormen som pågår inom mig.
Jag sitter och planerar flykter nästa vecka, hur jag ska slippa olika måltider, om jag ska pressa mig själv igen, bara för en dag och se om det fortfarande inte lika lätt som för 3,5 månad sen..

Jag drömmer jobbiga drömmar på natten, drömmar om mat och vikt och att jag ofta är ute och reser.
Jag försöker tänka positivt, börja se värdet av andra saker än kroppen. Men det är förbannat svårt.. För jag vill juh så gärna vara smal.. Samtidigt vill jag vara mindre på Mando, för jag vill få chansen att inte påverkas av den sjuka miljön.. Istället är jag då rädd för att vara borta en längre tid, för att då kommer alla verkligen se hur mycket jag har gått upp i vikt..

Hela tiden står jag och velar om jag ska fuska eller inte.. Jag håller mitt avtal, eftersom jag kan inte bryta det, inte när jag har gjort det med en person som jag bryr mig om och som är i samma sits som mig. Samtidigt tänker jag FAN varför fuskar jag bara inte.. Men fusket kommer inte göra mig smalare, jag kommer ändå gå upp i vikt och det enda som händer är att jag blir mer manisk.. Dessutom vill jag inte ha en höjning på mitt matschema.. Jag vill inte lära mig att äta mer för att sen minska när jag kommer upp på rätt vikt.. Det skulle nog inte vara så bra, känns rätt så obalanserat..


Jag tänker inte lägga upp någon bild på mig, jag la upp en bild tidigare med "rosa bollar" på huvudet ;) Det får räcka.. För det här är varken en modeblogg eller ytlig blogg.. Utan en blogg där jag skriver om mina djupaste problem, dessutom tror jag folk börjar jämföra sig med mig, på ett eller annat sätt.. Vilket kan vara dåligt både för mig och för andra..
;)

Att få ont i magen varje gång man har ätit är inte oki.. Inte heller oki att några timmar senare äta ett stort mål till.. Ibland undrar jag hur jag ska klara det här. Alla mina drömmar krossades i och med behandlingen, även om behandlingen kom precis i "rättan tid". Jag vill ut och festa, dansa och dricka vin.. Jag vet inte jag kan hantera det bara.. Känna sig så fet.. Rulla in på stället.. För kläderna sitter inte lika pösigt som då gjorde för kanske 6 kg sen..

Jag tror att jag är uppe på den vikt nu som jag uppnådde nån vecka i februari, jag fick panik.. Herregud vad hade hänt.. Jag hade varit på semester och tiden innan hade sjukdomen lika starkt grepp om mig. eftersom jag var säker på den vikt jag hade.. Jag gick ner 4 kg på väldigt kort tid.. För den paniken jag hade, jag grät bara, gömde mig i mjukisar och powerwalkade till stan och åkte o pluggade. fick panik när en av mina bästa vänner bjöd mig på ett äpple.. Var jag värd ett äpple?

Samtidigt då blev min "förbjudna lista" allt längre.. Kanske var det då allt gick utför ordentligen, stark ångest.. Ett otroligt självhat.. Ständig panik.. Enda gången jag kunde må bra, vad när jag tränat riktigt mycket och inte ätit nåt. För då var jag värd att äta nåt. Samtidigt all press från jobb+skola.. Hysteriskt.

Det här är en otroligt skör gräns för mig, det vet jag om. Jag vet juh inte vad jag väger, men jag kan känna på ett ungefär.. Jag har inte alls lika lågt BMI längre.. Nu är det bara att hoppas att jag pallar ta mig över gräns och komma in på det trygga området. Inte stå och tveka vid gränsen, för då dras jag tillbaka till den mörka gropen.. Som är både min identitet och det jag älskar så mycket.

En till sak som arbetar emot anorexin just nu är att jag och en annan tjej på mando har ingått en pakt, vi får nämligen inte fuska med måtten. Lite innan hade R<3 bestämt sig för att göra samma sak, så vi är 3 stycken :)
Det är en kamp varje gång, inombords, men jag kan inte fuska, eftersom jag skulle bryta avtalet.. Avtal är till för att hållas..

Nu gäller det att kämpa på..
Jag hoppas också att är jag väger 54 kg (helst mindre) att jag ska få börja träna :)
Gym here I come, jag ska träna med min bästis.. Först kanske bara 1 timme i veckan, men normalt är väl att träna 2-3ggr per vecka och det kan man faktiskt göra mycket på :)
 

Jag försöker komma på varför det är så viktigt att vara smal. Jag vet att de som är sjuk, känner precis likadant vad det gäller ens kropp. Frågan är bara, vad spelar det egentligen för roll?
Är det någon annan som bryr sig? Självklart ska man inte vara överviktig, men varför kan man inte nöja sig med att vara normalbyggd?

Samma sak gäller olika storlekar, för mig spelar det otroligt stor roll. Jag blir förtvivlad när jag tänker på att olika jeansstorlekar och vanliga klädstorlekar. Är man inte lika fantastisk, om man har strl 36? Egentligen borde man vara mer fantastisk, för det betyder att man lever otroligt hälsosamt (om man i samma längd som mig). Man äter och tränar precis "lagom" och kroppen får chans att förbränna som den ska. För det är inte sällan jag får ångest när jag tänker på storlekar och att jag faktiskt kommer att ha större storlekar, vilket jag börjar att ha redan nu (och då är jag fortfarande en relativt bra bit i från min målvikt). Igår köpte min mams en otroligt snygg pennkjol från Stockolm i strl 34, jag tyckte den såg jätte liten ut och trodde inte att jag skulle kunna ha den. Den var lite för stor i midjan, men jag kunde ändå ha den, jag menar jag skulle inte tappa den. Kan ni förstå strl 34, på mig? Förut hade jag byxor i från samma märke som faktiskt satt relativt pösigt i strl 32. 

Det är nu frågan om hur man ska värdera saker kommer upp. Jag skäms över att säga att jag kunde ha 34 och att 32 är alldelse för tight. Men faktum är att jag över över 170 cm lång och jag har breda höfter, inte jätte breda, men jag har knappast någon pojkflicksfigur. Inte heller kan man säga att jag är kurviga, för jag har inte bröst att prata om, men likförbannat har jag höfter. Vet ni vad? Om jag skulle vägt 30 kg, skulle mina jävla höftbenen varit där ändå, för det handlar inte om fett, utan om själva benstommen. Sen att jag alltid tyckt jag haft för mycket fett på låren och rumpan, ären annan fråga. Även när jag var som smalast skämdes jag över mina höfter och rumpa, men ändå såg andra mig som fruktansvärt smal, till och med äckligt smal. Även då om jag kunde ha små storlekar i jeans, som inte är normalt för min längd, så är det kanske någon som vägde mer än mig som hade samma, eftersom deras kroppstyp är inte lik min.


Jag försöker lära mig att tycka om min kropp, även om jag som sagt inte uppnåt min målvikt, som är på 58 kg, som jag tycker låter helt fruktansvärt för det är juh nästan 60 kg. Men ska jag berätta en liten hemlighet, jag har en kär vän som har det BMI:et jag kommer att ha när jag är på den vikten och honser fantastisk ut. Vilken tjej, hon är smal, snygg, kvinnlig och INGEN skulle någonsin kalla henne "tjock". 

Jag tror nämligen helt uppriktigt att jag kommer se tjock ut, jag har kollat på gamla bilder, då jag hade den vikten och inte tränade något, där uppfattar jag mig själv som normal - rundlagd.

Hur tänker ni?
Jag skulle behöva lite bra feedback så jag kan lyfta mig och andra ur träsket. 

Har låtit bli att träna alla dagar förutom måndag och tisdag den här veckan.. Å andra sidan har jag gått av en station tidgare när jag varit på väg till Mando och promenerade en bit för mycket i tisdag. Jag vill träna, så himla mycket.. Men å andra sidan vill jag bli frisk också. Skulle vara fantastiskt att inte hata min kropp eller varje dag klämma på mina feta lår..  Bara gå upp på morgonen, duscha, göra frukost äta den snabbt, göra sig i ordning och gå i väg till ett jobb eller nåt som i alla fall är givande.. Dessutom gå i väg utan att gömma sig, våga ha tighta kläder, tighta jeans, utan långa tröjor över.. Det skulle vara fantastiskt faktiskt.


Igår stod jag i över en halvtimme framför spegeln och anylserade min kropp, klämde på allt fett.. Jag tappade bort tiden totalt, hade stått längre om jag inte märkte att klocken började bli rätt så mycket.
Vad är det för jävla liv egentligen?
Den halvtimmen av självhat kunde jag spenderat på att ringa en kompis, pratade med min familj eller nåt annat. Nej jag är totalt jävla självfokuserad, inget över till nån annan.. Jag kunde också ha spenderat den halvtimmen på träning, vilket jag inte gjorde.. Som jag kanske ångrar nu, för allt man gör bli fel hur man än vrider och vänder på det.

Sen satt jag och läste runt lite på nätet igår, lite bloggar och sånt.. Fick panik, finns så många som får vara smala och som peppar varandra.. Blev galet avundsjuk..

Så tjock som jag känner mig och ändå ser inte min vikt bra ut. Hur jävla jävla svårt ska det här vara egentligen?
Varför tycker jag att jag är så tjock? Helvetes jävla skit.. Det är så orättvist att jag lyckades sätta mig i den här skiten..
Jag måste lära mig bearbeta min ångest och mina aggressioner.. För när jag bli arg blir jag inte lite arg, utan jag tappar behärskningen totalt.

Idag har väl gått bra, med tanke på den starka ångesten jag hade i morse.. Visst är det svårt, det tänker jag inte ljuga om.. Dessutom var lunchen en katastrof, fiskgryta med komprimerad fisk + en massa ben.. Så jävla hemskt, jag åt inte upp. Men hellre näringsdryck en sån där shit.

Jag längtar jätte mycket till att jag ska få börja träna.. Hoppas det kommer gå bra och att det inte blir maniskt.
Föresten så träffade jag ännu en friskskriven patient idag och det var superbra, jag kände verkligen att man kan bli frisk helt.. så är det..

Nu ska jag planera lite inför en kär väns födelsedag, måste hitta lite bra idéer :)

Imorse var bussen sen.. Gick av en station tidigare så jag hann ta en cigg på vägen, annars skulle jag bara blivit stressad. Vägning före frukost, hemskar än vanligt, eftersom jag VET att jag har gått upp i vikt.. Jag känner det i hela kroppen, en hemsk känsla. Nu sitter jag och undrar varför jag inte kunde vara nöjd vid 43-45 kg? Vad var dealen lixom? Jag kunde stannat där, fått det bli en balanserad vikt.. Oh samtidigt hoppas jag att jag snart är uppe på min målvikt, för jag klarar inte av att gå upp mer i vikt, jag har nåt min gräns.. Jag menar verkligen allvar, jag skulle kunna lära mig leva med som jag ser ut nu och jag fick lägg på några träningspass i veckan och bygga muskler. Jag skulle till och med kunna låta bli att svälta.. Men kanske äta runt 1500 kcal per dag + träning.. Fan va svårt allt ska vara.. Ni anar inte hur tjock jag har blivit.. Det är ett helvete :(


När går all svullnad ner?
Jag är svullen alla tider på dygnet.. Det ska väl andra inte vara så?

Jag äter och mår dåligt i smyg. Stänger av, om man är glad så syns det inte. Om man är ledsen tröttnar folk.. Jag har tänkt länge att jag ska sluta visa min ångest helt och hållet, alltid ha ett stort leende och bry mig om andra, För det gör bara ännu mer ont när folk inte förstår..

Jag gick i regnet hem idag, kände mig trött i benen, som om dom är totalt slutkörda. Hoppas på bättre väder imorgon så jag kanske kan ta en sväng på söder med mig själv och kanske kolla lite affärer.. Spana in fina höstsaker som kan pigga upp.. Ska försöka låta bli att prova kläder, för jag har nämligen en mani att jag måste prova små storlekar för att se om jag kan ha dom eller ännu bättre se dom hänga löst. Det kommer inte hjälpa mig ett skit att göra det, framförallt inte nu när jag är uppsvälld dygnet runt, vilket jag faktiskt inte förstår varför?

Även om jag så gärna vill fly behandlingen, bli "smal" och känna att jag lyckats med något.. Så har jag faktiskt inte möjlighet att göra det, det skulle vara som att sparka alla dom som hjälpt mig, i ansiktet. Jag vill inte vara elak.. Jag bara så gärna få se ut som jag vill.. Vad det än innebär, jag saknar fortfarande all träning och svält. Låter galet, men så är det tyvärr.. Men varje dag väljer jag att sparka anorexin i ansiktet istället.. För hon har ändå fått för mycket av mitt liv och hon hatar mig mest av alla. Hon kommer aldrig älska mig, inte ens om jag dog för henne, för jag skulle aldrig vara tillräcklig i hennes ögon..

Men likförbannat så hatar jag min kropp och jag vill bara bort från den. Jag vill finna EN mening med livet, snälla?

Idag åkte jag buss, mycket spännade och trångt..

Har gått bra idag, tränade inte i morse, vilket gav en del ångest.. Men å andra sidan tror jag att en höjning på matschemat kommer ge än mer ångest.. För då kommer jag inte kunna låta bli att träna..

Idag ska jag inte göra mycket, vill ut och gå.. men måste försöka låta bli eftersom det egentligen inte ger mig någonting mer än återigen en höjning.

Jag tycker att alla mina kläder sitter tight och det är mindre kul.. Har jag gått upp så mycket i vikt?
Tänk om jag har börjat gå upp i vikt en massa nu, för varför inte? Det är juh inte så otroligt jag kan verkligen tänka mig att jag snart kommer börja lägga på mig rätt mycket.. Även om jag helst inte skulle vara så.. så kan det lika gärna vara så..